Djurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohairAngoragetens långa, silkeslena och glänsande hår. I persiska mattor är mohair en av flera djurfibrer som, tillsammans med gethår, kamelhår och kohår, kan användas som material men är mycket ovanligare än ull, bomull och silke; den här gruppen används mest i stammattor., kamelhårDjurfiber från kameler som används mer sällan i mattor än ull, bomull eller silke och som främst förekommer i persiska stammattor. Dess naturliga varma, ljusbruna ton har också blivit ett färgnamn: kamelhår är en återkommande mittfältsfärg i mehrabanmattor, vid sidan av mörkblått, mörkrött, kräm och persika, så uttrycket kan syfta på fibern eller bara på nyansen. och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer.
Traditionell slätvävd textil från Iran och Kaukasus, besläktad med kelimen men vanligen vävd i smala våder som sys ihop. Jajim har färgglada ränder och enkla geometriska mönster, gärna i klarblått, rött och gult. Nomadstammar använde dem historiskt som golvtäcke, sängöverkast eller svepdukar; i dag uppskattas de som dekorativ textil och väggtextil.
Slätvävd mattaMatta som byggs upp utan lugg, där varp och inslag vävs samman till en plan yta. Kelim, dhurrie och soumak är exempel. Slätvävda mattor är oftast vändbara, lätta och enklare att rengöra än luggmattor, vilket gör dem populära i ledigare rum och varmare klimat. utan luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum., traditionellt tillverkad i Turkiet, Iran, Afghanistan och på Balkan. Färgade inslagstrådar vävs samman med varpen utan knutar, så att båda sidorna ser likadana ut. Fibrerna är vanligen ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., bomull eller gethårDjurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ull, som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohair, kamelhår och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer., och naturfärgerna ger ofta små nyansskiftningar som är normala och inga fel. Den låga profilen gör att dörrar går fritt, och mattan kan hängas upp som väggkonst. I en knuten matta betecknar ”kelim” också det slätvävda bandet i vardera änden, där extra inslagsrader fäster ändarna intill fransarna.
Bandet vid vardera kortänden på en knuten matta, mellan sista luggraden och fransarna, som är vävt enbart med inslag. Där för vävaren flera gånger extra inslag genom varpen, utan knutar, för att låsa luggen och ge ändarna ett tätare och starkare avslut. Det är en avslutningsdetalj på en luggmatta och alltså ingen kelimmatta i sig; fransar som måste döljas kan knytas tillbaka mot bandet på baksidan. På bidjarmattor är fransarna i den änden ofta flätade.
Rektangulär vävd lådväska — nomadernas bagage — som stammar i Persien och Kaukasus använde för att förvara och frakta sängkläder under flyttningarna. Panelerna vävs platt i kelimSlätvävd matta utan lugg, traditionellt tillverkad i Turkiet, Iran, Afghanistan och på Balkan. Färgade inslagstrådar vävs samman med varpen utan knutar, så att båda sidorna ser likadana ut. Fibrerna är vanligen ull, bomull eller gethår, och naturfärgerna ger ofta små nyansskiftningar som är normala och inga fel. Den låga profilen gör att dörrar går fritt, och mattan kan hängas upp som väggkonst. I en knuten matta betecknar ”kelim” också det slätvävda bandet i vardera änden, där extra inslagsrader fäster ändarna intill fransarna., soumakSlätvävsteknik som ger en strukturerad yta som påminner om flätning eller broderi. Till skillnad från kelimen har soumaken ett reliefmönster som skapas genom att inslagstrådarna lindas runt varpen. Tekniken ger slitstarka mattor med karakteristiska geometriska mönster, traditionellt tillverkade i Kaukasus, Iran och Turkiet. eller blandade tekniker och sätts sedan ihop; de visar upp något av det djärvaste i stammarnas formspråk, och många gamla exemplar har sprättats upp och blivit slående slätvävda mattor eller kuddar.
