Matta som är omkring 100 år gammal eller äldre, den ålder där en gammal matta kallas antik i stället för vintage eller semiantik. Åldern är en prisfaktor i sig: en 200 år gammal matta kostar mer än en i övrigt likvärdig matta som är 100 år gammal, och den samverkar med konstnärligt värde, sällsynthet (till exempel mattor från en verkstad som inte längre finns) och skick. Mycket gamla mattor har ofta reparerats någon gång, vilket syns tydligast på baksidan, så skicket kräver noggrann besiktning.
Skiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropenSyntetfiber som används vid mattillverkning och uppskattas för sin utmärkta motståndskraft mot fläckar och fukt, sin färghärdighet och sitt låga pris., polyesterSyntetfiber som kan tillverkas av återvunna plastflaskor och uppskattas för sin mjukhet, sin motståndskraft mot fläckar och sin miljöprofil. eller nylonSyntetfiber som är mycket vanlig i mattillverkning och uppskattas för sin hållbarhet, sin spänst och — med rätt behandling — sin motståndskraft mot fläckar.), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan.
Första hjälpen vid ett färskt vätskespill på en matta, som minskar märket men inte tar bort det helt. Överskottsvätska skrapas upp med en sked eller baddas upp med en ren vit trasa, aldrig gnuggas; fläcken täcks sedan med diskmedelsskum, sugs upp med en vit bomullshandduk, baddas torr med en andra handduk, borstas längs luggen och stöttas upp så att luft når baksidan. Starka kemikalier undviks, och det som återstår tas om hand av ett mattvätteri.
Ett återkommande skötselmoment där mattan vänds, eller där en halva i taget viks tillbaka så att hela mattan aldrig behöver vändas, och baksidan dammsugs för att lösgöra damm och smuts som har arbetat sig ned genom luggen; skräp som har samlats under mattan kan sedan sopas upp. Det rekommenderas ungefär var eller varannan månad, vid sidan av dammsugning av framsidan över mattans bredd var eller varannan vecka (ungefär en gång i månaden i ett rum som sällan används), och är snarare valfritt än nödvändigt.
Metoden att föra dammsugaren över mattans bredd i stället för längs dess längd, så att sugkraften varken drar luggen åt det håll den ligger eller arbetar mot den. Den hör ihop med en lätt golvdammsugare utan borstvalsDen roterande, borstförsedda valsen i huvudet på många stående dammsugare och dammsugare med eldrivet munstycke, som slår på och bearbetar luggen för att lösgöra smuts. På en handknuten matta är den för hård: den slår ned luggen och kan gripa tag i fransarna och slita sönder dem, och fransarna ska över huvud taget inte dammsugas. Det rekommenderade alternativet är enbart sugkraft från en lätt kanisterdammsugare vars munstycke saknar borstvals, som förs i sidled över mattans bredd i stället för på längden mot luggen; om det bara finns en maskin med borstvals ska valsen stängas av. och med att fransarna hålls borta från maskinen: de får komma nära men inte sugas in. Framsidan dammsugs var eller varannan vecka (en gång i månaden i ett rum som sällan används) och baksidan var eller varannan månad, då halva mattan vänds åt gången.
Att uppskatta en handgjord mattas ålder genom att väga samman flera ledtrådar, eftersom ingen enskild ledtråd avgör saken. Experter tittar på slitage, baksidans polering, hur färgen bleknar från spets till bas, grundvävnaden (mattor som vävts efter 1930-talet har vanligen bomull i stället för ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.), om mönstret passar en viss epok eller ett visst skede i ursprungstraktens stilutveckling under omkring 150 år, och om en matta som sägs vara mycket gammal har några reparationer. Gamla mönster kopieras i dag, så mönstret ensamt räcker inte.
Konstruktion där två inslagstrådar i stället för en förs genom varpen mellan på varandra följande knutrader. Det dubbla inslaget täcker grundvävnaden, så på baksidan av en fint och tätt vävd matta syns bara knutar och inslag, utan de vita varpfläckar som avslöjar en matta med enkelt inslagKonstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksida en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslag. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadja- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermatta., och mattan blir tjockare, tätare och tyngre. BijarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade. och HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla. hör till de typiska mattorna med dubbelt inslag, liksom finvävda persiska mattor över lag.
