Bymattor från den lilla staden Abadeh, som ligger mellan Shiraz och Isfahan i Iran, kännetecknade av sexhörningar i medaljongen, hörnen och fältet, oftast med en liten rosettRunt, blomliknande ornament där kronbladen strålar jämnt ut från en mittpunkt, som en blomma sedd uppifrån. Från och med 1500-talet eller däromkring, när blommönster kom in i de persiska mattorna, började vävarna placera en rosett mitt i mittfältet, vilket gav upphov till mittmedaljongen i blommiga stadsmattor, som den cirkelrunda rosettmedaljongen med slingrande linjer på en rund tabrizmatta i Shah Abbasi-mönster. På abadehmattor markerar en liten rosett vävd i marinblått, rött eller krämvitt medaljongens mitt, ett sätt att känna igen typen. Rosetter upprepas också längs bårderna, som i tabriz- och bakhtiarimattor, och bland rankorna och palmetterna i sultanabadmattor. i medaljongens mitt, och av djur- och växtmotiv. Luggen av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. sitter vanligen på en bomullsgrund och är ganska hög. Med omkring 225 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. (ungefär 350 000 per kvadratmeter) är knuttätheten hög för en bymatta, vilket de detaljrika motiven kräver. Fältet är oftast mörkt marinblått eller djupt rött med accenter i gräddvitt, gult, orange, blått och grönt. Staden är för liten för att ha en egen mattmarknad, så de färdiga mattorna säljs på basaren i Shiraz.
Uppläggning där ett motiv eller mönster sprids över hela fältet i stället för att ordnas kring en mittmedaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.. Motivet kan vara blommor som förbinds av rankor, blad och blomster (ibland med fåglar och djur), kantiga geometriska former eller upprepade enheter som botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer., gulÅttkantigt eller mångkantigt, stiliserat blommotiv som upprepas i rader över mittfältet på turkmenska mattor. Samma upprepning är typisk för belutschmattor, där en blomma sitter inuti varje åttkant, och för bucharamattor, som vävs främst i Pakistan efter turkmenska förebilder. På äldre turkmenska mattor höll sig varje stam (tekke, salor, ersari med flera) oftast med sin egen gul, så att en expert ofta kan avgöra stammen utifrån motivet, medan moderna mattor blandar gular fritt. Ordet betyder ”blomma” eller ”ros” på persiska, trots att formerna är starkt geometriska snarare än naturalistiska. och herati, och ett knappt märkbart centrum kan finnas kvar. Ett geometriskt allovermönster upprepar antingen en enda form eller löper som ett sammanhängande mönster med växlande former, ofta med olika bottenfärg i varje form. Utan någon stark mittpunkt passar en matta med allovermönster bra var som helst i ett rum, även i rum med udda form; i de blommiga varianterna ritas blommorna större, på tjockare grenar, än på en matta med blommedaljongBlommig matta uppbyggd kring en enda mittmedaljong, antingen en stor blomma eller en klunga små blommor som sammanfogats till en form, ofta ekad av mindre medaljonger ovanför, under och vid sidan av. Medaljongen sägs traditionellt stå för den heliga lotusblomman. Eftersom medaljongen tar plats i mittfältet är blommorna och grenarna mindre och tunnare än i blommiga mattor med allovermönster. Mönstret är typiskt för mattor från Tabriz, Kerman, Sarough och Kashan, och mönstrets starka mitt gör det till ett naturligt blickfång i rummet..
