Fiskarna i ett heratimönsterKlassiskt persiskt mönster byggt på en romb som upprepas över hela fältet, med en liten blomma eller några blad inuti varje romb och böjda blad på sidorna; bladen tolkas som stiliserade fiskar som sägs kretsa kring en lotusblomma. Namnet kommer från Herat, staden i Afghanistan där mönstret sägs ha sitt ursprung; det kallas också fiskmönster, och mahi betyder ”fisk” på persiska. Det är en av de tre stora mönsterfamiljerna och vävs som allovermönster eller kring en mittmedaljong med romber både innanför och utanför den, och ibland förekommer det som en smal bård. Det är vanligt i mattor från Tabriz, Sarough, Mashhad, Moud, Bidjar, Hamadan, Abadeh, Zanjan, Kerman och Kashan., cypressen i en botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer., moskékupolen i en medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.: många motiv i persiska mattor bär på tolkningar som har gått i arv i generationer. Det är traditioner, ingen kod. Ett och samma motiv kan läsas på flera sätt, och en byvävare kan ha haft en helt egen berättelse i tankarna. Ändå säger ett mönster mycket om var och hur en matta har kommit till, och när du vet vad det sägs betyda kommer du närmare mattan du lever med.
Tre mönsterfamiljer i persiska mattor: blommönster, geometriska mönster och herati
De flesta mönster i persiska mattor hör till någon av tre familjer. Blommönstren, med sina böljande kurvor av blommor, blad och rankor, dominerar i stadsverkstäderna i Tabriz, Keshan, Isfahan och Kerman. De geometriska mönstren är uppbyggda av raka linjer som bildar romber, sexhörningar och trappstegsformer. De är äldre och är fortfarande språket i by- och nomadvävningen, där många former sägs bära betydelser ur vävarnas eget liv. Den tredje familjen är heratimönstret, ett enda återkommande motiv som är så utbrett att det bildar en klass för sig.
Alla tre kan ordnas kring en central medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter. eller breda ut sig över hela mittfältet. Teckningen ger också en vink om knuttätheten: ett fint tecknat blommönster behöver tillräckligt många knutar för att förbli skarpt, medan kraftfull geometri framträder tydligt även med en måttlig knuttäthetAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom..
Medaljong: mönstrets mitt
En medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter. är det stora motivet i mittfältets centrum, och resten av mönstret är ordnat kring den. I en blommig matta ser traditionen den som en lotusblomma, helig i den persiska mattkonstens symbolvärld; enligt en annan tolkning föreställer den en moskékupol sedd inifrån.
Blommedaljonger, omgivna av fina grenar och mindre medaljonger, är typiska för stadsverkstäderna; kantiga, ofta sexhörniga medaljonger hör till by- och nomadvävningen, som i HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.. Många har matchande hörnstyckenOrnamentet i vart och ett av mittfältets fyra hörn kring en central medaljong, som oftast tar upp medaljongens motiv eller färg; på tabrizmattor bildas hörnen ofta genom att medaljongmönstret delas i fyra delar och en del används i varje hörn. Hörnfälten fullbordar en komposition med medaljong och hörnstycken, och på en välgjord matta är hörnstyckena lika varandra och placerade symmetriskt., och på en gångmatta kan medaljongen upprepas längs hela mattan, med en ny inre teckning för varje gång. En medaljongmatta vill ligga centrerad: i rummet, vid sittgruppen eller under matbordet.
Allovermönster: inget enskilt centrum
Ett allovermönster täcker mittfältet utan något enskilt centrum, även om en svag mittpunkt ofta anas. I blommiga allovermönster förenas stora blommor på kraftiga grenar med ett nät av rankor, där det kan sitta en fågel; Mina khaniGenomgående upprepat mönster av runda blommor som binds samman av ett rutnät av rankor, oftast med blommorna i vitt eller gult mot mörkblå eller röd botten. Mönstret är älskat i kurdisk, belutschisk och nordvästpersisk vävnad och läses på avstånd som ett fält av stjärnor. Namnet brukar i folkmun härledas till en legendarisk beskyddare, Mina Khan.-mönstret ordnar små runda blommor i ett rombformat galler. Geometriska allovermönster upprepar en och samma form rad efter rad, som gulÅttkantigt eller mångkantigt, stiliserat blommotiv som upprepas i rader över mittfältet på turkmenska mattor. Samma upprepning är typisk för belutschmattor, där en blomma sitter inuti varje åttkant, och för bucharamattor, som vävs främst i Pakistan efter turkmenska förebilder. På äldre turkmenska mattor höll sig varje stam (tekke, salor, ersari med flera) oftast med sin egen gul, så att en expert ofta kan avgöra stammen utifrån motivet, medan moderna mattor blandar gular fritt. Ordet betyder ”blomma” eller ”ros” på persiska, trots att formerna är starkt geometriska snarare än naturalistiska.-motiven i turkmenska mattor, eller låter den förändras på vägen. Eftersom det inte finns något att centrera passar en matta med allovermönster var som helst i rummet.