Baksidessystem i ett enda skikt, oftast av latex eller syntetiska material. Till skillnad från traditionella mattor med primär- och sekundärbaksida har mattor med enhetlig baksida ett enda, kraftigare skikt som ger stadga och formstabilitet.
Konstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslagKonstruktion där två inslagstrådar i stället för en förs genom varpen mellan på varandra följande knutrader. Det dubbla inslaget täcker grundvävnaden, så på baksidan av en fint och tätt vävd matta syns bara knutar och inslag, utan de vita varpfläckar som avslöjar en matta med enkelt inslag, och mattan blir tjockare, tätare och tyngre. Bijar och Heriz hör till de typiska mattorna med dubbelt inslag, liksom finvävda persiska mattor över lag.. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadjaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermattaBymattor från staden Malayer och grannbyarna mellan Arak och Hamadan, som vanligen dateras till ungefär 1800-talet och vävdes längs en gammal handelsled som förde in främmande mönster. Bomullsgrund, lugg av ull och symmetrisk turkisk knut ger en finare vävnad än de flesta bymattor, med luggen klippt ganska lågt för att detaljerna ska framträda. Rombformade eller sexkantiga medaljonger, små vita prickar i kantbandet runt medaljongen och en repliknande slingeffekt i mattans egen bård är typiska kännetecken. Den sydöstra, saroughliknande stilen har dubbelt inslag och är tjockare, med blommedaljonger eller livsträdsmönster; den nordvästra, hamadanliknande stilen har enkelt inslag, är geometrisk och ljusare i färgen. Små mattor och gångmattor dominerar, för det mesta på marinblå, djupröd eller krämvit botten..
Matta som görs genom att luggarn trycks genom ett spänt tygunderlag med ett handhållet tuftverktyg och öglorna fästs med en limmad baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan., i stället för att knutar knyts för hand kring varp- och inslagstrådar. Baksidan visar tyg och lim i stället för enskilda knutar och känns mindre mjuk än en knuten mattas. Den står lägre i rang än en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta och högre än en maskintillverkad, håller inte lika länge som en knuten matta och räknas inte som en äkta persisk eller orientalisk mattaEn handknuten matta från mattvävningens länder i Asien och Mellanöstern, som oftast namnges efter den stad eller region den kommer från och är känd för sina invecklade mönster. I handelns vanliga formulering ”persiska och orientaliska mattor” betyder ”persisk” tillverkad i Iran, medan ”orientalisk” omfattar övriga ursprung, som Turkiet, Pakistan, Indien, Afghanistan och Kina, till exempel pakistantillverkade kazakmattor, mattor i oushakmönster och bucharamattor eller afghanska Khal Mohammadi-mattor; i vid bemärkelse omfattar ordet också persiska mattor. Mattor i persisk stil från Pakistan, Indien eller Kina är inte persiska. Endast handknutna mattor är äkta; handtuftade mattor, som ibland säljs som ”handgjorda”, och maskintillverkade mattor står lägre i rang. Mattans ursprungsland och ursprungsstad talar om för en köpare vad som kan förväntas av dess typiska färger och kvalitet.. Eftersom den ibland säljs helt enkelt som ”handgjord” är det beteckningen handknuten som anger att en matta är knuten.
Den högsta luggklassen i en handlares fyrdelade indelning, omkring 12,7–15,9 mm (1/2–5/8 tum), mätt från mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. till luggens topp. Den känns dämpande och mysig under fötterna och hör oftast ihop med större, djärvare mönster, eftersom mattor med lägre knuttäthetAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. inte behöver klippas kort för att se skarpa ut. Tillsammans med medelhög luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. rekommenderas den för trafikerade vardagsrum, hallar och entréer och för tunga möbler, men den kräver mer fritt utrymme under dörrar och tar längre tid att torka i fuktiga rum. HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.-, mashhad-, saroughPopulära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans.-, bijarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade.-, zanjan- och gabbehmattor har vanligen sådan lugg.