Stammattor vävda av belutschfolket i gränsområdet mellan nordöstra Iran och Afghanistan, som säljer dem på basaren i Mashhad eftersom det finns få köpare i närheten. Mönstren blandar turkiska, persiska och kaukasiska influenser och ligger närmast den turkmenska vävningen, som kom först: upprepade gular (blommor placerade i åttkanter), botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer., livsträdMönster där ett stort, detaljrikt träd reser sig över större delen av mittfältet, omgivet av växtornament, med fåglar, djur och blommor utspridda bland grenarna. Trädet kan också fylla en enda ruta i en matta med kheshtimönster eller förekomma som bårdmönster. I persisk tradition står det för sambandet mellan jorden och omgivningen, tolkas också som en länk mellan himmel och jord och symboliserar styrka, vishet och livets kontinuitet. Det vävs i mattor från Tabriz, Kashan, Isfahan, Kerman och Malayer och i belutschmattor. och bönemönster, mestadels på mörkt marinblått, rött eller brunt fält med accenter i elfenbensvitt och mörklila, även om nyare mattor är ljusare. Luggen är tunn och av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., vanligen på en ullgrundEn mattgrund där varp- och inslagstrådarna är av ull i stället för bomull. Den är typisk för stammattor som belutsch-, turkmen- och gabbehmattor (gabbeh- och quchanmattor har ibland gethår i stället), förekommer i en del qashqai- och shirazmattor, i små bakhtiarimattor och i mattor från iranska Azerbajdzjan och är vanlig i äldre by- och stammattor, däribland en del hamadanmattor och mycket antika karadjamattor. Experter använder den som en ledtråd till ålder, eftersom mattor som tillverkats efter omkring 1930 oftast har bomullsgrund, sedan maskinspunnen bomull blivit allmänt tillgänglig. Ullens mjuka, mindre stela struktur ger mönstret ett flytande, varmt uttryck, och fransarna är ibland flätade eller i olika färger. Nackdelen är att ull krymper och sträcks av fukt, så dessa mattor tenderar att vara mindre raka än mattor med bomullsgrund.. Eftersom vävarna flyttar runt och inte kan sätta upp stora vävstolar är mattorna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot), 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) eller mindre, och gångmattorna blir bara omkring 3–3,7 m (10–12 fot) långa och 0,46–1,5 m (1,5–5 fot) breda.
Mattor som i dag vävs främst i pakistanska verkstäder av pakistanska och afghanska vävare, som bearbetar äldre persisk-turkmenska mönster med rötter i Centralasien; i branschen räknas de som orientaliska snarare än persiska mattor. Kännetecknet är ett allovermönster av upprepade gular, stiliserade åttkantiga (ibland rombformade) blommotiv, på ett fält som oftast är rött, därefter krämvitt, ibland blått eller grönt och på senare tid svart, med accenter i svart, persikofärgat, blått och grönt, allt i växtfärger. Luggen är av 100 procent ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., mjuk och silkeslik, på en bomullsgrund och av medelhög höjd, och vissa mattor finns i överdimensionerade format; en finare kvalitet har högre knuttäthetAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom., mer detaljerad mönsterteckning och förstklassig GhazniullHögt skattad mattull från regionen Ghazni i Afghanistan. Liksom annan förstklassig ull är den tjock och oljig, och den räknas, tillsammans med Manchesterull och nyzeeländsk ull, till de tre mest kända högkvalitativa ullsorterna för persiska och orientaliska mattor. Kazakmattor som vävs av afghanska vävare i Pakistan använder den handspunnen..
Traditionella mattor vävda av esaristammen i Turkmenistan, kännetecknade av sin djupröda botten och sina geometriska gular (medaljonger). De har oftast en huvudgul i form av en ”elefantfot” med mindre motiv i ordnade rader, och är kända för sin fina vävnad och sin rika kulturella symbolik.
Den färgade varianten av GabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor., stammattan från provinsen Fars med tjock luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. och enkelt tecknade mönster. Eftersom vävarna färgar ullen är alla paletter möjliga, från rött, blått och grönt till gult, och de starka färgerna hör oftast ihop med djärva, abstrakta mönster av träd, djur och människor. Motsvarigheten är naturgabbeh, vävd av ofärgad vit och svart ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. i krämvita, bruna, grå och svarta toner.