Heratimönster: fiskar kring en lotus
Ett heratimönsterKlassiskt persiskt mönster byggt på en romb som upprepas över hela fältet, med en liten blomma eller några blad inuti varje romb och böjda blad på sidorna; bladen tolkas som stiliserade fiskar som sägs kretsa kring en lotusblomma. Namnet kommer från Herat, staden i Afghanistan där mönstret sägs ha sitt ursprung; det kallas också fiskmönster, och mahi betyder ”fisk” på persiska. Det är en av de tre stora mönsterfamiljerna och vävs som allovermönster eller kring en mittmedaljong med romber både innanför och utanför den, och ibland förekommer det som en smal bård. Det är vanligt i mattor från Tabriz, Sarough, Mashhad, Moud, Bidjar, Hamadan, Abadeh, Zanjan, Kerman och Kashan. täcker mittfältet med små återkommande romber, var och en med en blomma i mitten och ett böjt blad på vardera sidan. Traditionen ser bladen som fiskar som simmar kring en lotus, och därav mönstrets andra namn, fiskmönster eller mahi (mahi är persiska för fisk). Namnet pekar mot HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor., i dag i Afghanistan, där mönstret sägs ha sitt ursprung. Det fyller mittfältet ensamt eller omger en medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter..
Boteh: paisleymönstret
BotehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer. är en rundad droppform som smalnar av mot en böjd spets, oftast upprepad i rader. Det persiska ordet brukar tolkas som en knoppande växt eller blomma, och traditionen gör formen till en symbol för tillväxt och förnyelse. Den ses också som en låga eller som en cypress, ett träd som böjer sig för vinden men sällan knäcks: en bild av motståndskraft. I väst kallas den paisley, efter den skotska stad vars väverier på 1800-talet kopierade sjalarna från Kashmir.
Livets träd: ett enda stort träd
En matta med livets trädMönster där ett stort, detaljrikt träd reser sig över större delen av mittfältet, omgivet av växtornament, med fåglar, djur och blommor utspridda bland grenarna. Trädet kan också fylla en enda ruta i en matta med kheshtimönster eller förekomma som bårdmönster. I persisk tradition står det för sambandet mellan jorden och omgivningen, tolkas också som en länk mellan himmel och jord och symboliserar styrka, vishet och livets kontinuitet. Det vävs i mattor från Tabriz, Kashan, Isfahan, Kerman och Malayer och i belutschmattor. ägnar större delen av mittfältet åt ett enda stort träd, med fåglar, djur och blommor bland grenarna. Trädet sägs stå för bandet mellan jorden och allt som lever på den, och slå en bro mellan himmel och jord: ett tecken på styrka, vishet och långt liv. Samma träd dyker också upp i en av rutorna i ett kheshtimönsterUppläggning där fältet delas in i ett rutnät av inramade, mestadels kvadratiska rutor, var och en med sin egen tänkta trädgård av blommor, växter, träd och fåglar, oftast på en egen enhetlig bottenfärg. Motiven varierar, från cypresser och villor till sjöar, hjortar i en skog eller livets träd, och i vissa mattor återger rutorna de fyra årstiderna. Vävarna ser varje ruta som ett fönster mot paradiset och ett tecken på hopp om en ljus framtid. Mönstret är mest känt från bakhtiarimattor men vävs också i mattor från Tabriz, Sarough, Kashmar, Kerman och Qom. Det persiska namnet Kheshti kommer av khesht (”tegel”), efter de kvadratiska ramarna., eller längs en bård.