Genväg för billigare tillverkning vid handknytning, där varje knut läggs runt fyra varptrådar i stället för de två som den symmetriska (turkiska) och den asymmetriska (persiska) knuten omfattar. Genvägen snabbar upp vävningen men ger en mycket lösare och glesare vävnad: en matta med juftiknutar kan väga ungefär hälften så mycket som en normalknuten matta av samma storlek, och mönstren ser suddiga, pixliga och mindre detaljerade ut, oftast enkla med öppna ytor. Juftiknuten är svår att upptäcka från baksidan, så vikten och mönstrets tydlighet är de bästa ledtrådarna; mattorna slits sämre och är billigare. Den förekommer till exempel i kermanmattor av lägre kvalitet.
Naturfiber som används i mattors baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. och ibland som luggmaterial. Den är stark men känslig för fukt.
Bandet vid vardera kortänden på en knuten matta, mellan sista luggraden och fransarna, som är vävt enbart med inslag. Där för vävaren flera gånger extra inslag genom varpen, utan knutar, för att låsa luggen och ge ändarna ett tätare och starkare avslut. Det är en avslutningsdetalj på en luggmatta och alltså ingen kelimmatta i sig; fransar som måste döljas kan knytas tillbaka mot bandet på baksidan. På bidjarmattor är fransarna i den änden ofta flätade.
Antalet knutar per kvadrattum i en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor.- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från QomPersiska mattor från staden Qom (Qum), ett förhållandevis ungt vävcentrum vars mattor är kända för den högsta knuttätheten av alla persiska mattyper. Ungefär nio av tio är av rent silke på silkesgrund, med omkring 600–1 000 knutar per kvadrattum (KPSI; ungefär 93–155 per cm²); resten, med lugg av korkull eller av ull och silke, håller omkring 300–700 KPSI (ungefär 47–108 per cm²). Mönstren är blommedaljonger, jaktscener och bildmattor, mestadels i mjuka pastell-, elfenbens-, guld- och gröntoner (ett pistagegrönt fält är eftertraktat) på ljus eller mörk botten. Nyare mattor bär oftast en verkstadssignatur, äldre ofta inte. Det lokala vattnet sägs göra silke mjukare och ljusare, och därför skickas silkesmattor från hela Iran dit för tvätt..
Syntetisk gummiblandning som stryks på mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. för att låsa tuftarna och ge formstabilitet. Den finns i flera sammansättningar, bland annat SBR (styren-butadiengummi) och syntetisk latex, med olika grad av mjukhet och hållbarhet.
Mattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.
Höjden på mattans knutna luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum., mätt med linjal eller skjutmått från baksidan till luggens topp, inklusive grundvävnaden. En handlares indelning sorterar den i låg (3,2–6,4 mm, 1/8–1/4 tum), låg till medel (6,4–8,5 mm, 1/4–1/3 tum), medel (8,5–9,5 mm, 1/3–3/8 tum) och hög (12,7–15,9 mm, 1/2–5/8 tum). Slutklippningen avgör den: tätt knutna mattor med skarpa detaljer, däribland mattor av silke och av silke och ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor., klipps låga; grova, stormönstrade mattor som herizmattor och gabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor. behåller en högre lugg. En högre lugg känns mjukare och mer dämpande, och en medelhög till hög lugg passar hårt belastade ytor och tunga möbler; med en lägre lugg går dörrar fritt, den tar upp mindre fukt, samlar mindre damm och är lättare att dammsuga.
Den lägsta luggklassen i en handlares fyrdelade indelning, omkring 3,2–6,4 mm (1/8–1/4 tum), mätt från mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. till luggens topp; nästa klass, låg till medel, går upp till 8,5 mm (1/3 tum). Den känns len och visar ett skarpt mönster med hög upplösning, så finknutna mattor, tabrizmattor av silke och andra mattor av rent silke klipps kort, liksom antika mattor som nötts ned med åren och antiktvättade oushakMatta i den klassiska stilen från Ushak (Uşak), en turkisk vävarstad med lång tradition av klassiska mönster. De mattor som i dag säljs under namnet är oftast handknutna i Pakistan, i verkstäder som enligt branschens egen berättelse startades på 1970-talet av ägare som lämnat Iran efter ett embargo. De återskapar turkiska och gamla persiska mönster, mestadels mjuka blomkompositioner med allovermönster eller medaljong och lite geometrisk teckning, i Ghazniull och nyzeeländsk ull på bomullsgrund. Växtfärger, en antiktvätt, flera nyanser av samma färg och en kort, låg lugg ger ett dämpat, åldrat intryck, medan formgivare väljer färgskalor som följer färgtrender. Beroende på mönster och knuttäthet säljs samma mattfamilj också som Peshawar, Chobi, Ziegler eller Ferahan.- och kazakmattor. Dörrar som svänger över den går fritt, den tar upp mindre fukt och damm och är lättare att dammsuga, men den tål tung trafik och möbler sämre än en högre luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum..
