Uppläggning där ett motiv eller mönster sprids över hela fältet i stället för att ordnas kring en mittmedaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.. Motivet kan vara blommor som förbinds av rankor, blad och blomster (ibland med fåglar och djur), kantiga geometriska former eller upprepade enheter som botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer., gulÅttkantigt eller mångkantigt, stiliserat blommotiv som upprepas i rader över mittfältet på turkmenska mattor. Samma upprepning är typisk för belutschmattor, där en blomma sitter inuti varje åttkant, och för bucharamattor, som vävs främst i Pakistan efter turkmenska förebilder. På äldre turkmenska mattor höll sig varje stam (tekke, salor, ersari med flera) oftast med sin egen gul, så att en expert ofta kan avgöra stammen utifrån motivet, medan moderna mattor blandar gular fritt. Ordet betyder ”blomma” eller ”ros” på persiska, trots att formerna är starkt geometriska snarare än naturalistiska. och herati, och ett knappt märkbart centrum kan finnas kvar. Ett geometriskt allovermönster upprepar antingen en enda form eller löper som ett sammanhängande mönster med växlande former, ofta med olika bottenfärg i varje form. Utan någon stark mittpunkt passar en matta med allovermönster bra var som helst i ett rum, även i rum med udda form; i de blommiga varianterna ritas blommorna större, på tjockare grenar, än på en matta med blommedaljongBlommig matta uppbyggd kring en enda mittmedaljong, antingen en stor blomma eller en klunga små blommor som sammanfogats till en form, ofta ekad av mindre medaljonger ovanför, under och vid sidan av. Medaljongen sägs traditionellt stå för den heliga lotusblomman. Eftersom medaljongen tar plats i mittfältet är blommorna och grenarna mindre och tunnare än i blommiga mattor med allovermönster. Mönstret är typiskt för mattor från Tabriz, Kerman, Sarough och Kashan, och mönstrets starka mitt gör det till ett naturligt blickfång i rummet..
Bymattor som vävs i regionen Azerbajdzjan i nordvästra Iran, varifrån även tabrizmattorna kommer (den iranska regionen, inte landet med samma namn), traditionellt av familjer som arbetar inomhus under de kalla vintrarna. Mönstren förs vidare från generation till generation utan nedskrivna förlagor, och varje generation tillför små personliga inslag. En tät, slitstark ullugg på bomullsgrund bär mestadels geometriska kompositioner, ibland med kurviga blommotiv eller botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer., i växtfärgat marinblått och djupa röda nyanser. Knuttätheten uppges vanligen vara omkring 120–170 KPSIAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. (knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm), och den tjocka luggen lämpar sig för hårt belastade ytor, även gångmattor som är bredare än omkring 90 cm.
Stammattor vävda av belutschfolket i gränsområdet mellan nordöstra Iran och Afghanistan, som säljer dem på basaren i Mashhad eftersom det finns få köpare i närheten. Mönstren blandar turkiska, persiska och kaukasiska influenser och ligger närmast den turkmenska vävningen, som kom först: upprepade gular (blommor placerade i åttkanter), botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer., livsträdMönster där ett stort, detaljrikt träd reser sig över större delen av mittfältet, omgivet av växtornament, med fåglar, djur och blommor utspridda bland grenarna. Trädet kan också fylla en enda ruta i en matta med kheshtimönster eller förekomma som bårdmönster. I persisk tradition står det för sambandet mellan jorden och omgivningen, tolkas också som en länk mellan himmel och jord och symboliserar styrka, vishet och livets kontinuitet. Det vävs i mattor från Tabriz, Kashan, Isfahan, Kerman och Malayer och i belutschmattor. och bönemönster, mestadels på mörkt marinblått, rött eller brunt fält med accenter i elfenbensvitt och mörklila, även om nyare mattor är ljusare. Luggen är tunn och av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., vanligen på en ullgrundEn mattgrund där varp- och inslagstrådarna är av ull i stället för bomull. Den är typisk för stammattor som belutsch-, turkmen- och gabbehmattor (gabbeh- och quchanmattor har ibland gethår i stället), förekommer i en del qashqai- och shirazmattor, i små bakhtiarimattor och i mattor från iranska Azerbajdzjan och är vanlig i äldre by- och stammattor, däribland en del hamadanmattor och mycket antika karadjamattor. Experter använder den som en ledtråd till ålder, eftersom mattor som tillverkats efter omkring 1930 oftast har bomullsgrund, sedan maskinspunnen bomull blivit allmänt tillgänglig. Ullens mjuka, mindre stela struktur ger mönstret ett flytande, varmt uttryck, och fransarna är ibland flätade eller i olika färger. Nackdelen är att ull krymper och sträcks av fukt, så dessa mattor tenderar att vara mindre raka än mattor med bomullsgrund.. Eftersom vävarna flyttar runt och inte kan sätta upp stora vävstolar är mattorna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot), 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) eller mindre, och gångmattorna blir bara omkring 3–3,7 m (10–12 fot) långa och 0,46–1,5 m (1,5–5 fot) breda.
Droppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, SaroughPopulära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans., Kerman, Mashhad och Malayer.
Matta som vävts av bofasta bybor och som står mellan nomadernas stammattor och stadsverkstädernas mattor. Byvävarna har bättre redskap, material och färgämnen än nomaderna men arbetar i en friare, halvstrukturerad miljö än stadsverkstäderna, ofta efter minnet snarare än efter en ritad förlaga, och en del säljer via basaren i en större närliggande stad, som vävarna i Abadeh gör i Shiraz. Mönstren är mestadels geometriska (medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter., allover, botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer. eller herati) med färre blommotiv än stadsmattorna; knuttätheten är vanligen högre än hos stammattor men lägre än hos stadsmattor, och olika stora vävstolar ger ett brett storleksspann, från små stycken och gångmattor till stora mattor. Herizmattan är det mest kända exemplet, vid sidan av azerbajdzjan-, abadeh-, karadjaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.-, mehraban- och sennehmattor; shiraz- och bakhtiarimattor räknas också som bymattor i vissa indelningar.
Populära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om ArakMattor från Arak, en stad i centrala Iran som tidigare hette Sultanabad, och byarna runt omkring, en vävregion som växte fram under qajartiden, när exporten av persiska mattor till Europa och Amerika blomstrade. Mattexter använder också staden som referenspunkt: orten Sarough ligger omkring 50 km (31 engelska mil) norr om den, och byarna kring Malayer ligger mellan Arak och Hamadan. Äldre mattor från området säljs fortfarande under det gamla namnet Sultanabad.. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knutDen asymmetriska knuten i handknutna mattor, motsvarigheten till den symmetriska turkiska knuten (Ghiordesknuten). Vävaren lägger garnet runt en varptråd och för det sedan under den intilliggande, oftast för hand utan krok. På mattans baksida ser knutarna förskjutna eller diagonala ut i stället för som prydliga kvadrater, och luggen känns mjukare; knuten tillåter finare detaljer och högre knuttäthet. I Iran brukar man som tumregel knyta den till mattorna från centrala, östra och södra delarna (Kashan, Isfahan, Nain, Kerman), medan nordvästra och västra Iran föredrar den turkiska knuten, men undantag finns. Fina kurviga blommönster tillskrivs ofta den, men mattor med turkisk knut kan vara lika invecklade. (vissa äldre mattor har turkisk knutEn av de två huvudsakliga knutarna i handknutna mattor, som också kallas symmetrisk knut (den andra är den asymmetriska persiska knuten, eller sennehknuten). Garnet läggs i en ögla runt två intilliggande varptrådar så att båda ändarna kommer fram mellan dem, och baksidan visar därför små, jämna, närmast kvadratiska knuthuvuden; vävarna knyter den ofta med en krok. Knuten har fått sitt namn efter staden Ghiordes (i dag Gördes) i Turkiet och är typisk för Turkiet, Kaukasus och nordvästra Iran (Tabriz, Bidjar, Heriz och bymattor från Hamadan), dit den sägs ha förts av seldjukiska turkar, och ger en slitstark, exakt lugg. Den persiska knuten anses ofta ge finare detaljer, men knuttypen är en tendens och ingen gräns: tabrizmattor knutna med turkisk knut når omkring 500 knutar per kvadrattum (ungefär 78 per cm²).) och har en medelhög till hög knuttäthetAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.- och allovermönster, med inslag av herati-, botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer.- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobårdEtt smalt band som löper längs mattans breda huvudbård, ramar in den och fullbordar avgränsningen kring mittfältet ungefär som en ram omger en tavla; det kallas också bibård eller sekundär bård. Många saroughmattor har till exempel en betydligt smalare sekundär bård runt huvudbården, och breda blommiga bårder, som på vissa tabriz- och kashanmattor, kantas ofta av smala sidobårder. Den breda huvudbården och dess smala sidobårder bildar tillsammans en hierarki av band som lyfter fram mönstret.. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans.
