Berömd verkstad i Tabriz som grundades i början av 1900-talet av Hassan Alabaf och har drivits genom tre generationer av hans familj, från Hassan till sonen Abbas, som tog över när fadern dog, och vidare till en tredje generation som fortsätter verksamheten. Den drev enligt uppgift över 300 vävstolar med tusen eller fler vävare. Verkstadens mattor i traditionella tabrizmönster räknas till de finaste som tillverkas i Iran och jämförs ofta med Rolls-Royce bland persiska mattor, och mattor med Alabafs signatur är eftertraktade bland samlare och betingar högre priser.
Ansedd verkstad i Tabriz som öppnades 1923 av Amir Khizi Javan (född 1899), som grundade den vid omkring 24 års ålder; namnet Javan betyder ”ung” på persiska. Verkstaden började med fyra eller fem vävstolar och växte till mer än 150 vävstolar och omkring 200 vävare, och är känd för fin vävnad, hög knuttäthetAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. och särpräglade färgkombinationer. Grundaren, som också var känd för sin välgörenhet mot de fattiga i Tabriz, dog i början av 1970-talet; sonen fortsatte arbetet fram till sin pensionering 2020, då tillverkningen upphörde, och därför vävs inga nya mattor med Javansignaturen.
Stammattor vävda av belutschfolket i gränsområdet mellan nordöstra Iran och Afghanistan, som säljer dem på basaren i Mashhad i brist på köpare i närheten. Mönstren blandar turkiska, persiska och kaukasiska influenser och ligger närmast den äldre turkmenska vävningen: upprepade gular (blommor placerade i åttkanter), botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet betyder ”buske” (ibland tolkat som ”knoppande blomma eller växt”), och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När vävare i den skotska staden Paisley i början av 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer., livsträdMönster där ett stort, detaljrikt träd reser sig över större delen av mittfältet, omgivet av växtornament, med fåglar, djur och blommor utspridda bland grenarna. Trädet kan också fylla en enda ruta i en matta med kheshtimönster eller förekomma som bårdmönster. I persisk tradition står det för sambandet mellan jorden och omgivningen, tolkas också som en länk mellan himmel och jord och symboliserar styrka, vishet och livets kontinuitet. Det vävs i mattor från Tabriz, Kashan, Isfahan, Kerman och Malayer och i belutschmattor. och bönemönster, mestadels på mörkt marinblått, rött eller brunt fält med accenter i elfenbensvitt och mörklila, även om nyare mattor är ljusare. Luggen är tunn och av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., vanligen på en ullgrundEn mattgrund där varp- och inslagstrådarna är av ull i stället för bomull. Den är typisk för stammattor som belutsch-, turkmen- och gabbehmattor (gabbeh- och quchanmattor har ibland gethår i stället), förekommer i en del qashqai- och shirazmattor, i små bakhtiarimattor och i mattor från iranska Azerbajdzjan och är vanlig i äldre by- och stammattor, däribland en del hamadanmattor och mycket antika karadjamattor. Experter använder den som en ledtråd till ålder, eftersom mattor som tillverkats efter omkring 1930 oftast har bomullsgrund, sedan maskinspunnen bomull blivit allmänt tillgänglig. Ullens mjuka, mindre stela struktur ger mönstret ett flytande, varmt uttryck, och fransarna är ibland flätade eller i olika färger. Nackdelen är att ull krymper och sträcks av fukt, så dessa mattor tenderar att vara mindre raka än mattor med bomullsgrund.. Eftersom vävarna flyttar runt och inte kan sätta upp stora vävstolar är mattorna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot), 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) eller mindre, och gångmattorna blir bara omkring 3–3,7 m (10–12 fot) långa och 0,46–1,5 m (1,5–5 fot) breda.
Heltäckningsmatta som vävs i stora bredder (vanligen 3,66 eller 4,57 m) i breda vävstolar. Ordet avser matta som läggs från vägg till vägg, till skillnad från mattplattorKvadratiska stycken av heltäckningsmatta (i Europa oftast 50 × 50 cm) som läggs var för sig och kan bytas ut en och en vid behov. De är mycket populära i kommersiella miljöer tack vare sin flexibilitet, sin enkla läggning och det mindre spillet vid utbyte. och lösa mattor.
