Stammattor vävda av belutschfolket i gränsområdet mellan nordöstra Iran och Afghanistan, som säljer dem på basaren i Mashhad i brist på köpare i närheten. Mönstren blandar turkiska, persiska och kaukasiska influenser och ligger närmast den äldre turkmenska vävningen: upprepade gular (blommor placerade i åttkanter), boteh, livsträd och bönemönster, mestadels på mörkt marinblått, rött eller brunt fält med accenter i elfenbensvitt och mörklila, även om nyare mattor är ljusare. Luggen är tunn och av ull, vanligen på en ullgrund. Eftersom vävarna flyttar runt och inte kan sätta upp stora vävstolar är mattorna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot), 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) eller mindre, och gångmattorna blir bara omkring 3–3,7 m (10–12 fot) långa och 0,46–1,5 m (1,5–5 fot) breda.
Försvagning av mattans lugg och grundvävnad som orsakas av långvarig utsättning för hög luftfuktighet eller fuktiga förhållanden. Fukt som tränger in i naturfibrerna gör dem sköra och kan med tiden få dem att ruttna, och samma fukt lockar till sig mal och andra skadedjur. Fuktig, varm eller dåligt ventilerad förvaring, badrum och fuktiga klimat hör till de vanliga miljöerna; motmedlen är en luftavfuktare, god ventilation, ett mattunderlägg som stoppar fukt som stiger upp från golvet, en lägre lugg som tar upp mindre fukt samt vädring av mattan utomhus i solen några timmar en eller två gånger om året, utan att låta framsidan ligga länge i stark sol. Svängningar i luftfuktigheten får dessutom en ullgrund att sträckas och krympa och gör att mattan blir skev, medan en bomullsgrund bättre behåller sin storlek.
Mattor från staden Hamadan i västra Iran, en sedan länge etablerad vävregion, och från de över 1 500 byarna runtomkring, som tillsammans producerar tusentals mönster. Bymattorna, som ofta vävs av familjer hemma under vintern, är oftast mindre mattor eller gångmattor (vissa längre än 6 m, cirka 20 fot) med geometriska mönster, hexagon- eller rombformade medaljonger eller heratimönster i rött, djupblått och krämvitt, knutna med den symmetriska turkiska knuten i en knuttäthet som vanligen är låg till medelhög. Verkstadsmattorna från staden är mer blomsterrika och finare knutna. Luggen är av ull på en bomullsgrund (i vissa äldre mattor en ullgrund), och konstruktionen med enkelt inslag, som är standard kring Hamadan, ger vanligen en mjuk lugg som är tunnare än hos mattor med dubbelt inslag.
Bymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.
Den grad i vilken en handknuten matta har raka, parallella kanter och en bredd som är nästan densamma upptill, i mitten och nedtill. En maskintillverkad matta mäter nästan alltid exakt lika mycket överallt, men en handgjord gör det aldrig helt, eftersom vävstolar av trä utvidgas och drar ihop sig med tiden, och ullgrunder, som också reagerar på luftfuktighet, gör det mer än bomullsgrunder; by- och stammattor är särskilt benägna att bli sneda. En skillnad på 2,5–5 cm (1–2 tum) är acceptabel, medan större avvikelser räknas som ett fel som sänker kvaliteten och värdet. Rakheten kontrolleras med blotta ögat på avstånd, mot linjerna i ett hårt golv eller genom att mäta upptill, i mitten och nedtill med ett måttband.
Mattor som vävs av lokala stammar i och kring Shiraz i provinsen Fars i sydvästra Iran, i deras egna hem, och som säljs på den lokala basaren. Vävare som slår sig ned i området tar med sig mönstren från sina hemregioner, vilket ger en hybrid av abadeh- och qashqaistil: geometriska mönster med enstaka eller upprepade medaljonger eller allovermönster, ibland med boteh, i kraftiga röda och bruna toner som lyfts av krämvitt, gult, blått och grönt. Luggen av ull sitter på en bomullsgrund, som packas tätare, eller på en ullgrund, som blir lösare; tätheten är låg till medelhög, omkring 120 knutar per kvadrattum (cirka 186 000 per kvadratmeter).
En mattgrund där varp- och inslagstrådarna är av ull i stället för bomull. Den är typisk för stammattor som belutsch-, turkmen- och gabbehmattor (gabbeh- och quchanmattor har ibland gethår i stället), förekommer i en del qashqai- och shirazmattor, i små bakhtiarimattor och i mattor från iranska Azerbajdzjan och är vanlig i äldre by- och stammattor, däribland en del hamadanmattor och mycket antika karadjamattor. Experter använder den som en ledtråd till ålder, eftersom mattor som tillverkats efter omkring 1930 oftast har bomullsgrund, sedan maskinspunnen bomull blivit allmänt tillgänglig. Ullens mjuka, mindre stela struktur ger mönstret ett flytande, varmt uttryck, och fransarna är ibland flätade eller i olika färger. Nackdelen är att ull krymper och sträcks av fukt, så dessa mattor tenderar att vara mindre raka än mattor med bomullsgrund.