Fri frakt
Resurser och guider
Vad som ligger bakom en handknuten matta – och hur du läser av tillverkningen i den färdiga mattan.
Varje matta i vår butik är gjord för hand, och de handknutna knyts en knut i taget: en stor matta kan ha nära två miljoner knutar och ta omkring ett år att tillverka. Den här guiden följer en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. persisk matta genom tillverkningens alla steg och visar sedan hur den är uppbyggd, vilken knut som håller ihop den och vad knuttätheten säger – och inte säger. KelimSlätvävd matta utan lugg, traditionellt tillverkad i Turkiet, Iran, Afghanistan och på Balkan. Färgade inslagstrådar vävs samman med varpen utan knutar, så att båda sidorna ser likadana ut. Fibrerna är vanligen ull, bomull eller gethår, och naturfärgerna ger ofta små nyansskiftningar som är normala och inga fel. Den låga profilen gör att dörrar går fritt, och mattan kan hängas upp som väggkonst. I en knuten matta betecknar ”kelim” också det slätvävda bandet i vardera änden, där extra inslagsrader fäster ändarna intill fransarna.- och sumakmattor, våra slätvävda mattor, tillverkas på ett annat sätt: i dem är det själva inslaget som bär mönstret.
Fyra steg förvandlar råull till färgat garn; knytningen tar längst tid, och efterbehandlingen gör en matta av det som tas ner från vävstolen.
Allt börjar med fårklippningKlippning av ullen från ett levande får med särskilda klippverktyg, det första steget i tillverkningen av en ullmatta. Den görs traditionellt på våren, när ullen anses vara som bäst för mattor, och säsongens första eller andra klippning ger den ull som innehåller mest naturligt fett. Ull från döda får är tunn och torr och förekommer i billigare mattor av sämre kvalitet., traditionellt på våren, när ullen anses vara som bäst för mattor. UllNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. från höga betesmarker är i regel tjockare och oljigare, medan dödullUll av låg kvalitet som tas från döda får i stället för att klippas från levande; inom ullhandeln tas den oftast ur skinnen från slaktade djur. Fibern är tunn och torr, så den hamnar främst i billigare mattor av sämre kvalitet och räknas som ett tecken på låg kvalitet. Dess motsats är vårklippt ull, särskilt från får som uppfötts på hög höjd, som är tjockare och oljigare. – som tas från slaktade får i stället för att klippas – är tunn och torr och brukar hamna i billigare mattor.
Ulltvätten avlägsnar smutsen ur den nyklippta ullen, karboniseringSteg i ullberedningen som följer på ulltvätten och föregår kardningen, där fibrerna mjukas upp och blir vitare. Det är ett av de tvättsteg som förvandlar nyklippt fårull till ren ull som är redo att kardas, spinnas och färgas till mattgarn. gör fibrerna mjukare och vitare, och kardningSteg i ullberedningen där den rengjorda ullen förs genom en kardmaskin som lägger fibrerna åt samma håll och tar bort orenheter som ännu finns kvar. Det följer på ulltvätt och karbonisering och kommer före spinningen, så att ullen är redo att spinnas till garn för mattan. kammar dem åt samma håll och plockar bort de sista orenheterna.
Den rena ullen spinns till garn, för hand eller på en handdriven spinnrock, och därefter tvinnas de enkla trådarna ihop till ett tjockare, starkare garn. Handspunnet garnUllgarn som spunnits av tvättad, kardad ull för hand eller på en handdriven spinnrock i stället för maskinellt, varefter de spunna trådarna tvinnas ihop till tjockare, starkare trådar före färgningen. Det ger finare, mjukare trådar än maskinspinning, så att ullen känns mjukare och ser glansigare ut, och handspinning sägs bevara ullens naturliga lanolin. Det är vanligt i kazak- och peshawarmattor som vävs i Pakistan och i afghanska Khal Mohammadi-mattor, som alla också färgas med naturfärger. blir finare och mjukare än maskinspunnet.