Matta som vävts av bofasta bybor och som står mellan nomadernas stammattor och stadsverkstädernas mattor. Byvävarna har bättre redskap, material och färgämnen än nomaderna men arbetar i en friare, halvstrukturerad miljö än stadsverkstäderna, ofta efter minnet snarare än efter en ritad förlaga, och en del säljer via basaren i en större närliggande stad, som vävarna i Abadeh gör i Shiraz. Mönstren är mestadels geometriska (medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter., allover, botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet betyder ”buske” (ibland tolkat som ”knoppande blomma eller växt”), och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När vävare i den skotska staden Paisley i början av 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer. eller herati) med färre blommotiv än stadsmattorna; knuttätheten är vanligen högre än hos stammattor men lägre än hos stadsmattor, och olika stora vävstolar ger ett brett storleksspann, från små stycken och gångmattor till stora mattor. Herizmattan är det mest kända exemplet, vid sidan av azerbajdzjan-, abadeh-, karadjaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.-, mehraban- och sennehmattor; shiraz- och bakhtiarimattor räknas också som bymattor i vissa indelningar.
Sista produktionssteget för en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta, sedan all knytning är klar. Mattan tas av vävstolen, luggen klipps till en jämn yta som avgör den slutliga lugghöjden, och mattan tvättas professionellt, ibland med en tid i direkt solljus för att dämpa alltför starka färger. Därefter klipps lösa fibrer bort, och mattan granskas för att hitta fel innan den kommer ut på marknaden.
Den moderna metoden bakom de flesta vävda wiltonmattor: två mattor vävs samtidigt som en smörgås, sammanhållna av gemensamma luggtrådar, varefter ett vandrande blad skär isär smörgåsen i två identiska mattor med skuren luggKonstruktion där garnöglorna klipps upp upptill, vilket ger en fyllig yta med enskilda, upprättstående tuftar.. Tekniken fördubblar vävstolens produktion och förklarar varför luggen i en face-to-face-vävd wiltonVävd heltäckningsmatta som görs i wiltonvävstol, känd för sin täta konstruktion och sin förmåga att återge invecklade mönster. Den anses ofta hålla högre kvalitet än tuftade mattor. alltid är skuren — öglorna fanns aldrig som öglor, utan som broar mellan de två mattorna.
Mattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstolDen ram där varptrådarna (de lodräta) först spänns upp och hålls sträckta så att inslagstrådarna (de vågräta) kan vävas in mellan dem och knutarna knytas på dem. Handknutna mattor görs i enkla vävstolar, från dem som ställs upp i vävarnas hem till nomadernas kompakta, transportabla vävstolar. Vävstolens storlek bestämmer mattans storlek: nomadernas små vävstolar ger vanligen mattor som inte är större än omkring 1,2 × 1,8 m eller 1,5 × 2,1 m (4 × 6 eller 5 × 7 fot), stadsverkstäder med mycket stora vävstolar väver mattor i palatsstorlek, och antalet vävstolar som en verkstad driver är ett mått på dess omfattning. Trävävstolar i stam- och byvävning utvidgas och drar ihop sig med tiden, en orsak till skeva mattor. Mekaniska vävstolar av typerna Wilton, Axminster och jacquard, de industriella efterföljarna, tillverkar maskinvävda mattor., för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut.
Mycket stor iransk mattproducent i statlig ägo, känd under initialerna ICC och i USA som Iranian Rug Company, vars rötter går tillbaka till 1934. Den driver ett nätverk av verkstäder i omkring 44 städer, bland dem Tabriz, Hamadan och SaroughPopulära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans., med runt 25 000 arbetare, och tillverkar ungefär 50 000 kvadratmeter (omkring 540 000 kvadratfot) mattor per år. Den tillhandahåller ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. och material och lånar ut pengar till byte av gamla vävstolar. Färgning och vävning kontrolleras noga, och även ett litet fel måste repas upp och vävas om; därför signalerar dess signatur jämnt hög kvalitet oavsett från vilken ort mattan kommer.
Verkstaden i Mashhad som grundades av Khalil Khadivi, som började som formgivare och vävare vid Amoghlis äldre verkstad och steg till förman. Medan han ännu var förman vävde han några egna mattor vid sidan av; deras kvalitet lockade köpare, och han startade en egen verkstad och en egen signatur. Han satte kvalitet före kvantitet, och hans mattor uppskattas som mycket fina, tätt vävda och sällsynta; som mest hade verkstaden omkring 35 vävstolar med flera dussin arbetare i Mashhad och närliggande orter. En av hans söner drev den därefter, och familjen för signaturen vidare i dag.