Det yttre skalet på granatäpplet, ett växtfärgämne som används för det gula i naturfärgade mattor, vid sidan av krapprotRoten av krappväxten (Rubia tinctorum), ett naturligt rött färgämne och källan till terrakottatonerna i persiska och orientaliska mattor. Tillsammans med indigo och valnötsskal hör den till de växtfärger som används för att färga ullen och som binder till ullens naturliga lanolin. Små nyansskiftningar inom en och samma färgyta, så kallad abrash, är normala i mattor som färgats på det här sättet. för rött, indigo för blått och valnötsskalValnötens gröna yttre hölje, ett traditionellt växtfärgämne för brun ull. Mattfärgare kokar det för att få fram nyanser från djupbrunt till umbra, och det hör till samma växtbaserade färgskala som krapprot (terrakottaröda toner), indigo (blå toner) och granatäppelskal (gula toner). Växtfärger av det här slaget är det som skiljer traditionellt färgade mattor från sådana som färgats med syntetiska färgämnen. för brunt.
Åttkantigt eller mångkantigt, stiliserat blommotiv som upprepas i rader över mittfältet på turkmenska mattor. Samma upprepning är typisk för belutschmattor, där en blomma sitter inuti varje åttkant, och för bucharamattor, som vävs främst i Pakistan efter turkmenska förebilder. På äldre turkmenska mattor höll sig varje stam (tekke, salor, ersari med flera) oftast med sin egen gul, så att en expert ofta kan avgöra stammen utifrån motivet, medan moderna mattor blandar gular fritt. Ordet betyder ”blomma” eller ”ros” på persiska, trots att formerna är starkt geometriska snarare än naturalistiska.
Traditionell slätvävd textil från Iran och Kaukasus, besläktad med kelimen men vanligen vävd i smala våder som sys ihop. Jajim har färgglada ränder och enkla geometriska mönster, gärna i klarblått, rött och gult. Nomadstammar använde dem historiskt som golvtäcke, sängöverkast eller svepdukar; i dag uppskattas de som dekorativ textil och väggtextil.
Fina persiska mattor från staden Kashan i centrala Iran, ett vävcentrum sedan safavidtidenDen persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, Herat, Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte. på 1600-talet, då härskarna semestrade där och inredde sina villor med lokala mattor. Luggen är vanligen helt av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., ofta importerad ManchesterullHögklassig ull som importeras från Manchester i England och som vävare i Kashan vanligen använder till luggen i sina mattor. Den räknas, tillsammans med Ghazniull och nyzeeländsk ull, till de tre mest kända högkvalitativa ullsorterna för persiska mattor, så varifrån en mattas ull kommer är en av de kvalitetspunkter som går att kontrollera., och medelhög, på bomullsgrund; mattor av silke och ull är för det mesta äldre. Kompositionerna är formella och varierar lite: en mittmedaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter., en medaljong med matchande hörnstyckenOrnamentet i vart och ett av mittfältets fyra hörn kring en central medaljong, som oftast tar upp medaljongens motiv eller färg; på tabrizmattor bildas hörnen ofta genom att medaljongmönstret delas i fyra delar och en del används i varje hörn. Hörnfälten fullbordar en komposition med medaljong och hörnstycken, och på en välgjord matta är hörnstyckena lika varandra och placerade symmetriskt. eller blommiga allovermönster, dessutom ett sällsynt mönster som kallas Darbari och som enligt uppgift har liten eller ingen bård. Mattor på omkring 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) och mindre visar större variation, till exempel mönster med livets trädMönster där ett stort, detaljrikt träd reser sig över större delen av mittfältet, omgivet av växtornament, med fåglar, djur och blommor utspridda bland grenarna. Trädet kan också fylla en enda ruta i en matta med kheshtimönster eller förekomma som bårdmönster. I persisk tradition står det för sambandet mellan jorden och omgivningen, tolkas också som en länk mellan himmel och jord och symboliserar styrka, vishet och livets kontinuitet. Det vävs i mattor från Tabriz, Kashan, Isfahan, Kerman och Malayer och i belutschmattor., vaser och fåglar. Klassiska färger är djupt rött, marinblått och krämvitt; gula eller gröna fält är sällsynta, och nyare mattor har mjukare pasteller.