Garnet färgas innan den första knuten knyts, antingen med naturliga färgämnen – mestadels ur rötter, blad, skal och blommor – eller med syntetiska färgämnen, allt efter vilka färger som behövs. Naturfärger framställs i små satser, och inget färgpartiEn enda sats färg, tillsammans med det garn som färgats med den, där allt får samma nyans. Naturfärger framställs i små hantverksmässiga satser, och när en sats tar slut går nästa inte att matcha exakt, så garn från olika färgsatser skiljer sig något i ton. I en färdig matta syns skillnaden som de färgskiftningar som kallas abrash och som tolkas som ett tecken på handfärgning, medan en helt jämn, enhetlig färg tyder på syntetiska färgämnen och maskintillverkning. blir exakt likt ett annat. Därför kan svaga band av skiftande ton, så kallad abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt., synas där vävaren har gått över till nytt garn, och skillnader mellan ullen från olika får kan göra banden tydligare när mattan åldras.
När man väver en matta spänns först varpen upp i en vävstolDen ram där varptrådarna (de lodräta) först spänns upp och hålls sträckta så att inslagstrådarna (de vågräta) kan vävas in mellan dem och knutarna knytas på dem. Handknutna mattor görs i enkla vävstolar, från dem som ställs upp i vävarnas hem till nomadvävarnas kompakta, transportabla vävstolar, där varje knut knyts för hand. Vävstolens storlek bestämmer mattans storlek: nomadernas små vävstolar ger vanligen mattor som inte är större än omkring 1,2 × 1,8 m eller 1,5 × 2,1 m (4 × 6 eller 5 × 7 fot), stadsverkstäder med mycket stora vävstolar väver mattor i palatsstorlek, och antalet vävstolar som en verkstad driver är ett mått på dess omfattning. Trävävstolar i stam- och byvävning utvidgas och drar ihop sig med tiden, en orsak till skeva mattor. Mekaniska vävstolar av typerna Wilton, Axminster och jacquard, de industriella efterföljarna, tillverkar maskinvävda mattor.. Rad för rad knyter vävaren varje knut, persisk eller turkisk, runt varpen och skär av garnet; när raden är klar förs ett inslag tvärs igenom och raden slås ned. Stadsverkstäderna följer en vävkartongEn ritad mönsterförlaga, även kallad ritning, som en verkstadsvävare följer knut för knut. Under safaviderna, när mönstren blev alltmer komplicerade, sägs särskilda mönsterritare, ofta miniatyrmålare, ha ritat dem på sådana förlagor, så att vävarna bara utförde andras mönster, och vävskolor växte fram kring detta arbetssätt. Stadsmattor från verkstäder i orter som Tabriz och Isfahan är så exakta eftersom de vävs efter vävkartonger. Byvävare litar betydligt mindre till förlagor, och stamvävare arbetar efter minnet och efter mönster som förts vidare inom familjen, så deras mattor tenderar att vara mindre symmetriska., en ritad förlaga, medan by- och nomadvävare för det mesta väver ur minnet. Efter var femte till tionde centimeter klipps luggen lätt, så att mönstret förblir tydligt. Arbetet tar månader eller år, beroende på storlek och detaljrikedom, och under den tiden hinner knutarnas spänning och anslagskraften förändras – en av anledningarna till att ingen handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta är helt symmetrisk.
När mattan har tagits ner från vävstolen klipps luggen jämn, och den sista klippningen avgör lugghöjden: låg på finknutna mattor vars teckning måste förbli skarp, högre på grövre mattor med kraftigare mönster. Sedan tvättas mattan professionellt och läggs ibland i direkt solljus för att dämpa färger som blivit för starka; till sist klipps lösa fibrer bort och mattan granskas efter fel.
En handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta består av två lager: en grundvävnad av varp och inslagDe två trådsystem som bygger upp en mattas grund: varpen, de lodräta trådarna som spänns upp först i vävstolen, och inslaget, de vågräta trådarna som förs genom dem mellan knutraderna. Grunden är oftast av bomull, men ull är vanligt i stammattor och äldre mattor och silke i mycket fina mattor. Mattor med enkelt inslag, som är standard i det större Hamadanområdet, visar sicksackformade rader av vita varpprickar på baksidan och har en tunnare lugg, medan konstruktion med dubbelt inslag, som är standard i fina, tätt vävda mattor och i bijar- och herizmattor, döljer varpen och ger en tjockare, tätare lugg. Varpändarna bildar fransarna, och extra inslag i vardera änden bildar den slätvävda kelimänden som låser luggen. som du sällan ser, och luggen som du går på.
Baksidan visar hur många inslag som löper mellan knutraderna. Med enkelt inslagKonstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksida en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslag. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadja- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermatta. täcks varpen inte helt, så små vita prickar av den syns i sicksack, och luggen blir oftast tunnare och lägre. Enkelt inslag är standard i Hamadan- och Mehrabanmattor och i hela det större Hamadanområdet, i grannområdet kring SennehFint vävda små till mellanstora mattor och gångmattor från de kurdiska vävbyarna kring Senneh (dagens Sanandaj) i västra Iran, kända för sin noggranna, tunna och täta konstruktion med enkelt inslag på en bomullsgrund med ullugg. Mönstren är oftast geometriska medaljonger och allovermönster, men även boteh- och heratimönster förekommer, i mörkrött, marinblått och brunt, ibland beige, med accenter i gult, rött, ljusgrönt, orange och vitt. Staden har gett namn åt ”sennehknuten”, ett annat namn på den asymmetriska persiska knuten, men stadens vävare använder i själva verket den symmetriska turkiska knuten. och i många kurdiska nomadmattorMattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ull från de egna hjordarna, ofta både till grund och lugg, traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen., och likaså i mattorna från KaradjaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor., vid Herizområdets västra utkant.
Med dubbelt inslagKonstruktion där två inslagstrådar i stället för en förs genom varpen mellan på varandra följande knutrader. Det dubbla inslaget täcker grundvävnaden, så på baksidan av en fint och tätt vävd matta syns bara knutar och inslag, utan de vita varpfläckar som avslöjar en matta med enkelt inslag, och mattan blir tjockare, tätare och tyngre. Bijar och Heriz hör till de typiska mattorna med dubbelt inslag, liksom finvävda persiska mattor över lag. löper två inslag mellan raderna. I en fin, tät väv döljer de varpen helt, så att bara knutar och inslag syns på baksidan, och mattan blir tyngre, tätare och tjockare; BijarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade.- och Herizmattor är typiska, liksom de flesta fint vävda persiska mattor.
Nästan alla handknutna mattor bygger på en av två knutar. Vid turkisk knutEn av de två huvudsakliga knutarna i handknutna mattor, som också kallas symmetrisk knut (den andra är den asymmetriska persiska knuten, eller sennehknuten). Garnet läggs i en ögla runt två intilliggande varptrådar så att båda ändarna kommer fram mellan dem, och baksidan visar därför små, jämna, närmast kvadratiska knuthuvuden; vävarna knyter den ofta med en krok. Knuten har fått sitt namn efter staden Ghiordes (i dag Gördes) i Turkiet och är typisk för Turkiet, Kaukasus och nordvästra Iran (Tabriz, Bidjar, Heriz och bymattor från Hamadan), dit den sägs ha förts av seldjukiska turkar, och ger en slitstark, exakt lugg. Den persiska knuten anses ofta ge finare detaljer, men knuttypen är en tendens och ingen gräns: tabrizmattor knutna med turkisk knut når omkring 500 knutar per kvadrattum (ungefär 78 per cm²)., även kallad symmetrisk knut, läggs garnet i en ögla runt två intilliggande varptrådar så att båda ändarna kommer upp mellan dem; knuten görs ofta med en knytkrokLiten metallkrok som vävare oftast använder när de knyter symmetriska (turkiska) knutar, för att gripa tag i garnet och dra det igenom mellan varptrådarna. Mattan tillverkas fortfarande helt för hand, och verktyget bidrar till den mycket jämna och exakta knytning som tabrizvävarna, som använder den turkiska knuten, är kända för. Asymmetriska (persiska) knutar knyts oftast enbart med fingrarna, och vävarna använder vanligtvis ingen krok för dem. och syns på baksidan som prydliga, kvadratiska knuthuvuden. Vid persisk knutDen asymmetriska knuten i handknutna mattor, motsvarigheten till den symmetriska turkiska knuten (Ghiordesknuten). Vävaren lägger garnet runt en varptråd och för det sedan under den intilliggande, oftast för hand utan krok. På mattans baksida ser knutarna förskjutna eller diagonala ut i stället för som prydliga kvadrater, och luggen känns mjukare; knuten tillåter finare detaljer och högre knuttäthet. I Iran brukar man som tumregel knyta den till mattorna från centrala, östra och södra delarna (Kashan, Isfahan, Nain, Kerman), medan nordvästra och västra Iran föredrar den turkiska knuten, men undantag finns. Fina kurviga blommönster tillskrivs ofta den, men mattor med turkisk knut kan vara lika invecklade., eller asymmetrisk knut, omsluter garnet en varptråd och löper under nästa; den görs oftast med bara fingrarna, ger en förskjuten baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. och lämpar sig för mycket fina detaljer.
Ursprunget säger oftast vilken knut du kan vänta dig: den turkiska i nordvästra och västra Iran (Tabriz, BijarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade., HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla., bymattor från Hamadan), Turkiet och Kaukasus; den persiska i centrala, östra och södra Iran (Keshan, Isfahan, Nain, Kerman). Fördelningen är en tendens, ingen regel, och ingen av knutarna sätter en gräns för hur fin en matta kan bli: Tabrizmattor, som knyts med turkisk knut, når långt in i det intervall som anges för fina stadsmattor nedan.
En juftiknutGenväg för billigare tillverkning vid handknytning, där varje knut läggs runt fyra varptrådar i stället för de två som den symmetriska (turkiska) och den asymmetriska (persiska) knuten omfattar. Genvägen snabbar upp vävningen men ger en mycket lösare och glesare vävnad: en matta med juftiknutar kan väga ungefär hälften så mycket som en normalknuten matta av samma storlek, och mönstren ser suddiga, pixliga och mindre detaljerade ut, oftast enkla med öppna ytor. Juftiknuten är svår att upptäcka från baksidan, så vikten och mönstrets tydlighet är de bästa ledtrådarna; mattorna slits sämre och är billigare. Den förekommer till exempel i kermanmattor av lägre kvalitet. är en genväg som läggs runt fyra varptrådar i stället för två. Det går fortare att väva så, men väven blir lös: en matta med juftiknutar kan vara ungefär hälften så tung som en vanlig matta i samma storlek, tål slitage sämre och ser suddig ut i teckningen. Vikten och den suddiga teckningen avslöjar den bättre än baksidan gör.
Persisk knut
Turkisk knut
KnuttäthetAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. anger hur fint en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta är knuten och mäts i knutar per kvadrattum (KPSI). Omräknat till metriska mått motsvarar 1 KPSI ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm, eller 1 550 per kvadratmeter. Det fungerar som pixlar i en bild: fler knutar ger finare kurvor och mindre detaljer.
Den räknas på baksidan med linjal: knutarna längs en tum av mattans längd multipliceras med knutarna längs en tum av bredden, så 12 gånger 14 ger 168 KPSI. Man räknar på två eller tre ställen och tar ett medelvärde, eftersom detaljrika partier är något tätare knutna än en enfärgad botten; på mycket finknutna mattor är ett förstoringsglas till hjälp.