Kheshtimönster: ett rutnät av trädgårdar
Trädgårdsrutmönstret delar in mittfältet i ett rutnät av inramade kvadrater, därav det persiska namnet kheshtiUppläggning där fältet delas in i ett rutnät av inramade, mestadels kvadratiska rutor, var och en med sin egen tänkta trädgård av blommor, växter, träd och fåglar, oftast på en egen enhetlig bottenfärg. Motiven varierar, från cypresser och villor till sjöar, hjortar i en skog eller livets träd, och i vissa mattor återger rutorna de fyra årstiderna. Vävarna ser varje ruta som ett fönster mot paradiset och ett tecken på hopp om en ljus framtid. Mönstret är mest känt från bakhtiarimattor men vävs också i mattor från Tabriz, Sarough, Kashmar, Kerman och Qom. Det persiska namnet Kheshti kommer av khesht (”tegel”), efter de kvadratiska ramarna., som kommer av khesht, tegelsten. Varje ruta rymmer en tänkt trädgård med blommor, cypresser och fåglar på sin egen bottenfärg, och vävarna sägs se var och en som en glimt av paradiset. Mest känt är mönstret från Bakhtiarimattor. Blommiga mittfält kan bära samma tanke utan ramarna: deras rankor sägs föra in paradisets trädgårdar under tak i ett torrt land.
Vasmönster: blommande vaser
I ett vasmönsterEtt mönster av blomsterfyllda vaser som sprids över mattan, ofta med en stor vas i mitten omgiven av mindre vaser kring medaljongen, varefter arrangemanget upprepas över hela mittfältet. I persisk tradition står den blommande vasen för tillväxt och möjligheter, och den tolkas också som en symbol för överflöd och paradiset. Mönstret är typiskt för kashmarmattor och förekommer också på bakhtiarimattor, tabrizmattor, saroughmattor, qommattor och kashanmattor; på kashmarmattor och kashanmattor kan vaser även finnas i bården. står vaser med blommor utspridda över mittfältet. Ofta intar en stor vas mitten, den plats som en medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter. annars skulle ta, med mindre vaser runt omkring, och gruppen kan upprepas som i ett allovermönster. Den blommande vasen tolkas som en symbol för tillväxt och möjligheter, och för överflöd; liksom trädgårdsrutorna förknippas den också med paradiset. Mattor från KashmarMattor från Kashmar, en stad i nordöstra Iran nära Mashhad, vars vävare tar de färdiga mattorna till marknaden i Mashhad. Mindre berömda än Tabriz, Mashhad eller Kashan är de ofta undervärderade i förhållande till sin kvalitet: god ull, ofta hög knuttäthet och växtfärger till ett måttligt pris. Färgerna är mjuka jordtoner: brunaktigt gräddvitt, ljust och mörkt blått, orange, brunt och en särpräglad rosa. Typiska mönster är en medaljong med hörnstycken och bård, ibland med vaser i stället för blommor, samt trädgårdsmönster i rutor som var och en visar en scen, till exempel en sjö med träd, livets träd eller hjortar i en skog. Luggen är tunn till medelhög. Ska inte förväxlas med Kashmir. är kända för vasmönstret.
Shah Abbasi: hovets mönster
Shah AbbasiKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.-mönstret är uppkallat efter shah Abbas, safavidernas härskare 1588–1629, och uppstod vid hans hov. Lotusblommor, av tradition en symbol för långt liv, och fjäderlika palmettblad balanseras kring en medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter. i mitten, ofta en rosettRunt, blomliknande ornament där kronbladen strålar jämnt ut från en mittpunkt, som en blomma sedd uppifrån. Från och med 1500-talet eller däromkring, när blommönster kom in i de persiska mattorna, började vävarna placera en rosett mitt i mittfältet, vilket gav upphov till mittmedaljongen i blommiga stadsmattor, som den cirkelrunda rosettmedaljongen med slingrande linjer på en rund tabrizmatta i Shah Abbasi-mönster. På abadehmattor markerar en liten rosett vävd i marinblått, rött eller krämvitt medaljongens mitt, ett sätt att känna igen typen. Rosetter upprepas också längs bårderna, som i tabriz- och bakhtiarimattor, och bland rankorna och palmetterna i sultanabadmattor., så att den ena halvan speglar den andra. Många blommiga mattor lånar från mönstret, och dess lotus – samma blomma som traditionen ser i en blommedaljongBlommig matta uppbyggd kring en enda mittmedaljong, antingen en stor blomma eller en klunga små blommor som sammanfogats till en form, ofta ekad av mindre medaljonger ovanför, under och vid sidan av. Medaljongen sägs traditionellt stå för den heliga lotusblomman. Eftersom medaljongen tar plats i mittfältet är blommorna och grenarna mindre och tunnare än i blommiga mattor med allovermönster. Mönstret är typiskt för mattor från Tabriz, Kerman, Sarough och Kashan, och mönstrets starka mitt gör det till ett naturligt blickfång i rummet. – sägs gå tillbaka till den tidigare ilkhanidtidenTiden för mongolernas och ilkhanidernas styre över Persien, som vissa framställningar av mattans historia daterar från 1300-talet in på 1500-talet. Perioden anses ha fört samman kinesisk och islamisk konst i persisk mattformgivning: bildmässiga kompositioner med öppna ytor och motiv som fenix, lotus, molnband och drake spåras till denna kontakt, och den persiska mattvävningen i dess nuvarande form kan ha tagit sin början här. Lite finns bevarat, eftersom mycket av periodens arbete förstördes, men sällsynta glimtar av dess mattor visar hur blommotiv och fåglar börjar dyka upp..