Hål och bortätna fläckar där mallarver, eller andra skadedjur som möss, har ätit av mattans naturfibrer. Det är en av de största riskerna vid förvaring och kan drabba både begagnade och nya mattor, så vid besiktningen kontrolleras både framsidan och baksidan efter fläckar som ser ut som om något har ätit bort mattan. Fukt, smuts och mörka platser, till exempel de delar av en matta som täcks av tunga möbler, lockar till sig skadedjuren; renlighet, god ventilation och torr luft är det viktigaste skyddet, tillsammans med att dammsuga under möblerna en eller två gånger i månaden och kontrollera där efter mal samt flytta möblerna för att vädra mattan med några månaders mellanrum.
Matta som tillverkas med industriell maskinutrustning, vanligen i mekaniska vävstolar, i stället för att knytas för hand, oftast av syntetfibrer som polyesterSyntetfiber som kan tillverkas av återvunna plastflaskor och uppskattas för sin mjukhet, sin motståndskraft mot fläckar och sin miljöprofil., polypropenSyntetfiber som används vid mattillverkning och uppskattas för sin utmärkta motståndskraft mot fläckar och fukt, sin färghärdighet och sitt låga pris. eller nylonSyntetfiber som är mycket vanlig i mattillverkning och uppskattas för sin hållbarhet, sin spänst och — med rätt behandling — sin motståndskraft mot fläckar., och som blir färdig på timmar i stället för månader. Mönstret ser fullkomligt symmetriskt men något suddigt ut, och kanterna har nästan exakt samma mått. Baksidan känns stel och plastig, med en regelbunden bikakestruktur där mönstret inte går att utläsa. Eventuella fransar är ett likformigt syntetiskt band som sätts fast i slutet av tillverkningen, och somliga mattor saknar fransar helt, till skillnad från en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta, vars fransar är grundens egna trådar. Maskinvävda mattor är billigare, av lägre kvalitet och slits snabbare, och de är inte äkta persiska eller orientaliska mattor.
De varpändar som sticker ut förbi mattans båda kortändar. På en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta är fransarna ingen avslutning som lagts till i efterhand utan den synliga fortsättningen av grunden, vars varptrådar går att följa genom hela mattan på baksidan; deras fiber (bomull, ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. eller silke) visar därför vad grunden består av. De ska inte klippas av; om de måste döljas kan de bindas upp mot mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan.. Vävarna klipper, knyter, flätar eller dekorerar fransarna, och flätade eller dekorerade ändar är särskilt vanliga i stam- och bymattor; hur fransarna avslutas hjälper till att avgöra ursprunget. De är också sällan helt jämna, och den ena änden är ofta längre än den andra. Fransar som fästs i efterhand, eller inga fransar alls, tyder på en maskintillverkad matta.
Specialistarbete för att laga skadade mattor, bland annat omknytning eller omvävning av slitna partier, lappning, överkastningKantavslutning där garn lindas om och om igen runt mattans ytterkant, för hand eller maskinellt, så att det bildas en rundad, snodd-liknande kant. Det är det vanliga avslutet på långsidorna av maskintillverkade mattor (fransarna markerar oftast varpändarna) och det sätt på vilket en sliten kant på en handknuten matta byggs upp på nytt (reparationen kallas överkastning). Den ursprungliga kanten på en handknuten matta är normalt en stadkant, som bildas under vävningen när inslaget lindas runt den yttersta varptråden, och alltså ingen pålagd överkastning. På handgjorda mattor är överkastningens jämnhet en snabb ledtråd till hur omsorgsfullt mattan har färdigställts. (kanten binds om), sträckning, byte av fransar och färgrestaurering. På en äldre matta är små, skickligt utförda lagningar som är svåra att se i regel godtagbara, och en matta utan lagningar betingar det högsta priset. Synliga lappar, sömmar eller stygn, som lättast upptäcks på baksidan, och utbytta fransar (fransarna är mattans egna varpändar, inte någon påsydd list) räknas som större reparationer som förkortar mattans livslängd och sänker dess värde avsevärt. Mycket gamla mattor har ofta någon reparation, så en matta som sägs vara antik men helt saknar sådana kan vara en nyare återskapelse, även om den ledtråden ensam inte är avgörande.