Grova nomadmattorMattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ull från de egna hjordarna, ofta både till grund och lugg, traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen., bland dem GabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor. och QashqaiStammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät lugg på en grundvävnad av bomull eller ull, och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor., ligger oftast under omkring 80, många bymattor ungefär mellan 120 och 225, fina stadsmattor som Nain och Isfahan på 300 till 700 och rena silkesmattor från QomPersiska mattor från staden Qom (Qum), ett förhållandevis ungt vävcentrum vars mattor är kända för den högsta knuttätheten av alla persiska mattyper. Ungefär nio av tio är av rent silke på silkesgrund, med omkring 600–1 000 knutar per kvadrattum (KPSI; ungefär 93–155 per cm²); resten, med lugg av korkull eller av ull och silke, håller omkring 300–700 KPSI (ungefär 47–108 per cm²). Mönstren är blommedaljonger, jaktscener och bildmattor, mestadels i mjuka pastell-, elfenbens-, guld- och gröntoner (ett pistagegrönt fält är eftertraktat) på ljus eller mörk botten. Nyare mattor bär oftast en verkstadssignatur, äldre ofta inte. Det lokala vattnet sägs göra silke mjukare och ljusare, och därför skickas silkesmattor från hela Iran dit för tvätt. på 600 till 1 000 eller mer. Ett namn låser inte fast intervallet: bara bland Tabrizmattor sträcker sig knuttätheten från omkring 50 till omkring 500, och ännu högre på silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke..
Knuttätheten mäter alltså finheten men avgör inte ensam kvaliteten. Ett kurvlinjärt blommönster blir suddigt utan en hög knuttäthet, medan en kraftfull geometrisk teckning syns tydligt även med en måttlig. Allt annat lika tål en tätare matta slitage något bättre och kräver mer, och mer kvalificerat, arbete, så den kostar mer att tillverka. Ändå är HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.- och Bijarmattor berömda för sin slitstyrka vid låg till medelhög knuttäthet, och en antik Keshanmatta på omkring 240 KPSI, en medelhög knuttäthet enligt de här intervallen, kan återge sitt kurviga mönster på ett lysande sätt. Siffran läses bäst tillsammans med ullen, färgerna, teckningen, symmetrin och skicket.
Allt som beskrivs ovan går att kontrollera på en färdig matta: knutarna på baksidan, fransarna som är själva varpen och handarbetets lätta ojämnhet. En maskinvävd matta klarar inte de proven: baksidan är ett stelt, jämnt rutnät, oftast syntetiskt; fransarna, om den har några, sätts fast i efterhand; och bredden är densamma överallt, medan en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta ofta är något olika bred på olika ställen. En handtuftad mattaMatta som görs genom att luggarn trycks genom ett spänt tygunderlag med ett handhållet tuftverktyg och öglorna fästs med en limmad baksida, i stället för att knutar knyts för hand kring varp- och inslagstrådar. Baksidan visar tyg och lim i stället för enskilda knutar och känns mindre mjuk än en knuten mattas. Den står lägre i rang än en handknuten matta och högre än en maskintillverkad, håller inte lika länge som en knuten matta och räknas inte som en äkta persisk eller orientalisk matta. Eftersom den ibland säljs helt enkelt som ”handgjord” är det beteckningen handknuten som anger att en matta är knuten., där garnet trycks genom ett tygunderlag med ett tuftverktyg, visar tyg och lim på baksidan men inga knutar.
Många produktsidor i vår kollektion av handgjorda mattor visar baksidan, så att du kan göra kontrollen innan du köper. Vårt mattlexikon förklarar termerna som används här, vår guide om mönstren i persiska mattor vänder blicken mot motiven på framsidan, och guiden till mattvätt går igenom skötseln av fransar och luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum., däribland en professionell tvätt av en handknuten matta ungefär vart femte år – vart tredje eller fjärde år i en hall eller entré, upp till vart tionde år i ett rum som sällan används.