Mihrab: bönenischen
En bönemattaSmå mattor gjorda för islamisk bön, var och en med en mihrab (stavas även mehrab), en välvd portal som symboliserar moskéns nisch och påminner den som ber om att han eller hon befinner sig på en helig plats; bågen markerar också riktningen mot Mecka. Mönstret är enkelriktat och avsett att ses från ena änden, och bågen kan vara en enkel kontur eller en utsmyckad arkitektonisk ram med kolonner. Bönemattor är ofta högst omkring 90 × 150 cm (3 × 5 fot), sägs gå tillbaka till mattvävandets allra tidigaste skeden i muslimska länder och vävs bland annat av turkmenska och belutschiska vävare samt av vävare i Qom, Isfahan och Malayer. Vilken liten matta som helst kan användas till bön, men en riktig bönematta har bågen som sin blickpunkt. är uppbyggd kring en mihrabNisch i form av en båge eller dörröppning, vävd i ena änden av en bönemattas mittfält, som återger moskéns nisch som anger riktningen mot Mecka. Den är mattans blickpunkt och påminner den som ber om att befinna sig på en helig plats. Utformningen varierar från en enkel kontur av en dörröppning till en arkitektonisk framställning med kolonner och fina detaljer., en välvd dörröppning i ena änden av mittfältet som återger nischen i den moskévägg som vetter mot Mecka. Bågen – en enkel kontur eller en hel arkitektur med kolonner – ska påminna den som knäböjer där om att platsen är helig. Sådana mattor är små, ofta inte större än omkring 90 × 150 cm, och mönstret är tecknat för att ses från ena hållet. Man kan be på vilken liten matta som helst, men i branschens mening är det bara en matta med bågen som är en bönematta.
Öppet mittfält: en enfärgad botten
I en matta med öppet mittfältKomposition där större delen av mittfältet lämnas öppen, oftast med en enda enfärgad botten och bara några få blommor i svängda linjer och ibland en medaljong. Den finns i tre former: en enda mittmedaljong, två eller flera upprepade medaljonger eller ett glest allovermönster av motiv med gott om plats emellan. Kompositionen sägs påminna om en koranpärm och förekommer främst i persiska stadsmattor som Tabriz, Kashan, Sarough, Hamadan och Kerman, och även i bidjarmattor. Eftersom mönstret är så sparsamt syns ojämnheter i ullen eller färgningen tydligt. är större delen av ytan enfärgad, med några blommor på svängda stjälkar, och kompositionen sägs efterlikna en koranpärm. Den förekommer med en enda medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter., med upprepade medaljongerKomposition där två eller flera medaljonger löper längs mittfältet i stället för en enda mittmedaljong, vilket passar långa gångmattor där en enda medaljong skulle se bortkommen ut. Medaljongens kontur är oftast densamma medan det inre mönstret och bottenfärgen växlar från en medaljong till nästa. Gångmattor från Karadja låter två olika medaljonger alternera, och på bredare karadjamattor framstår medaljongkolumnerna som ett geometriskt allovermönster. Mönstret är typiskt för geometriska mattor som Karadja, Heriz, Abadeh, Quchan, Shiraz och äldre Mehraban, och förekommer också i blommiga mattor med öppet mittfält. eller som ett glest allovermönster av motiv med gott om plats emellan. Det är mestadels ett stadsmönster, och det döljer ingenting: varje ojämnhet i ullen eller färgningen syns direkt, och det gör även abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt., ett naturligt drag i en äldre matta.