Typ av anatolisk mattaHandgjorda mattor från Anatolien (dagens Turkiet), kända för sina karakteristiska geometriska mönster, sina starka färger och sin kulturella symbolik. De bär ofta stiliserade motiv för fruktsamhet, skydd och lycka, med tekniker som går tusentals år tillbaka, och knyts vanligen med den symmetriska (turkiska) knuten. Anatoliska mönster har också spridit sig: kurdiska stammar med anatoliskt ursprung tog med dem till Iran, där de fortfarande ekar i quchanmattorna, och klassiska turkiska oushakmönster blev, tillsammans med persiska, förebilder för de mestadels blommönstrade mattorna från pakistanska verkstäder. med en spetsliknande arabeskBöljande ornament av sammanflätade, snirklande rankor, slingor och blad som ringlar sig i rytmiska spiraler, ofta ritade i spegelsymmetri. På mattor förekommer det i fält och bårder på stadsmattor som kashan- och tabrizmattor, tillsammans med blomkvistar, palmetter och vaser, och i Shah Abbasi-mönster virvlar rankorna kring mittmedaljongen. av gula slingrande linjer mot röd botten, uppkallad efter den venetianske målaren Lorenzo Lotto, som avbildade sådana mattor i sina målningar. Mönstret tillhör senrenässansen. Att känna igen det ger därför en ungefärlig uppfattning om en mattas ålder, men eftersom det finns moderna reproduktioner av gamla mönster bevisar mönstret ensamt inte att en matta är antik.
Rektangulär vävd lådväska — nomadernas bagage — som stammar i Persien och Kaukasus använde för att förvara och frakta sängkläder under flyttningarna. Panelerna vävs platt i kelimSlätvävd matta utan lugg, traditionellt tillverkad i Turkiet, Iran, Afghanistan och på Balkan. Färgade inslagstrådar vävs samman med varpen utan knutar, så att båda sidorna ser likadana ut. Fibrerna är vanligen ull, bomull eller gethår, och naturfärgerna ger ofta små nyansskiftningar som är normala och inga fel. Den låga profilen gör att dörrar går fritt, och mattan kan hängas upp som väggkonst. I en knuten matta betecknar ”kelim” också det slätvävda bandet i vardera änden, där extra inslagsrader fäster ändarna intill fransarna., soumakSlätvävsteknik som ger en strukturerad yta som påminner om flätning eller broderi. Till skillnad från kelimen har soumaken ett reliefmönster som skapas genom att inslagstrådarna lindas runt varpen. Tekniken ger slitstarka mattor med karakteristiska geometriska mönster, traditionellt tillverkade i Kaukasus, Iran och Turkiet. eller blandade tekniker och sätts sedan ihop; de visar upp något av det djärvaste i stammarnas formspråk, och många gamla exemplar har sprättats upp och blivit slående slätvävda mattor eller kuddar.
Genomgående upprepat mönster av runda blommor som binds samman av ett rutnät av rankor, oftast med blommorna i vitt eller gult mot mörkblå eller röd botten. Mönstret är älskat i kurdisk, belutschisk och nordvästpersisk vävnad och läses på avstånd som ett fält av stjärnor. Namnet brukar i folkmun härledas till en legendarisk beskyddare, Mina Khan.