Metod för att visa en matta på en vägg som ett konstverk; vilken stil som helst, såväl stammattor och blommönstrade mattor som bildmattor, kan hängas upp. Remsor av starkt, limfritt bomullstyg sys för hand fast på baksidan omkring 5 cm (2 tum) nedanför överkanten, fria från fransarna eller kelimänden, med stygn var 1,3–2,5 cm (1/2–1 tum), och viks så att de bildar en ficka. För en bred matta används till exempel tre remsor om cirka 61 × 10 cm (24 × 4 tum), för en liten matta en remsa som sätts omkring 2,5 cm (1 tum) in från vardera änden. En rundstav av trä eller metall som skjuts genom fickan vilar på väggkrokar som är starka nog att bära vikten, vilket undviker att skada mattan.
Industriell vävstolDen ram där varptrådarna (de lodräta) först spänns upp och hålls sträckta så att inslagstrådarna (de vågräta) kan vävas in mellan dem och knutarna knytas på dem. Handknutna mattor görs i enkla vävstolar, från dem som ställs upp i vävarnas hem till nomadernas kompakta, transportabla vävstolar. Vävstolens storlek bestämmer mattans storlek: nomadernas små vävstolar ger vanligen mattor som inte är större än omkring 1,2 × 1,8 m eller 1,5 × 2,1 m (4 × 6 eller 5 × 7 fot), stadsverkstäder med mycket stora vävstolar väver mattor i palatsstorlek, och antalet vävstolar som en verkstad driver är ett mått på dess omfattning. Trävävstolar i stam- och byvävning utvidgas och drar ihop sig med tiden, en orsak till skeva mattor. Mekaniska vävstolar av typerna Wilton, Axminster och jacquard, de industriella efterföljarna, tillverkar maskinvävda mattor. som drivs av maskineri i stället för av vävarens händer och på vilken maskintillverkade mattor vävs i en automatiserad process, vanligen av syntetgarn eller maskinspunnet garn. Eftersom ingen knyter knutar för hand blir mönstret perfekt jämnt och symmetriskt, baksidan känns stel och plastig, och mönstret och färgerna går inte att utläsa på den, som de gör på en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut. matta. Processen går snabbare och kräver mindre arbete än handknytning och ger en billigare matta av lägre kvalitet.
Genererad illustration: förstorad modell av snören.
Den asymmetriska knuten i handknutna mattor, motsvarigheten till den symmetriska turkiska knuten (Ghiordesknuten). Vävaren lägger garnet runt en varptråd och för det sedan under den intilliggande, oftast för hand utan krok. På mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. ser knutarna förskjutna eller diagonala ut i stället för som prydliga kvadrater, och luggen känns mjukare; knuten tillåter finare detaljer och högre knuttäthetAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.. I Iran brukar man som tumregel knyta den till mattorna från centrala, östra och södra delarna (Kashan, Isfahan, Nain, Kerman), medan nordvästra och västra Iran föredrar den turkiska knuten, men undantag finns. Fina kurviga blommönster tillskrivs ofta den, men mattor med turkisk knutEn av de två huvudsakliga knutarna i handknutna mattor, som också kallas symmetrisk knut (den andra är den asymmetriska persiska knuten, eller sennehknuten). Garnet läggs i en ögla runt två intilliggande varptrådar så att båda ändarna kommer fram mellan dem, och baksidan visar därför små, jämna, närmast kvadratiska knuthuvuden; vävarna knyter den ofta med en krok. Knuten har fått sitt namn efter staden Ghiordes (i dag Gördes) i Turkiet, ger en slitstark, exakt lugg och är typisk för Turkiet, Kaukasus och nordvästra Iran (Tabriz, Bidjar, Heriz och bymattor från Hamadan), dit den traditionellt sägs ha förts av seldjukiska turkar, även om själva knuten är långt äldre. Den persiska knuten anses ofta ge finare detaljer, men knuttypen är en tendens och ingen gräns: tabrizmattor knutna med turkisk knut når omkring 500 knutar per kvadrattum (ungefär 78 per cm²). kan vara lika invecklade.
