Stammattor vävda av afsharfolket, ett turkfolk i Iran med halvnomadiskt förflutet, med vävarsamhällen kring Kerman och på andra håll. I Bijarområdet tillverkar afsharvävare många av de bijarmattor som görs i verkstadsstil, så namnet Afshar kan också dyka upp på bijarmattor. Afsharmattor är vanligen små till medelstora, med geometriska eller stiliserade blommönster.
Mattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade.
Blommotiv med rosbuketter som förekommer i bijarmattor och har lånats från franska mattor. Motivet går tillbaka till 1800-talet, då en återupplivning av mattvävningen i Iran hämtade inspiration från Europa, och är en av flera yttre influenser på bijarmattornas mönster, vid sidan av mattor från Isfahan och Kashan samt ryska och kaukasiska mönster.
Konstruktion där två inslagstrådar i stället för en förs genom varpen mellan på varandra följande knutrader. Det dubbla inslaget täcker grundvävnaden, så på baksidan av en fint och tätt vävd matta syns bara knutar och inslag, utan de vita varpfläckar som avslöjar en matta med enkelt inslag, och mattan blir tjockare, tätare och tyngre. Bijar och Heriz hör till de typiska mattorna med dubbelt inslag, liksom finvävda persiska mattor över lag.
Den högsta luggklassen i en handlares fyrdelade indelning, omkring 12,7–15,9 mm (1/2–5/8 tum), mätt från mattans baksida till luggens topp. Den känns dämpande och mysig under fötterna och hör oftast ihop med större, djärvare mönster, eftersom mattor med lägre knuttäthet inte behöver klippas kort för att se skarpa ut. Tillsammans med medelhög lugg rekommenderas den för trafikerade vardagsrum, hallar och entréer och för tunga möbler, men den kräver mer fritt utrymme under dörrar och tar längre tid att torka i fuktiga rum. Heriz-, mashhad-, sarough-, bijar-, zanjan- och gabbehmattor har vanligen sådan lugg.
Mattor vävda i Kaukasus, bergsregionen mellan Svarta havet och Kaspiska havet, vars södra del ligger i dagens Armenien, Georgien och Azerbajdzjan; kazakmattor tillverkades först där på 1800-talet. Beteckningen används om regionens geometriska, stamlika vävning, mest känd genom kazakmattor med stora medaljonger, rosetter och stammotiv, och den beskriver ofta mönster som vävare på andra håll tar efter, som i vissa quchan-, mehraban- och bijarmattor. Dagens kazakmattor från Pakistan återupplivar denna tradition.
Antalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.
Moment i handknytningen där vävaren, sedan varje rad knutar och inslag är klar, slår ned raden mot raderna under med ett slagverktyg för att packa luggen tätt. Ju hårdare en matta slås ned, desto tätare och mer slitstark blir den: bakhtiari- och bijarvävare är kända för särskilt kraftigt anslag, och bijarvävare håller ofta ullen våt så att inslaget och knutarna kan slås ned med större kraft. Vävarens anslagskraft varierar också över tid, vilket är en av orsakerna till att handknutna mattor inte är helt symmetriska.
Matta med lugg av både silke och ull, oftast till största delen ull med silkesgarn som knutits in i utvalda detaljer, till exempel blommotiv, för att ge glans och göra mönstret skarpare. Silke är finare än ull och medger tätare knytning, så knuttätheten ligger på ungefär 400–700 knutar per kvadrattum (omkring 6 200–10 850 per 10 × 10 cm) på bomullsgrund och 500–1 000 (omkring 7 750–15 500) på silkesgrund, även om nainmattor, som nästan alltid har bomullsgrund, hamnar lägre i de grövre la-graderna, där ett högre la-tal betyder färre knutar. Ullen gör att luggen förblir tjock och slitstark och att priset hamnar under det för rent silke men över det för enbart ull. Sådana mattor vävs i Tabriz, Nain, Mashhad, Bijar, Isfahan och Qom, och luggen klipps oftast kort för att detaljerna ska framträda.
Provmatta: ett litet stycke som vävs inte för golvet utan som en tredimensionell mönsterförlaga, med avsnitt av bårder, medaljonger och fältmotiv som en verkstad kunde kombinera till mattor i full storlek. En vagireh är i praktiken vävarens katalog i mattform och lät mästarnas mönster vandra mellan byar utan papper. Gamla exemplar, särskilt från Bijar, är i dag eftertraktade samlarobjekt i egen rätt.
Genererad illustration: förstorad snörmodell av tuskaft.
De två trådsystem som bygger upp en mattas grund: varpen, de lodräta trådarna som spänns upp först i vävstolen, och inslaget, de vågräta trådarna som förs genom dem mellan knutraderna. Grunden är oftast av bomull, men ull är vanligt i stammattor och äldre mattor och silke i mycket fina mattor. Mattor med enkelt inslag, som är standard i det större Hamadanområdet, visar sicksackformade rader av vita varpprickar på baksidan och har en tunnare lugg, medan konstruktion med dubbelt inslag, som är standard i fina, tätt vävda mattor och i bijar- och herizmattor, döljer varpen och ger en tjockare, tätare lugg. Varpändarna bildar fransarna, och extra inslag i vardera änden bildar den slätvävda kelimänden som låser luggen.