Antika persiska mattor från Ferahanslätten (även stavat Farahan eller Feraghan) i centrala Iran, kända för heratimönster som täcker hela fältet och för diskreta färgskalor. Dessa 1800-talsmattor visar oftast ett rutnät av romber med små blommotiv, gärna i marinblått, rostrött och elfenbensvitt, och värderas högt för sin fina vävnad och sina balanserade, återhållsamma kompositioner. I dagens handel används namnet också för nyvävda mattor från pakistanska verkstäder av peshawartyp (chobi), vävda av handspunnen ull och växtfärger i dämpade toner och för det mesta med persiskinspirerade allovermönster, och ibland för saroughmattor från samma region; sådana mattor är inte antika ferahanmattor.
Mattor från staden Hamadan i västra Iran, en sedan länge etablerad vävregion, och från de över 1 500 byarna runtomkring, som tillsammans producerar tusentals mönster. Bymattorna, som ofta vävs av familjer hemma under vintern, är oftast mindre mattor eller gångmattor (vissa längre än 6 m, cirka 20 fot) med geometriska mönster, hexagon- eller rombformade medaljonger eller heratimönster i rött, djupblått och krämvitt, knutna med den symmetriska turkiska knuten i en knuttäthet som vanligen är låg till medelhög. Verkstadsmattorna från staden är mer blomsterrika och finare knutna. Luggen är av ull på en bomullsgrund (i vissa äldre mattor en ullgrund), och konstruktionen med enkelt inslag, som är standard kring Hamadan, ger vanligen en mjuk lugg som är tunnare än hos mattor med dubbelt inslag.
Klassiskt persiskt mönster byggt på en romb som upprepas över hela fältet, med en liten blomma eller några blad inuti varje romb och böjda blad på sidorna; bladen tolkas som stiliserade fiskar som sägs kretsa kring en lotusblomma. Namnet kommer från Herat, staden i Afghanistan där mönstret sägs ha sitt ursprung; det kallas också fiskmönster, och mahi betyder ”fisk” på persiska. Det är en av de tre stora mönsterfamiljerna och vävs som allovermönster eller kring en mittmedaljong med romber både innanför och utanför den, och ibland förekommer det som en smal bård. Det är vanligt i mattor från Tabriz, Sarough, Mashhad, Moud, Bidjar, Hamadan, Abadeh, Zanjan, Kerman och Kashan.
Mattor från östra Iran som vissa handlare säljer under namnet Moud Mashad och för upp bland Mashhadmattorna. De har vanligen ett heratimönster i beige, blått, rostrött och rött och är ofta signerade av sin tillverkare. Grunden är av bomull; äldre mattor har en lugg av enbart ull, medan många nyare har lugg av ull och silke.
Fint vävda små till mellanstora mattor och gångmattor från de kurdiska vävbyarna kring Senneh (dagens Sanandaj) i västra Iran, kända för sin noggranna, tunna och täta konstruktion med enkelt inslag på en bomullsgrund med ullugg. Mönstren är oftast geometriska medaljonger och allovermönster, men även boteh- och heratimönster förekommer, i mörkrött, marinblått och brunt, ibland beige, med accenter i gult, rött, ljusgrönt, orange och vitt. Staden har gett namn åt ”sennehknuten”, ett annat namn på den asymmetriska persiska knuten, men stadens vävare använder i själva verket den symmetriska turkiska knuten.
Stammattor vävda av nomadiska vävare i Zanjanregionen i västra Iran, nära vävområdena kring Bidjar och Hamadan. Kompakta, bärbara vävstolar, som ställs upp på vinterslätterna, håller de flesta mattorna till omkring 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller mindre. Grunden är oftast av bomull och luggen av ull från vävarnas egna får, i geometriska mönster eller heratimönster med beige, djupt rött och blått som huvudfärger; äldre mattor har ofta en mittmedaljong inramad av en sexkantig medaljong. Mattor med inflytande från Bidjar har en kraftig, tålig lugg nästan lika tjock som hos en äkta bidjarmatta, och därför fungerar de som ett alternativ till Bidjar; mattor med inflytande från Hamadan följer Hamadans mönster och färger med något tunnare lugg än hamadanmattorna.