Provins i sydvästra Iran som omfattar staden Shiraz och är hemvist för många vävande stammar och bofasta byar. De mest kända mattorna är GabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor., med tjock luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. och enkla mönster, vävda av provinsens stammar och byinvånare, samt de stamvävda shirazmattorna, som säljs via basaren i Shiraz och vars mönster blandar drag från närliggande vävargrupper, som vävarna i Abadeh och qashqaierna.
Den färgade varianten av GabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor., stammattan från provinsen Fars med tjock luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. och enkelt tecknade mönster. Eftersom vävarna färgar ullen är alla paletter möjliga, från rött, blått och grönt till gult, och de starka färgerna hör oftast ihop med djärva, abstrakta mönster av träd, djur och människor. Motsvarigheten är naturgabbeh, vävd av ofärgad vit och svart ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. i krämvita, bruna, grå och svarta toner.
Matta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. eller gethårDjurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ull, som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohair, kamelhår och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer. (sällan bomull), med en lång, tjock, tät luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbehDen färgade varianten av Gabbeh, stammattan från provinsen Fars med tjock lugg och enkelt tecknade mönster. Eftersom vävarna färgar ullen är alla paletter möjliga, från rött, blått och grönt till gult, och de starka färgerna hör oftast ihop med djärva, abstrakta mönster av träd, djur och människor. Motsvarigheten är naturgabbeh, vävd av ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner. har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqaiStammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät lugg på en grundvävnad av bomull eller ull, och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor., trots att de inte är riktiga qashqaimattor.
Djurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohairAngoragetens långa, silkeslena och glänsande hår. I persiska mattor är mohair en av flera djurfibrer som, tillsammans med gethår, kamelhår och kohår, kan användas som material men är mycket ovanligare än ull, bomull och silke; den här gruppen används mest i stammattor., kamelhårDjurfiber från kameler som används mer sällan i mattor än ull, bomull eller silke och som främst förekommer i persiska stammattor. Dess naturliga varma, ljusbruna ton har också blivit ett färgnamn: kamelhår är en återkommande mittfältsfärg i mehrabanmattor, vid sidan av mörkblått, mörkrött, kräm och persika, så uttrycket kan syfta på fibern eller bara på nyansen. och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer.
Den högsta luggklassen i en handlares fyrdelade indelning, omkring 12,7–15,9 mm (1/2–5/8 tum), mätt från mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. till luggens topp. Den känns dämpande och mysig under fötterna och hör oftast ihop med större, djärvare mönster, eftersom mattor med lägre knuttäthetAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. inte behöver klippas kort för att se skarpa ut. Tillsammans med medelhög luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. rekommenderas den för trafikerade vardagsrum, hallar och entréer och för tunga möbler, men den kräver mer fritt utrymme under dörrar och tar längre tid att torka i fuktiga rum. HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.-, mashhad-, saroughPopulära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans.-, bijarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade.-, zanjan- och gabbehmattor har vanligen sådan lugg.
Antalet knutar per kvadrattum i en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor.- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från QomPersiska mattor från staden Qom (Qum), ett förhållandevis ungt vävcentrum vars mattor är kända för den högsta knuttätheten av alla persiska mattyper. Ungefär nio av tio är av rent silke på silkesgrund, med omkring 600–1 000 knutar per kvadrattum (KPSI; ungefär 93–155 per cm²); resten, med lugg av korkull eller av ull och silke, håller omkring 300–700 KPSI (ungefär 47–108 per cm²). Mönstren är blommedaljonger, jaktscener och bildmattor, mestadels i mjuka pastell-, elfenbens-, guld- och gröntoner (ett pistagegrönt fält är eftertraktat) på ljus eller mörk botten. Nyare mattor bär oftast en verkstadssignatur, äldre ofta inte. Det lokala vattnet sägs göra silke mjukare och ljusare, och därför skickas silkesmattor från hela Iran dit för tvätt..