Färgämnen som utvinns ur växter, frön, blommor och rötter och, i vissa traditioner, ur animaliska källor, och som används för att färga ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. och silke i mattor. Vävarna, framför allt stamvävarna, framställer dem ofta av lokala växter och andra naturresurser i regionen, vilket bidrar till att ge varje region dess karakteristiska toner; krapprotRoten av krappväxten (Rubia tinctorum), ett naturligt rött färgämne och källan till terrakottatonerna i persiska och orientaliska mattor. Tillsammans med indigo och valnötsskal hör den till de växtfärger som används för att färga ullen och som binder till ullens naturliga lanolin. Små nyansskiftningar inom en och samma färgyta, så kallad abrash, är normala i mattor som färgats på det här sättet. (terrakottaröda toner), indigo (blått), valnötsskalValnötens gröna yttre hölje, ett traditionellt växtfärgämne för brun ull. Mattfärgare kokar det för att få fram nyanser från djupbrunt till umbra, och det hör till samma växtbaserade färgskala som krapprot (terrakottaröda toner), indigo (blå toner) och granatäppelskal (gula toner). Växtfärger av det här slaget är det som skiljer traditionellt färgade mattor från sådana som färgats med syntetiska färgämnen. (brunt) och granatäppelskalDet yttre skalet på granatäpplet, ett växtfärgämne som används för det gula i naturfärgade mattor, vid sidan av krapprot för rött, indigo för blått och valnötsskal för brunt. (gult) är typiska färgråvaror. Eftersom färgen framställs i små hantverksmässiga partier skiljer sig nyanserna något från parti till parti, vilket ger abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.. Naturfärger värderas för sin rika, harmoniska och milda färg som bleknar försiktigt och jämnt med åren och som färgar av sig föga mot en fuktig trasa, även om en matta kan kombinera mestadels naturfärger med några få syntetiska.
Stammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. på en grundvävnad av bomull eller ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor.
Persiska mattor från staden Qom (Qum), ett förhållandevis ungt vävcentrum vars mattor är kända för den högsta knuttätheten av alla persiska mattyper. Ungefär nio av tio är av rent silke på silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke., med omkring 600–1 000 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. (KPSI; ungefär 93–155 per cm²); resten, med luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. av korkullFin, mjuk ullkvalitet som tas från halsen och det inre ullagret på unga får, ofta från den första klippningen. Den är oljig av naturligt lanolin, känns mjuk och spänstig och ger färgerna extra lyster. Den används till luggen i många fina stadsmattor från Isfahan, Kerman, Qom, Tabriz och Mashhad, och även äldre antika Saroughmattor med kort klippt lugg är gjorda av den. Skrivs även kurkull eller cork-ull. eller av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. och silke, håller omkring 300–700 KPSI (ungefär 47–108 per cm²). Mönstren är blommedaljonger, jaktscener och bildmattor, mestadels i mjuka pastell-, elfenbens-, guld- och gröntoner (ett pistagegrönt fält är eftertraktat) på ljus eller mörk botten. Nyare mattor bär oftast en verkstadssignatur, äldre ofta inte. Det lokala vattnet sägs göra silke mjukare och ljusare, och därför skickas silkesmattor från hela Iran dit för tvätt.
Den persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor., Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte.
Fint vävda små till mellanstora mattor och gångmattor från de kurdiska vävbyarna kring Senneh (dagens Sanandaj) i västra Iran, kända för sin noggranna, tunna och täta konstruktion med enkelt inslagKonstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksida en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslag. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadja- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermatta. på en bomullsgrund med ullugg. Mönstren är oftast geometriska medaljonger och allovermönster, men även botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer.- och heratimönsterKlassiskt persiskt mönster byggt på en romb som upprepas över hela fältet, med en liten blomma eller några blad inuti varje romb och böjda blad på sidorna; bladen tolkas som stiliserade fiskar som sägs kretsa kring en lotusblomma. Namnet kommer från Herat, staden i Afghanistan där mönstret sägs ha sitt ursprung; det kallas också fiskmönster, och mahi betyder ”fisk” på persiska. Det är en av de tre stora mönsterfamiljerna och vävs som allovermönster eller kring en mittmedaljong med romber både innanför och utanför den, och ibland förekommer det som en smal bård. Det är vanligt i mattor från Tabriz, Sarough, Mashhad, Moud, Bidjar, Hamadan, Abadeh, Zanjan, Kerman och Kashan. förekommer, i mörkrött, marinblått och brunt, ibland beige, med accenter i gult, rött, ljusgrönt, orange och vitt. Staden har gett namn åt ”sennehknuten”, ett annat namn på den asymmetriska persiska knuten, men stadens vävare använder i själva verket den symmetriska turkiska knuten.
