Skiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan.
Att uppskatta en handgjord mattas ålder genom att väga samman flera ledtrådar, eftersom ingen enskild ledtråd avgör saken. Experter tittar på slitage, baksidans polering, hur färgen bleknar från spets till bas, grundvävnaden (mattor som vävts efter 1930-talet har vanligen bomull i stället för ull), om mönstret passar en viss epok eller ett visst skede i ursprungstraktens stilutveckling under omkring 150 år, och om en matta som sägs vara mycket gammal har några reparationer. Gamla mönster kopieras i dag, så mönstret ensamt räcker inte.
Konstruktion där två inslagstrådar i stället för en förs genom varpen mellan på varandra följande knutrader. Det dubbla inslaget täcker grundvävnaden, så på baksidan av en fint och tätt vävd matta syns bara knutar och inslag, utan de vita varpfläckar som avslöjar en matta med enkelt inslag, och mattan blir tjockare, tätare och tyngre. Bijar och Heriz hör till de typiska mattorna med dubbelt inslag, liksom finvävda persiska mattor över lag.
Konstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksida en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslag. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadja- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermatta.
Skötselrutinen för mattans fransar, de frilagda varpändarna. Fransarna hålls utanför dammsugningen eller sopas högst försiktigt med en kvast, eftersom en roterande borstvals griper tag i trådarna och river sönder dem, och de kan kammas varsamt med en grovtandad borste så att de inte trasslar ihop sig. När de är smutsiga tvättas de genom att läggas över en planka eller en stav och borstas från mattan mot ändarna med kraftigt utspätt, blekmedelsfritt diskmedel, och får sedan ligga kvar på staven tills de är helt torra. Blekmedel och andra starka kemikalier undviks, eftersom de kan få grundvävnaden att ruttna.
Försvagning av mattans lugg och grundvävnad som orsakas av långvarig utsättning för hög luftfuktighet eller fuktiga förhållanden. Fukt som tränger in i naturfibrerna gör dem sköra och kan med tiden få dem att ruttna, och samma fukt lockar till sig mal och andra skadedjur. Fuktig, varm eller dåligt ventilerad förvaring, badrum och fuktiga klimat hör till de vanliga miljöerna; motmedlen är en luftavfuktare, god ventilation, ett mattunderlägg som stoppar fukt som stiger upp från golvet, en lägre lugg som tar upp mindre fukt samt vädring av mattan utomhus i solen några timmar en eller två gånger om året, utan att låta framsidan ligga länge i stark sol. Svängningar i luftfuktigheten får dessutom en ullgrund att sträckas och krympa och gör att mattan blir skev, medan en bomullsgrund bättre behåller sin storlek.
Matta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor.
Djurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ull, som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohair, kamelhår och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer.
Skelettet i en handknuten matta: de varp- och inslagstrådar som varje knut i luggen knyts på. Bomull är det vanliga materialet i stads- och bymattor eftersom den knappt tänjs eller krymper av fukt, så att mattan behåller sin form, och är så pass stel att den är lätt att knyta på; samma stelhet kan slå igenom i mönstret, som verkar mindre flytande än på en grundvävnad av ull. Ull, och ibland gethår, är typiskt för stammattor, där vävarna kan använda samma material till både grundvävnad och lugg; det ger mer karaktär men en mindre rak form. Silke är finare och möjliggör mycket hög knuttäthet. Fransarna i vardera änden är grundvävnadens frilagda varpändar och avslöjar därför dess material.
Mattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut.
Persiska stadsmattor från Isfahan i centrala Iran, bland de finast knutna i världen: vanligen 500–700 KPSI (knutar per kvadrattum, ungefär 7 750–10 850 knutar per 10 × 10 cm), näst efter Qom. De flesta vävs av fin korkull från unga får; vissa har en lugg av silke och ull på en grundvävnad av silke eller bomull, och några få är enligt uppgift av rent silke. Mönstren hämtar inspiration från naturen och stadens arkitektur, från medaljong med hörnstycken och blommiga allovermönster till jaktscener, livsträd, bönenischer och bildmässiga trädgårdsmotiv, oftast i mjuka pasteller med indigo och klarrött mot elfenbensvit bottenfärg. De flesta är signerade, och stora format är sällsynta och dyra.
Expertprov för att bedöma färgämnestyp och ålder: luggen delas eller viks isär och betraktas från spetsen ner till basen, där den möter grundvävnaden. Färg som blir mörkare mot basen tyder vanligen på ett syntetiskt färgämne som har bleknat av ljus i toppen, vilket innebär att mattan dateras till slutet av 1800-talet eller senare. Naturfärger, som var nästan allenarådande före 1860-talet, bleknar mjukt och jämnt, medan färg som behandlats för att se gammal ut ofta ser blekt ut och visar ett skarpt färgband halvvägs ned i fibern.
Höjden på mattans knutna lugg, mätt från mattans baksida till luggens topp med linjal eller skjutmått, så att grundvävnaden ingår. En handlares indelning sorterar den i låg (3,2–6,4 mm, 1/8–1/4 tum), låg till medel (6,4–8,5 mm, 1/4–1/3 tum), medel (8,5–9,5 mm, 1/3–3/8 tum) och hög (12,7–15,9 mm, 1/2–5/8 tum). Slutklippningen avgör den: tätt knutna mattor med skarpa detaljer, däribland mattor av silke och av silke och ull, klipps låga, medan grova mattor med stora mönster, som herizmattor och gabbeh, behåller en högre lugg. En högre lugg känns mjukare och mer dämpande, och en medelhög till hög lugg passar hårt belastade ytor och tunga möbler; med en lägre lugg går dörrar fritt, den tar upp mindre fukt, samlar mindre damm och är lättare att dammsuga.
Stammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät lugg på en grundvävnad av bomull eller ull, och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor.
Bestående linjer som uppstår där en matta har förvarats hopvikt under lång tid. Långvarig vikning kan försvaga grundvävnaden tills den till slut brister, och det gör vikmärken till en av de främsta riskerna vid förvaring. En liten matta rullas därför bäst hel, jämnt och hårt; en matta som är för stor för det viks jämnt, först på längden och sedan på tvären, och rullas därefter hårt.
Turkmenmattor vävda av yomuterna, som räknas till de finaste turkmenmattorna. De flesta turkmenmattor är av ull på ull, men yomutmattorna är kända för varianter med grundvävnad av silke under en lugg av ull, och silket ger möjlighet till högre knuttäthet och mer detaljerad teckning än vad som är vanligt för typen. Bottenfärgerna går i rött, brunt och beige, och mattorna är vanligen osignerade.
16 träffar för ”Grundvävnad”
📎 Länk att dela: https://yourcarpet.com/sv/resources-and-guides/carpet-dictionary?search=Grundv%C3%A4vnad