Klippning av mattans knutna luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. med sax. Vävarna klipper den lätt efter varje 5–10 cm (några tum) knutning så att mönstret förblir synligt, och en slutklippning sedan mattan tagits av vävstolen fastställer den färdiga lugghöjden. Finknutna mattor, som tabrizmattor av silke och andra mattor av silke eller av silke och ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., klipps kort så att skarpa detaljer syns, medan mattor som görs för att se antika ut, som kazakmattor och mattor i oushakstil, avsiktligt klipps kort så att de känns tunna och ser gamla ut.
Matta som tillverkas med industriell maskinutrustning, vanligen i mekaniska vävstolar, i stället för att knytas för hand, oftast av syntetfibrer som polyesterSyntetfiber som kan tillverkas av återvunna plastflaskor och uppskattas för sin mjukhet, sin motståndskraft mot fläckar och sin miljöprofil., polypropenSyntetfiber som används vid mattillverkning och uppskattas för sin utmärkta motståndskraft mot fläckar och fukt, sin färghärdighet och sitt låga pris. eller nylonSyntetfiber som är mycket vanlig i mattillverkning och uppskattas för sin hållbarhet, sin spänst och — med rätt behandling — sin motståndskraft mot fläckar., och som blir färdig på timmar i stället för månader. Mönstret ser fullkomligt symmetriskt men något suddigt ut, och kanterna har nästan exakt samma mått. Baksidan känns stel och plastig, med en regelbunden bikakestruktur där mönstret inte går att utläsa. Eventuella fransar är ett likformigt syntetiskt band som sätts fast i slutet av tillverkningen, och somliga mattor saknar fransar helt, till skillnad från en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta, vars fransar är grundens egna trådar. Maskinvävda mattor är billigare, av lägre kvalitet och slits snabbare, och de är inte äkta persiska eller orientaliska mattor.
Exceptionellt stor matta som vävts för ett ståtligt representationsrum, i specialstorlekar utöver standardmåtten, ungefär från 3,7 × 5,5 m (12 × 18 fot) och uppåt. Sådana storlekar tillverkas ofta på beställning och kan vävas av verkstäder som har tillgång till mycket stora vävstolar och gott om resurser, som i saroughvävningen. En kashanmattaFina persiska mattor från staden Kashan i centrala Iran, ett vävcentrum sedan safavidtiden på 1600-talet, då härskarna semestrade där och inredde sina villor med lokala mattor. Luggen är vanligen helt av ull, ofta importerad Manchesterull, och medelhög, på bomullsgrund; mattor av silke och ull är för det mesta äldre. Kompositionerna är formella och varierar lite: en mittmedaljong, en medaljong med matchande hörnstycken eller blommiga allovermönster, dessutom ett sällsynt mönster som kallas Darbari och som enligt uppgift har liten eller ingen bård. Mattor på omkring 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) och mindre visar större variation, till exempel mönster med livets träd, vaser och fåglar. Klassiska färger är djupt rött, marinblått och krämvitt; gula eller gröna fält är sällsynta, och nyare mattor har mjukare pasteller. på 4,0 × 6,1 m (13 × 20 fot) med medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter. och hörnstyckenOrnamentet i vart och ett av mittfältets fyra hörn kring en central medaljong, som oftast tar upp medaljongens motiv eller färg; på tabrizmattor bildas hörnen ofta genom att medaljongmönstret delas i fyra delar och en del används i varje hörn. Hörnfälten fullbordar en komposition med medaljong och hörnstycken, och på en välgjord matta är hörnstyckena lika varandra och placerade symmetriskt. är ett exempel på storleken. Handlare drar gränsen olika, så siffran är ungefärlig.