Fint vävda små till mellanstora mattor och gångmattor från de kurdiska vävbyarna kring Senneh (dagens Sanandaj) i västra Iran, kända för sin noggranna, tunna och täta konstruktion med enkelt inslagKonstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksida en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslag. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadja- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermatta. på en bomullsgrund med ullugg. Mönstren är oftast geometriska medaljonger och allovermönster, men även botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer.- och heratimönsterKlassiskt persiskt mönster byggt på en romb som upprepas över hela fältet, med en liten blomma eller några blad inuti varje romb och böjda blad på sidorna; bladen tolkas som stiliserade fiskar som sägs kretsa kring en lotusblomma. Namnet kommer från Herat, staden i Afghanistan där mönstret sägs ha sitt ursprung; det kallas också fiskmönster, och mahi betyder ”fisk” på persiska. Det är en av de tre stora mönsterfamiljerna och vävs som allovermönster eller kring en mittmedaljong med romber både innanför och utanför den, och ibland förekommer det som en smal bård. Det är vanligt i mattor från Tabriz, Sarough, Mashhad, Moud, Bidjar, Hamadan, Abadeh, Zanjan, Kerman och Kashan. förekommer, i mörkrött, marinblått och brunt, ibland beige, med accenter i gult, rött, ljusgrönt, orange och vitt. Staden har gett namn åt ”sennehknuten”, ett annat namn på den asymmetriska persiska knuten, men stadens vävare använder i själva verket den symmetriska turkiska knuten.
Mattor som vävs av lokala stammar i och kring Shiraz i provinsen Fars i sydvästra Iran, i deras egna hem, och som säljs på den lokala basaren. Vävare som slår sig ned i området tar med sig mönstren från sina hemregioner, vilket ger en hybrid av abadeh- och qashqaistil: geometriska mönster med enstaka eller upprepade medaljongerKomposition där två eller flera medaljonger löper längs mittfältet i stället för en enda mittmedaljong, vilket passar långa gångmattor där en enda medaljong skulle se bortkommen ut. Medaljongens kontur är oftast densamma medan det inre mönstret och bottenfärgen växlar från en medaljong till nästa. Gångmattor från Karadja låter två olika medaljonger alternera, och på bredare karadjamattor framstår medaljongkolumnerna som ett geometriskt allovermönster. Mönstret är typiskt för geometriska mattor som Karadja, Heriz, Abadeh, Quchan, Shiraz och äldre Mehraban, och förekommer också i blommiga mattor med öppet mittfält. eller allovermönster, ibland med botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer., i kraftiga röda och bruna toner som lyfts av krämvitt, gult, blått och grönt. Luggen av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. sitter på en bomullsgrund, som packas tätare, eller på en ullgrundEn mattgrund där varp- och inslagstrådarna är av ull i stället för bomull. Den är typisk för stammattor som belutsch-, turkmen- och gabbehmattor (gabbeh- och quchanmattor har ibland gethår i stället), förekommer i en del qashqai- och shirazmattor, i små bakhtiarimattor och i mattor från iranska Azerbajdzjan och är vanlig i äldre by- och stammattor, däribland en del hamadanmattor och mycket antika karadjamattor. Experter använder den som en ledtråd till ålder, eftersom mattor som tillverkats efter omkring 1930 oftast har bomullsgrund, sedan maskinspunnen bomull blivit allmänt tillgänglig. Ullens mjuka, mindre stela struktur ger mönstret ett flytande, varmt uttryck, och fransarna är ibland flätade eller i olika färger. Nackdelen är att ull krymper och sträcks av fukt, så dessa mattor tenderar att vara mindre raka än mattor med bomullsgrund., som blir lösare; tätheten är låg till medelhög, omkring 120 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. (cirka 186 000 per kvadratmeter).