Bildmatta: en vävd bild
En bildmattaMatta som vävts som en bild, med landskap, scener ur historien eller mytologin, bibliska eller andra berättelser och människofigurer i stället för ett upprepat ornament, och som i sin komposition kan jämföras med traditionell konst. Sådana mattor görs av mästarvävare i stadsverkstäder, främst i Tabriz, som är känt för ett brett urval av bildmönster, och även i Kashan, Isfahan och Sarough. Ansikten och blomsterpartier vävs ofta med högre knuttäthet än resten av mattan, så knuttätheten bör beräknas som ett medelvärde över två eller tre områden. är vävd som en tavla och komponerad så som en målare planerar sin duk: ett landskap, ett ögonblick ur historien eller en berättelse som Leila och MajnunEtt motiv på bildmattor hämtat ur den klassiska persiska kärlekshistorien om två unga människor vars familjer förbjuder dem att gifta sig. Mannen, som kallas Majnun (”galning”), förlorar förståndet av längtan och drar omkring i öknen och skriver dikter och sånger; kvinnan, Leila, gifts bort med en förmögen adelsman för att värna familjens heder och dör av sorg, och han gråter sig till döds vid hennes grav. Den mest kända persiska versionen är Nizamis romantiska versepos (1188), och berättelsen förekommer på bildmattor, till exempel från Tabriz.. Sådana mattor hör till de svåraste proven för en mästarvävare och kommer från stadsverkstäder, framför allt i Tabriz. Ett jaktmönsterFigurativ komposition där mittfältet är fyllt av djur som jagar eller flyr, som leopard, kronhjort, räv, kanin och fåglar. Vissa exemplar rymmer långt över hundra olika djur, och några få har en andra scen i bården i stället för de vanliga blommorna, till exempel hägrar, tranor eller hjortar som vilar under blommande träd. Mönstret vävs i mattor från Isfahan, Qom, Kerman och Tabriz. Den persiska benämningen shikargah (även shekargah) betyder ”jaktmark”., där mittfältet fylls av djur mitt i jakten, är en nära släkting.
Vem som ritar mönstret
Fram till safavidtidenDen persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, Herat, Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte. var vävaren oftast också den som ritade mönstret. När mönstren blev mer invecklade började särskilda mönsterritare, många av dem miniatyrmålare, att rita upp varje mönster på en vävkartongEn ritad mönsterförlaga, även kallad ritning, som en verkstadsvävare följer knut för knut. Under safaviderna, när mönstren blev alltmer komplicerade, sägs särskilda mönsterritare, ofta miniatyrmålare, ha ritat dem på sådana förlagor, så att vävarna bara utförde andras mönster, och vävskolor växte fram kring detta arbetssätt. Stadsmattor från verkstäder i orter som Tabriz och Isfahan är så exakta eftersom de vävs efter vävkartonger. Byvävare litar betydligt mindre till förlagor, och stamvävare arbetar efter minnet och efter mönster som förts vidare inom familjen, så deras mattor tenderar att vara mindre symmetriska. som vävarna sedan följde. Stadsverkstäderna arbetar fortfarande så, därav deras nästan perfekta symmetri: varje knut hamnar där kartongen anger.
By- och nomadvävare, bland dem stammarna bakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna. och qashqaiStammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät lugg på en grundvävnad av bomull eller ull, och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor., väver för det mesta ur minnet, efter mönster som har gått i arv inom familjen och hämtats ur omgivningen. Det syns i ett motiv som ändrar storlek eller i en bård som inte riktigt går ihop i hörnet: tecken på handarbete, inte fel.
En kort historik över mönstren i persiska mattor
De första mattorna vävdes som skydd mot kyla och fukt, och sedan kom mönstren. Redan på 400-talet f.Kr. var de väl etablerade: Pazyrykmattan, den äldsta kända knutna mattan, ramar in sitt mittfält med bårder av hjortar och ryttare. Långt senare anses ilkhanidtidenTiden för mongolernas och ilkhanidernas styre över Persien, som vissa framställningar av mattans historia daterar från 1300-talet in på 1500-talet. Perioden anses ha fört samman kinesisk och islamisk konst i persisk mattformgivning: bildmässiga kompositioner med öppna ytor och motiv som fenix, lotus, molnband och drake spåras till denna kontakt, och den persiska mattvävningen i dess nuvarande form kan ha tagit sin början här. Lite finns bevarat, eftersom mycket av periodens arbete förstördes, men sällsynta glimtar av dess mattor visar hur blommotiv och fåglar börjar dyka upp., då mongolerna styrde Persien, ha fört samman kinesisk och islamisk konst i det persiska mönsterspråket – och med dem motiven lotus, molnbandStiliserat, bandliknande molnmotiv som ringlar sig i mjuka, virvlande flikar och är kinesiskt till sitt ursprung. Det hör till de motiv som tillskrivs den persiska vävnadens mongoltid (ilkhanidtiden), då mönster från Kina blandades med islamisk konst, tillsammans med lotus, drake och fenix. Få mattor från den perioden har bevarats., fenix och drake.