Stammattor från Zagrosbergen i västra och sydvästra Iran, vävda av nomadiska, halvnomadiska och bofasta byvävare som bakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna., qashqaiStammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät lugg på en grundvävnad av bomull eller ull, och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor. och lurer. Vävarna använder oftast ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. från de egna fårhjordarna, vilket ger en robust, ofta tät luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. på en grund av bomull eller ull, färgad med naturfärger i djärva, rika toner. Mönstren, från geometriska medaljonger till bakhtiarimattornas kheshtimönsterUppläggning där fältet delas in i ett rutnät av inramade, mestadels kvadratiska rutor, var och en med sin egen tänkta trädgård av blommor, växter, träd och fåglar, oftast på en egen enhetlig bottenfärg. Motiven varierar, från cypresser och villor till sjöar, hjortar i en skog eller livets träd, och i vissa mattor återger rutorna de fyra årstiderna. Vävarna ser varje ruta som ett fönster mot paradiset och ett tecken på hopp om en ljus framtid. Mönstret är mest känt från bakhtiarimattor men vävs också i mattor från Tabriz, Sarough, Kashmar, Kerman och Qom. Det persiska namnet Kheshti kommer av khesht (”tegel”), efter de kvadratiska ramarna. (trädgårdsrutor), vävs ur minnet och förs vidare från generation till generation. Bakhtiarivävningen spreds över mer än 200 byar sedan den forna nomadstammen blev bofast, medan qashqainomaderna arbetar på små, bärbara vävstolar, så deras mattor förekommer sällan i stora format.
Industriell vävstolDen ram där varptrådarna (de lodräta) först spänns upp och hålls sträckta så att inslagstrådarna (de vågräta) kan vävas in mellan dem och knutarna knytas på dem. Handknutna mattor görs i enkla vävstolar, från dem som ställs upp i vävarnas hem till nomadernas kompakta, transportabla vävstolar. Vävstolens storlek bestämmer mattans storlek: nomadernas små vävstolar ger vanligen mattor som inte är större än omkring 1,2 × 1,8 m eller 1,5 × 2,1 m (4 × 6 eller 5 × 7 fot), stadsverkstäder med mycket stora vävstolar väver mattor i palatsstorlek, och antalet vävstolar som en verkstad driver är ett mått på dess omfattning. Trävävstolar i stam- och byvävning utvidgas och drar ihop sig med tiden, en orsak till skeva mattor. Mekaniska vävstolar av typerna Wilton, Axminster och jacquard, de industriella efterföljarna, tillverkar maskinvävda mattor. som drivs av maskineri i stället för av vävarens händer och på vilken maskintillverkade mattor vävs i en automatiserad process, vanligen av syntetgarn eller maskinspunnet garn. Eftersom ingen knyter knutar för hand blir mönstret perfekt jämnt och symmetriskt, baksidan känns stel och plastig, och mönstret och färgerna går inte att utläsa på den, som de gör på en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta. Processen går snabbare och kräver mindre arbete än handknytning och ger en billigare matta av lägre kvalitet.
Storleksklass mellan små och stora mattor, från omkring 122 × 183 cm (4 × 6 fot) till 152 × 213 cm (5 × 7 fot). Mattor i den här storleken passar i entréer och kök eller läggs på var sida om en säng, framför sängborden. Stammattor som belutsch- och qashqaimattor vävs i den här storleken eller mindre, eftersom nomadiserande vävare inte kan sätta upp en stor vävstolDen ram där varptrådarna (de lodräta) först spänns upp och hålls sträckta så att inslagstrådarna (de vågräta) kan vävas in mellan dem och knutarna knytas på dem. Handknutna mattor görs i enkla vävstolar, från dem som ställs upp i vävarnas hem till nomadernas kompakta, transportabla vävstolar. Vävstolens storlek bestämmer mattans storlek: nomadernas små vävstolar ger vanligen mattor som inte är större än omkring 1,2 × 1,8 m eller 1,5 × 2,1 m (4 × 6 eller 5 × 7 fot), stadsverkstäder med mycket stora vävstolar väver mattor i palatsstorlek, och antalet vävstolar som en verkstad driver är ett mått på dess omfattning. Trävävstolar i stam- och byvävning utvidgas och drar ihop sig med tiden, en orsak till skeva mattor. Mekaniska vävstolar av typerna Wilton, Axminster och jacquard, de industriella efterföljarna, tillverkar maskinvävda mattor. på ett ställe. Mellanstora mattor är lätta och glider därför lätt, så de används bäst med halkskyddEtt dämpande skikt som läggs under en lös matta för att hindra den från att glida, skydda golvet, dämpa möblernas tryck och förlänga mattans liv genom att skydda den mot friktion på undersidan och fukt från golvet. Det är viktigast för små eller lätta mattor, till exempel i entréer, kök och badrum eller på klinkergolv, som annars glider och blir en halkrisk. Mycket stora mattor ligger kvar av sin egen tyngd, men ett halkskydd hjälper ändå under tunga bord och soffor och i fuktiga rum, där det isolerar mot markfukt.. Handlarnas storleksbeteckningar varierar, och en del kallar 5 × 8 eller 6 × 9 fot mellanstor.
Mattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. från de egna hjordarna, ofta både till grund och luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum., traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen.
Stammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. på en grundvävnad av bomull eller ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor.
Stammattor vävda av kurdiska vävare kring Quchan, norr om Mashhad i nordöstra Iran, en gränsregion där de safavidiska härskarna bosatte kurdiska stammar för att hjälpa till att bevaka gränsen. En grund av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. eller gethårDjurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ull, som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohair, kamelhår och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer. bär en luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. av ull med ungefär 120 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. (cirka 186 000 per kvadratmeter), vilket är högt för stammattor. Geometriska medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.- eller allovermönster på fält i kraftigt rött, blått eller elfenbensvitt liknar kaukasiska mattor och framför allt anatoliska, eftersom vävarnas förfäder kom från Anatolien. Kompakta vävstolar begränsar storlekarna till små och medelstora, sällan bredare än 1,8 m (6 fot) eller längre än 4 m (13 fot).
Den grad i vilken en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta har raka, parallella kanter och en bredd som är nästan densamma upptill, i mitten och nedtill. En maskintillverkad matta mäter nästan alltid exakt lika mycket överallt, men en handgjord gör det aldrig helt, eftersom vävstolar av trä utvidgas och drar ihop sig med tiden, och ullgrunder, som också reagerar på luftfuktighet, gör det mer än bomullsgrunder; by- och stammattor är särskilt benägna att bli sneda. En skillnad på 2,5–5 cm (1–2 tum) är acceptabel, medan större avvikelser räknas som ett fel som sänker kvaliteten och värdet. Rakheten kontrolleras med blotta ögat på avstånd, mot linjerna i ett hårt golv eller genom att mäta upptill, i mitten och nedtill med ett måttband.
Vävverkstad i Mashhad (Mashad) i nordöstra Iran, grundad omkring mitten av 1900-talet av Abbas Gholi Saber och känd för stora, exklusiva mattor som vanligen är omkring 12 kvadratmeter (ungefär 129 kvadratfot, eller 10 × 13 fot) eller större, vävda på omkring sextio vävstolar som mest. Vissa mattor har silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i vissa fina turkmenska yomutmattor som beskrivs i branschen. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke., något som är mycket ovanligt bland mashhadmattor, som vanligen vävs med ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. på bomull; en sådan matta sägs nå nästan 1 000 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. (omkring 155 per kvadratcentimeter). Efter grundarens död upprätthöll hans mångårige förman enligt uppgift samma kvalitet men slutade sätta dit Sabersignaturen, och därför är signerade Sabermattor sällsynta, samlarvärda och betingar högre priser.
Mattor som mestadels vävs av nomadiska stammar, främst i Iran men också i hela Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika; några namn, som BakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna. och GabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor., ligger på gränsen mellan stam- och byvävning. Stammarna följer sina hjordar från vår till höst och slår sig vanligen ned på vintern för att väva på kompakta, bärbara vävstolar, så mattorna är små, ofta 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot), eller gångmattor, och mycket stora mattor är sällsynta. Ullen från hjordarna, färgad med växter från trakten, utgör ofta grund och luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.; gethårDjurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ull, som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohair, kamelhår och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer. förekommer också. Mönstren, som mestadels är geometriska, förs vidare och vävs ur minnet utan ritning, så till skillnad från stadsmattor går mönstret ofta inte snyggt ihop i hörnen. QashqaiStammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät lugg på en grundvävnad av bomull eller ull, och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor.-, belutsch- och turkmenmattor har fått sina namn efter stammarna som väver dem.
Kodad skrift som används i Kashmir och Persien för att teckna ned mattmönster som kompakta symboler för antalet knutar och deras färger. I traditionella verkstäder sjunger en talimläsare koden rad för rad — nästan som en sång — medan flera vävare knyter i takt, så att ett och samma mönster kan återges exakt i olika vävstolar och genom generationer utan att vävarna någonsin ser en ritning.
Genererad illustration: förstorad snörmodell av tuskaft.