Metod för att visa en matta på en vägg som ett konstverk; vilken stil som helst, såväl stammattor och blommönstrade mattor som bildmattor, kan hängas upp. Remsor av starkt, limfritt bomullstyg sys för hand fast på baksidan omkring 5 cm (2 tum) nedanför överkanten, fria från fransarna eller kelimänden, med stygn var 1,3–2,5 cm (1/2–1 tum), och viks så att de bildar en ficka. För en bred matta används till exempel tre remsor om cirka 61 × 10 cm (24 × 4 tum), för en liten matta en remsa som sätts omkring 2,5 cm (1 tum) in från vardera änden. En rundstav av trä eller metall som skjuts genom fickan vilar på väggkrokar som är starka nog att bära vikten, vilket undviker att skada mattan.
Matta som byggs upp utan luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum., där varp och inslagDe två trådsystem som bygger upp en mattas grund: varpen, de lodräta trådarna som spänns upp först i vävstolen, och inslaget, de vågräta trådarna som förs genom dem mellan knutraderna. Grunden är oftast av bomull, men ull är vanligt i stammattor och äldre mattor och silke i mycket fina mattor. Mattor med enkelt inslag, som är standard i det större Hamadanområdet, visar sicksackformade rader av vita varpprickar på baksidan och har en tunnare lugg, medan konstruktion med dubbelt inslag, som är standard i fina, tätt vävda mattor och i bijar- och herizmattor, döljer varpen och ger en tjockare, tätare lugg. Varpändarna bildar fransarna, och extra inslag i vardera änden bildar den slätvävda kelimänden som låser luggen. vävs samman till en plan yta. KelimSlätvävd matta utan lugg, traditionellt tillverkad i Turkiet, Iran, Afghanistan och på Balkan. Färgade inslagstrådar vävs samman med varpen utan knutar, så att båda sidorna ser likadana ut. Fibrerna är vanligen ull, bomull eller gethår, och naturfärgerna ger ofta små nyansskiftningar som är normala och inga fel. Den låga profilen gör att dörrar går fritt, och mattan kan hängas upp som väggkonst. I en knuten matta betecknar ”kelim” också det slätvävda bandet i vardera änden, där extra inslagsrader fäster ändarna intill fransarna., dhurrieSlätvävd matta från Indien, traditionellt av bomull eller ull, med geometriska mönster och vändbart utseende. och soumakSlätvävsteknik som ger en strukturerad yta som påminner om flätning eller broderi. Till skillnad från kelimen har soumaken ett reliefmönster som skapas genom att inslagstrådarna lindas runt varpen. Tekniken ger slitstarka mattor med karakteristiska geometriska mönster, traditionellt tillverkade i Kaukasus, Iran och Turkiet. är exempel. Slätvävda mattor är oftast vändbara, lätta och enklare att rengöra än luggmattor, vilket gör dem populära i ledigare rum och varmare klimat.
Slätvävsteknik som ger en strukturerad yta som påminner om flätning eller broderi. Till skillnad från kelimen har soumaken ett reliefmönster som skapas genom att inslagstrådarna lindas runt varpen. Tekniken ger slitstarka mattor med karakteristiska geometriska mönster, traditionellt tillverkade i Kaukasus, Iran och Turkiet.
Genererad illustration: förstorad snörmodell av tuskaft.
De två trådsystem som bygger upp en mattas grund: varpen, de lodräta trådarna som spänns upp först i vävstolen, och inslaget, de vågräta trådarna som förs genom dem mellan knutraderna. Grunden är oftast av bomull, men ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. är vanligt i stammattor och äldre mattor och silke i mycket fina mattor. Mattor med enkelt inslagKonstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksida en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslag. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadja- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermatta., som är standard i det större Hamadanområdet, visar sicksackformade rader av vita varpprickar på baksidan och har en tunnare luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum., medan konstruktion med dubbelt inslagKonstruktion där två inslagstrådar i stället för en förs genom varpen mellan på varandra följande knutrader. Det dubbla inslaget täcker grundvävnaden, så på baksidan av en fint och tätt vävd matta syns bara knutar och inslag, utan de vita varpfläckar som avslöjar en matta med enkelt inslag, och mattan blir tjockare, tätare och tyngre. Bijar och Heriz hör till de typiska mattorna med dubbelt inslag, liksom finvävda persiska mattor över lag., som är standard i fina, tätt vävda mattor och i bijarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade.- och herizmattor, döljer varpen och ger en tjockare, tätare lugg. Varpändarna bildar fransarna, och extra inslag i vardera änden bildar den slätvävda kelimänden som låser luggen.