Matta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor.
Djurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ull, som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohair, kamelhår och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer.
Skelettet i en handknuten matta: de varp- och inslagstrådar som varje knut i luggen knyts på. Bomull är det vanliga materialet i stads- och bymattor eftersom den knappt tänjs eller krymper av fukt, så att mattan behåller sin form, och är så pass stel att den är lätt att knyta på; samma stelhet kan slå igenom i mönstret, som verkar mindre flytande än på en grundvävnad av ull. Ull, och ibland gethår, är typiskt för stammattor, där vävarna kan använda samma material till både grundvävnad och lugg; det ger mer karaktär men en mindre rak form. Silke är finare och möjliggör mycket hög knuttäthet. Fransarna i vardera änden är grundvävnadens frilagda varpändar och avslöjar därför dess material.
Slätvävd matta utan lugg, traditionellt tillverkad i Turkiet, Iran, Afghanistan och på Balkan. Färgade inslagstrådar vävs samman med varpen utan knutar, så att båda sidorna ser likadana ut. Fibrerna är vanligen ull, bomull eller gethår, och naturfärgerna ger ofta små nyansskiftningar som är normala och inga fel. Den låga profilen gör att dörrar går fritt, och mattan kan hängas upp som väggkonst. I en knuten matta betecknar ”kelim” också det slätvävda bandet i vardera änden, där extra inslagsrader fäster ändarna intill fransarna.
Angoragetens långa, silkeslena och glänsande hår. I persiska mattor är mohair en av flera djurfibrer som, tillsammans med gethår, kamelhår och kohår, kan användas som material men är mycket ovanligare än ull, bomull och silke; den här gruppen används mest i stammattor.
Stammattor vävda av kurdiska vävare kring Quchan, norr om Mashhad i nordöstra Iran, en gränsregion där de safavidiska härskarna bosatte kurdiska stammar för att hjälpa till att bevaka gränsen. En grund av ull eller gethår bär en lugg av ull med ungefär 120 knutar per kvadrattum (cirka 186 000 per kvadratmeter), vilket är högt för stammattor. Geometriska medaljong- eller allovermönster på fält i kraftigt rött, blått eller elfenbensvitt liknar kaukasiska mattor och framför allt anatoliska, eftersom vävarnas förfäder kom från Anatolien. Kompakta vävstolar begränsar storlekarna till små och medelstora, sällan bredare än 1,8 m (6 fot) eller längre än 4 m (13 fot).
Mattor som mestadels vävs av nomadiska stammar, främst i Iran men också i hela Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika; några namn, som Bakhtiari och Gabbeh, ligger på gränsen mellan stam- och byvävning. Stammarna följer sina hjordar från vår till höst och slår sig vanligen ned på vintern för att väva på kompakta, bärbara vävstolar, så mattorna är små, ofta 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot), eller gångmattor, och mycket stora mattor är sällsynta. Ullen från hjordarna, färgad med växter från trakten, utgör ofta grund och lugg; gethår förekommer också. Mönstren, som mestadels är geometriska, förs vidare och vävs ur minnet utan ritning, så till skillnad från stadsmattor går mönstret ofta inte snyggt ihop i hörnen. Qashqai-, belutsch- och turkmenmattor har fått sina namn efter stammarna som väver dem.
En mattgrund där varp- och inslagstrådarna är av ull i stället för bomull. Den är typisk för stammattor som belutsch-, turkmen- och gabbehmattor (gabbeh- och quchanmattor har ibland gethår i stället), förekommer i en del qashqai- och shirazmattor, i små bakhtiarimattor och i mattor från iranska Azerbajdzjan och är vanlig i äldre by- och stammattor, däribland en del hamadanmattor och mycket antika karadjamattor. Experter använder den som en ledtråd till ålder, eftersom mattor som tillverkats efter omkring 1930 oftast har bomullsgrund, sedan maskinspunnen bomull blivit allmänt tillgänglig. Ullens mjuka, mindre stela struktur ger mönstret ett flytande, varmt uttryck, och fransarna är ibland flätade eller i olika färger. Nackdelen är att ull krymper och sträcks av fukt, så dessa mattor tenderar att vara mindre raka än mattor med bomullsgrund.