De två trådsystem som bygger upp en mattas grund: varpen, de lodräta trådarna som spänns upp först i vävstolen, och inslaget, de vågräta trådarna som förs genom dem mellan knutraderna. Grunden är oftast av bomull, men ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. är vanligt i stammattor och äldre mattor och silke i mycket fina mattor. Mattor med enkelt inslagKonstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksida en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslag. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadja- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermatta., som är standard i det större Hamadanområdet, visar sicksackformade rader av vita varpprickar på baksidan och har en tunnare luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum., medan konstruktion med dubbelt inslagKonstruktion där två inslagstrådar i stället för en förs genom varpen mellan på varandra följande knutrader. Det dubbla inslaget täcker grundvävnaden, så på baksidan av en fint och tätt vävd matta syns bara knutar och inslag, utan de vita varpfläckar som avslöjar en matta med enkelt inslag, och mattan blir tjockare, tätare och tyngre. Bijar och Heriz hör till de typiska mattorna med dubbelt inslag, liksom finvävda persiska mattor över lag., som är standard i fina, tätt vävda mattor och i bijarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade.- och herizmattor, döljer varpen och ger en tjockare, tätare lugg. Varpändarna bildar fransarna, och extra inslag i vardera änden bildar den slätvävda kelimänden som låser luggen.
Den ram där varptrådarna (de lodräta) först spänns upp och hålls sträckta så att inslagstrådarna (de vågräta) kan vävas in mellan dem och knutarna knytas på dem. Handknutna mattor görs i enkla vävstolar, från dem som ställs upp i vävarnas hem till nomadernas kompakta, transportabla vävstolar. Vävstolens storlek bestämmer mattans storlek: nomadernas små vävstolar ger vanligen mattor som inte är större än omkring 1,2 × 1,8 m eller 1,5 × 2,1 m (4 × 6 eller 5 × 7 fot), stadsverkstäder med mycket stora vävstolar väver mattor i palatsstorlek, och antalet vävstolar som en verkstad driver är ett mått på dess omfattning. Trävävstolar i stam- och byvävning utvidgas och drar ihop sig med tiden, en orsak till skeva mattor. Mekaniska vävstolar av typerna WiltonVävd heltäckningsmatta som görs i wiltonvävstol, känd för sin täta konstruktion och sin förmåga att återge invecklade mönster. Den anses ofta hålla högre kvalitet än tuftade mattor., AxminsterMaskintillverkad heltäckningsmatta med yta av skuren lugg, känd för invecklade mönster och lång hållbarhet. Namnet kommer från den engelska staden Axminster, där den först tillverkades. och jacquard, de industriella efterföljarna, tillverkar maskinvävda mattor.
Vävd heltäckningsmatta som görs i wiltonvävstol, känd för sin täta konstruktion och sin förmåga att återge invecklade mönster. Den anses ofta hålla högre kvalitet än tuftade mattor.
Stammattor vävda av nomadiska vävare i Zanjanregionen i västra Iran, nära vävområdena kring BidjarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade. och Hamadan. Kompakta, bärbara vävstolar, som ställs upp på vinterslätterna, håller de flesta mattorna till omkring 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller mindre. Grunden är oftast av bomull och luggen av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. från vävarnas egna får, i geometriska mönster eller heratimönsterKlassiskt persiskt mönster byggt på en romb som upprepas över hela fältet, med en liten blomma eller några blad inuti varje romb och böjda blad på sidorna; bladen tolkas som stiliserade fiskar som sägs kretsa kring en lotusblomma. Namnet kommer från Herat, staden i Afghanistan där mönstret sägs ha sitt ursprung; det kallas också fiskmönster, och mahi betyder ”fisk” på persiska. Det är en av de tre stora mönsterfamiljerna och vävs som allovermönster eller kring en mittmedaljong med romber både innanför och utanför den, och ibland förekommer det som en smal bård. Det är vanligt i mattor från Tabriz, Sarough, Mashhad, Moud, Bidjar, Hamadan, Abadeh, Zanjan, Kerman och Kashan. med beige, djupt rött och blått som huvudfärger; äldre mattor har ofta en mittmedaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter. inramad av en sexkantig medaljong. Mattor med inflytande från Bidjar har en kraftig, tålig luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. nästan lika tjock som hos en äkta bidjarmatta, och därför fungerar de som ett alternativ till Bidjar; mattor med inflytande från Hamadan följer Hamadans mönster och färger med något tunnare lugg än hamadanmattorna.