Matta som vävts av bofasta bybor och som står mellan nomadernas stammattor och stadsverkstädernas mattor. Byvävarna har bättre redskap, material och färgämnen än nomaderna men arbetar i en friare, halvstrukturerad miljö än stadsverkstäderna, ofta efter minnet snarare än efter en ritad förlaga, och en del säljer via basaren i en större närliggande stad, som vävarna i Abadeh gör i Shiraz. Mönstren är mestadels geometriska (medaljong, allover, boteh eller herati) med färre blommotiv än stadsmattorna; knuttätheten är vanligen högre än hos stammattor men lägre än hos stadsmattor, och olika stora vävstolar ger ett brett storleksspann, från små stycken och gångmattor till stora mattor. Herizmattan är det mest kända exemplet, vid sidan av azerbajdzjan-, abadeh-, karadja-, mehraban- och sennehmattor; shiraz- och bakhtiarimattor räknas också som bymattor i vissa indelningar.
Kraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.