Mattor som vävs av lokala stammar i och kring Shiraz i provinsen Fars i sydvästra Iran, i deras egna hem, och som säljs på den lokala basaren. Vävare som slår sig ned i området tar med sig mönstren från sina hemregioner, vilket ger en hybrid av abadeh- och qashqaistil: geometriska mönster med enstaka eller upprepade medaljongerKomposition där två eller flera medaljonger löper längs mittfältet i stället för en enda mittmedaljong, vilket passar långa gångmattor där en enda medaljong skulle se bortkommen ut. Medaljongens kontur är oftast densamma medan det inre mönstret och bottenfärgen växlar från en medaljong till nästa. Gångmattor från Karadja låter två olika medaljonger alternera, och på bredare karadjamattor framstår medaljongkolumnerna som ett geometriskt allovermönster. Mönstret är typiskt för geometriska mattor som Karadja, Heriz, Abadeh, Quchan, Shiraz och äldre Mehraban, och förekommer också i blommiga mattor med öppet mittfält. eller allovermönster, ibland med botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer., i kraftiga röda och bruna toner som lyfts av krämvitt, gult, blått och grönt. Luggen av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. sitter på en bomullsgrund, som packas tätare, eller på en ullgrundEn mattgrund där varp- och inslagstrådarna är av ull i stället för bomull. Den är typisk för stammattor som belutsch-, turkmen- och gabbehmattor (gabbeh- och quchanmattor har ibland gethår i stället), förekommer i en del qashqai- och shirazmattor, i små bakhtiarimattor och i mattor från iranska Azerbajdzjan och är vanlig i äldre by- och stammattor, däribland en del hamadanmattor och mycket antika karadjamattor. Experter använder den som en ledtråd till ålder, eftersom mattor som tillverkats efter omkring 1930 oftast har bomullsgrund, sedan maskinspunnen bomull blivit allmänt tillgänglig. Ullens mjuka, mindre stela struktur ger mönstret ett flytande, varmt uttryck, och fransarna är ibland flätade eller i olika färger. Nackdelen är att ull krymper och sträcks av fukt, så dessa mattor tenderar att vara mindre raka än mattor med bomullsgrund., som blir lösare; tätheten är låg till medelhög, omkring 120 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. (cirka 186 000 per kvadratmeter).
Verkstad i Tabriz som grundades på 1990-talet, ung med persisk mattvävnings mått mätt, och känd för samtida mönster med nyskapande, ovanliga färgkombinationer, i en palett av ljusa färger som gräddvitt tillsammans med rött och gult. Dess mattor bär verkstadens signatur och vävs inte bara på vanlig bomull utan också på silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke., vilket möjliggör mycket hög knuttäthetAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.. Grundarens tre söner driver nu verkstaden.
Antika persiska mattor från Sultanabad, det tidigare namnet på Arakområdet i Iran, ett yngre vävcentrum som blomstrade under QajardynastinTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster. i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och försåg europeiska och amerikanska köpare. Den typiska kompositionen är ett allovermönster över hela mittfältet med överdimensionerade palmetter, lotusblommor, blomkvistar och kantiga rankor, som påminner om Shah AbbasiKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.-mönstret i en rustik bystil snarare än stadsmattornas exakta, kurvlinjära mönsterteckning. En klassisk färgskala är indigo eller midnattsblått tillsammans med rostrött eller tegelrött, guld och oliv. Eftersom Sultanabad inte längre finns under det namnet är antika exemplar sällsynta och betingar högre priser.
