Det yttre skalet på granatäpplet, ett växtfärgämne som används för det gula i naturfärgade mattor, vid sidan av krapprot för rött, indigo för blått och valnötsskal för brunt.
Den roströda nyans som herizmattor är mest kända för, vanligen kombinerad med mörkt marinblått och gräddvitt i fältet och bården. Själva den röda färgen utvinns traditionellt ur krapprot. Den lokala traditionen tillägger att vävarna låter den färgade ullen ligga en tid i en flod i Herizområdet som för med sig kopparmineraler, att kopparn förskjuter färgen mot denna jordnära ton och att nyansen därför förknippas så starkt med Heriz; studier av färgämnen i mattor dokumenterar inte någon sådan verkan av kopparn.
Genererad illustration: blad från en indigoväxt och bearbetade färgämneskakor.
Ett djupblått naturligt färgämne som traditionellt utvinns ur växter i släktet Indigofera och som nämns vid sidan av krapprot och valnötsskal bland de växtfärger som färgar ullen i mattor med naturfärger. Det ger de djupa midnattsblå tonerna i herizmattor och bakhtiarimattor, och det färgade garnet får sin fulla blå ton först när färgen oxiderar i luften. I mattbeskrivningar betecknar ordet också själva den djupblå nyansen.
Roten av krappväxten (Rubia tinctorum), ett naturligt rött färgämne och källan till terrakottatonerna i persiska och orientaliska mattor. Tillsammans med indigo och valnötsskal hör den till de växtfärger som används för att färga ullen och som binder till ullens naturliga lanolin. Små nyansskiftningar inom en och samma färgyta, så kallad abrash, är normala i mattor som färgats på det här sättet.
Färgämnen som utvinns ur växter, frön, blommor och rötter och, i vissa traditioner, ur animaliska källor, och som används för att färga ull och silke i mattor. Vävarna, framför allt stamvävarna, framställer dem ofta av lokala växter och andra naturresurser i regionen, vilket bidrar till att ge varje region dess karakteristiska toner; krapprot (terrakottaröda toner), indigo (blått), valnötsskal (brunt) och granatäppelskal (gult) är typiska färgråvaror. Eftersom färgen framställs i små hantverksmässiga partier skiljer sig nyanserna något från parti till parti, vilket ger abrash. Naturfärger värderas för sin rika, harmoniska och milda färg som bleknar försiktigt och jämnt med åren och som färgar av sig föga mot en fuktig trasa, även om en matta kan kombinera mestadels naturfärger med några få syntetiska.
Valnötens gröna yttre hölje, ett traditionellt växtfärgämne för brun ull. Mattfärgare kokar det för att få fram nyanser från djupbrunt till umbra, och det hör till samma växtbaserade färgskala som krapprot (terrakottaröda toner), indigo (blå toner) och granatäppelskal (gula toner). Växtfärger av det här slaget är det som skiljer traditionellt färgade mattor från sådana som färgats med syntetiska färgämnen.