Höjden på mattans knutna luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum., mätt från mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. till luggens topp med linjal eller skjutmått, så att grundvävnaden ingår. En handlares indelning sorterar den i låg (3,2–6,4 mm, 1/8–1/4 tum), låg till medel (6,4–8,5 mm, 1/4–1/3 tum), medel (8,5–9,5 mm, 1/3–3/8 tum) och hög (12,7–15,9 mm, 1/2–5/8 tum). Slutklippningen avgör den: tätt knutna mattor med skarpa detaljer, däribland mattor av silke och av silke och ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., klipps låga, medan grova mattor med stora mönster, som herizmattor och gabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor., behåller en högre lugg. En högre lugg känns mjukare och mer dämpande, och en medelhög till hög lugg passar hårt belastade ytor och tunga möbler; med en lägre lugg går dörrar fritt, den tar upp mindre fukt, samlar mindre damm och är lättare att dammsuga.
UllNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. som lämnats i sina ursprungliga fårfärger, utan färgning, så att nyanserna bara rör sig mellan vitt, gräddvitt, brunt, grått och svart. Vävarna blandar vit och svart ull för att få fram dessa toner, och det är så naturliga gabbehmattor, oftast på gräddvit botten, får sin färgskala. Många gräddvita bottnar i persiska och orientaliska mattor innehåller också ofärgad ull; dessa ytor kan visa små tonvariationer som förändras när mattan åldras, vilket är normalt och inget fel.
Mattor som mestadels vävs av nomadiska stammar, främst i Iran men också i hela Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika; några namn, som BakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna. och GabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor., ligger på gränsen mellan stam- och byvävning. Stammarna följer sina hjordar från vår till höst och slår sig vanligen ned på vintern för att väva på kompakta, bärbara vävstolar, så mattorna är små, ofta 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot), eller gångmattor, och mycket stora mattor är sällsynta. UllNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. från stammens egna hjordar används ofta till både grund och luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. (gethårDjurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ull, som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohair, kamelhår och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer. förekommer också) och färgas med växter från trakten. Mönstren, som mestadels är geometriska, förs vidare och vävs ur minnet i stället för efter en ritning, så till skillnad från stadsmattor går mönstret ofta inte snyggt ihop i hörnen. QashqaiStammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät lugg på en grundvävnad av bomull eller ull, och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor.-, belutsch- och turkmenmattor har fått sina namn efter stammarna som väver dem.
En mattgrund där varp- och inslagstrådarna är av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. i stället för bomull. Den är typisk för stammattor som belutsch-, turkmenStammattor vävda av turkmenska (turkomanska) nomader, vars förfäder kom från det afghansk-uzbekiska området och som senare bosatte sig i Irans turkmenska region. Rader av åttkantiga gular (”blommor”) täcker ett djupt rött, rödbrunt eller ibland krämvitt fält, med accenter i svart, blått, grönt eller beige; bönemönster förekommer också. Grund och lugg är oftast av ull, som sägs komma från karakulfårets mjuka underull, men en bomullsgrund används ibland. I äldre mattor höll varje stam fast vid sin egen gul, medan nyare mattor blandar dem fritt. Turkmenska mönster inspirerade buchara- och Khal Mohammadi-mattor och är det persiska mönster som står närmast belutschvävningen, som de föregår; den låga till medelhöga luggen passar platser där dörrar slår över mattan.- och gabbehmattor (gabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor.- och quchanmattor har ibland gethårDjurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ull, som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohair, kamelhår och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer. i stället), förekommer i en del qashqaiStammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät lugg på en grundvävnad av bomull eller ull, och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor.- och shirazmattor, i små bakhtiarimattor och i mattor från iranska Azerbajdzjan och är vanlig i äldre by- och stammattor, däribland en del hamadanmattor och mycket antika karadjamattor. Experter använder den som en ledtråd till ålder, eftersom mattor som tillverkats efter omkring 1930 oftast har bomullsgrund, sedan maskinspunnen bomull blivit allmänt tillgänglig. Ullens mjuka, mindre stela struktur ger mönstret ett flytande, varmt uttryck, och fransarna är ibland flätade eller i olika färger. Nackdelen är att ull krymper och sträcks av fukt, så dessa mattor tenderar att vara mindre raka än mattor med bomullsgrund.