Stammattor vävda av turkmenska (turkomanska) nomader, vars förfäder kom från det afghansk-uzbekiska området och som senare bosatte sig i Irans turkmenska region. Rader av åttkantiga gular (”blommor”) täcker ett djupt rött, rödbrunt eller ibland krämvitt fält, med accenter i svart, blått, grönt eller beige; bönemönster förekommer också. Grund och luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. är oftast av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., som sägs komma från karakulfårets mjuka underull, men en bomullsgrund används ibland. I äldre mattor höll varje stam fast vid sin egen gulÅttkantigt eller mångkantigt, stiliserat blommotiv som upprepas i rader över mittfältet på turkmenska mattor. Samma upprepning är typisk för belutschmattor, där en blomma sitter inuti varje åttkant, och för bucharamattor, som vävs främst i Pakistan efter turkmenska förebilder. På äldre turkmenska mattor höll sig varje stam (tekke, salor, ersari med flera) oftast med sin egen gul, så att en expert ofta kan avgöra stammen utifrån motivet, medan moderna mattor blandar gular fritt. Ordet betyder ”blomma” eller ”ros” på persiska, trots att formerna är starkt geometriska snarare än naturalistiska., medan nyare mattor blandar dem fritt. Turkmenska mönster inspirerade bucharaMattor som i dag vävs främst i pakistanska verkstäder av pakistanska och afghanska vävare, som bearbetar äldre persisk-turkmenska mönster med rötter i Centralasien; i branschen räknas de som orientaliska snarare än persiska mattor. Kännetecknet är ett allovermönster av upprepade gular, stiliserade åttkantiga (ibland rombformade) blommotiv, på ett fält som oftast är rött, därefter krämvitt, ibland blått eller grönt och på senare tid svart, med accenter i svart, persikofärgat, blått och grönt, allt i växtfärger. Luggen är av 100 procent ull, mjuk och silkeslik, på en bomullsgrund och av medelhög höjd, och vissa mattor finns i överdimensionerade format; en finare kvalitet har högre knuttäthet, mer detaljerad mönsterteckning och förstklassig Ghazniull.- och Khal MohammadiMattor av afghanskt ursprung och med afghanska mönster som, ovanligt nog, har fått sitt namn efter en person i stället för en plats: enligt en sägen i branschen en mästarvävare och färgare som stannade kvar i norra Afghanistan under den ryska invasionen och började tillverka dem där. De är kända för sina djupa, naturfärgade röda och blå toner med accenter i orange, svart och rostrött, och för geometriska kompositioner med fina blomdetaljer inspirerade av buchara- och turkmenmattornas mönster; små nyansskillnader är normala vid naturfärgning. Luggen är av 100 procent ull från bergsfår vars feta ull har en mjuk glans, och den sitter på en bomullsgrund; lugghöjden är medelhög. Vissa klassas som tillverkade i Pakistan. En finare, tätare kvalitet, ofta kallad Belgique, återger samma mönster skarpare.-mattor och är det persiska mönster som står närmast belutschvävningen, som de föregår; den låga till medelhöga luggen passar platser där dörrar slår över mattan.
Valnötens gröna yttre hölje, ett traditionellt växtfärgämne för brun ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.. Mattfärgare kokar det för att få fram nyanser från djupbrunt till umbra, och det hör till samma växtbaserade färgskala som krapprotRoten av krappväxten (Rubia tinctorum), ett naturligt rött färgämne och källan till terrakottatonerna i persiska och orientaliska mattor. Tillsammans med indigo och valnötsskal hör den till de växtfärger som används för att färga ullen och som binder till ullens naturliga lanolin. Små nyansskiftningar inom en och samma färgyta, så kallad abrash, är normala i mattor som färgats på det här sättet. (terrakottaröda toner), indigo (blå toner) och granatäppelskalDet yttre skalet på granatäpplet, ett växtfärgämne som används för det gula i naturfärgade mattor, vid sidan av krapprot för rött, indigo för blått och valnötsskal för brunt. (gula toner). Växtfärger av det här slaget är det som skiljer traditionellt färgade mattor från sådana som färgats med syntetiska färgämnen.