Under safaviddynastinDen persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, Herat, Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte., från 1501 in på 1730-talet, inföll guldåldern: med hovets beskydd kom den stora centrala medaljongen, den svängda blomsterteckningen och rikare rankor, och mönstren standardiserades för export. På 1800-talet, under qajardynastinTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster., nådde produktionen sin höjdpunkt, och verkstädernas mönster blev så enhetliga att en mattas ursprung syns vid första anblick.
Kan mönstret datera en matta?
Ett mönster säger lättare var en matta kommer ifrån än när den gjordes. Några mönster hör ändå till en bestämd period: Ziegler MahalEn typ av persisk matta som först tillverkades i slutet av 1800-talet för den europeiska marknaden av firman Ziegler & Co., med förstorade, omtolkade traditionella persiska mönster i mjukare, dämpade färger som anpassats efter västerländsk smak. Ett Ziegler Mahal-mönster markerar en viss produktionsperiod, men gamla zieglermönster återskapas fortfarande i dag, så mönstret ensamt kan inte datera en matta. Namnet är också ett av flera handelsnamn, vid sidan av Oushak, Peshawar, Chobi och Farahan, för verkstadsmattor som vävts i Pakistan sedan omkring 1970-talet i traditionella persiska och turkiska mönster, med ullugg på bomullsgrund; vilket namn som gäller beror på mönster och knuttäthet. skapades i slutet av 1800-talet för den europeiska marknaden, och kring HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla. gick den lokala stilen vidare, från BakshaishMattor från den äldre, mer stammässiga fasen av vävningen i Herizområdet, tillverkade på 1870-talet och tidigare med öppna, löst upplagda kompositioner. Specialister placerar dem före de mer strukturerade men fortfarande öppna serapimattorna från slutet av 1800-talet till allra tidigaste 1900-talet och före de mer detaljrika herizmönstren som vävdes efter 1910-talet, och hur väl en komposition stämmer med den här fasen hjälper dem att uppskatta åldern på en matta från Herizområdet. Namnet kommer från Bakhshayesh, en stad i Herizdistriktet i nordvästra Iran. och SerapiAntik persisk matta från herizområdet i nordvästra Iran, som utgör det mellersta skedet i herizmönstrens utveckling: mer strukturerad än de stamlika, öppnare bakshaishmattorna från 1870-talet och tidigare, men mindre tätt mönstrad än de herizmattor som vävdes från 1910-talet och framåt. Serapimattorna, som vävdes från slutet av 1800-talet till allra första åren av 1900-talet, behåller en öppen, luftig komposition med kraftfull geometrisk formgivning i en jordnära färgskala. Alla är i dag över hundra år gamla och tämligen sällsynta, och samlare uppskattar dem för deras dekorativa värde och hållbarhet. till de mer detaljrika mönster som vävts sedan 1910-talet. Men en antik reproduktionNyvävd matta som kopierar mönster från mycket äldre mattor och ofta efterbehandlas för att se gammal ut, med klippt låg lugg, stentvätt, solexponering och mjukt nyanserade naturfärger, trots att den saknar verklig ålder. Typiska exempel är peshawarmattor (chobi) samt mattor i oushak- och kazakstil som vävs i Pakistan. Eftersom gamla mönster hela tiden återskapas går det inte att datera en matta enbart efter mönstret, och slitage är inte heller någon pålitlig ledtråd. Experter ser i stället på färgen: naturfärger tonar ut mjukt längs luggfibern, från spets till bas, medan behandlad färg tenderar att se blekt ut med ett skarpt färgband. En matta som utger sig för att vara mycket gammal men helt saknar reparationer kan vara en ny kopia. kan troget kopiera en gammal förlaga, och därför kan ett mönster antyda en epok utan att avgöra dateringen. Experter bedömer mönstret tillsammans med vad baksidan visar och hur varje färg har åldrats från spets till bas, och vår värdering av mattor väger samman ålder och ursprung med material, färgämnen och knytning.
Fortsätt utforska
Se mönstren på riktiga mattor, slå upp vilket motiv som helst efter namn, följ en persisk matta från ull till färdig matta eller låt värdera din egen.