Konstruktionsteknik där varannan varptråd dras ned till en andra, lägre nivå inne i mattan, så att knutarna packas i två plan i stället för ett. Det är den dolda ingenjörskonsten bakom många mycket fint knutna mattor: den fördubblar nästan den knuttäthetAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. som går att uppnå och gör att mattan känns styv och tung i handen. Att dra fingrarna över mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. och känna räfflade, förskjutna knutknoppar är ett klassiskt kännarprov på sänkt varp.
Laboratoriemått på den kraft som krävs för att dra loss en enda tuft ur mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan., oftast angivet i newton eller pund. Det är en av de mest talande uppgifterna i ett produktblad: låg förankring är det som förvandlar en uppdragen tråd till en maska som löper, särskilt i ögleluggKonstruktion där garnet bildar öglor som lämnas oklippta på ytan. Den finns som jämn öglelugg (alla öglor lika höga) eller som öglelugg i flera nivåer (olika höjder som skapar mönster eller struktur). Den är i allmänhet mer slitstark och mindre benägen att tryckas ned än skuren lugg. där en enda utdragen ögla kan repa upp en hel rad. God latexbeläggning eller termisk bindning höjer värdet betydligt.
Genererad illustration: förstorad modell av snören.
En av de två huvudsakliga knutarna i handknutna mattor, som också kallas symmetrisk knut (den andra är den asymmetriska persiska knuten, eller sennehknuten). Garnet läggs i en ögla runt två intilliggande varptrådar så att båda ändarna kommer fram mellan dem, och baksidan visar därför små, jämna, närmast kvadratiska knuthuvuden; vävarna knyter den ofta med en krok. Knuten har fått sitt namn efter staden Ghiordes (i dag Gördes) i Turkiet, ger en slitstark, exakt luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. och är typisk för Turkiet, Kaukasus och nordvästra Iran (Tabriz, BidjarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade., HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla. och bymattor från Hamadan), dit den traditionellt sägs ha förts av seldjukiska turkar, även om själva knuten är långt äldre. Den persiska knuten anses ofta ge finare detaljer, men knuttypen är en tendens och ingen gräns: tabrizmattor knutna med turkisk knut når omkring 500 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom. (ungefär 78 per cm²).
Mått på hur tätt en matta är packad. I maskintillverkad matta beskriver det fibrerna i luggen och räknas fram genom att luggvikten multipliceras med 36 och divideras med lugghöjden; högre täthet betyder i regel bättre hållbarhet och funktion. I handknutna mattor avser det knuttätheten (KPSIAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom., knutar per kvadrattum), som räknas på baksidan och medelvärdesbildas över flera områden (150 KPSI motsvarar ungefär 23 knutar per cm²). Liksom med bildupplösning ger högre täthet finare kurvor och skarpare mönster, vanligen med lägre klippt luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum. och mer arbete, men den är inte det enda måttet på kvalitet: djärva geometriska bymattor vävs med låg till medelhög täthet.
Genererad illustration: förstorad snörmodell av tuskaft.
De två trådsystem som bygger upp en mattas grund: varpen, de lodräta trådarna som spänns upp först i vävstolen, och inslaget, de vågräta trådarna som förs genom dem mellan knutraderna. Grunden är oftast av bomull, men ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor. är vanligt i stammattor och äldre mattor och silke i mycket fina mattor. Mattor med enkelt inslagKonstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksida en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslag. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadja- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermatta., som är standard i det större Hamadanområdet, visar sicksackformade rader av vita varpprickar på baksidan och har en tunnare luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum., medan konstruktion med dubbelt inslagKonstruktion där två inslagstrådar i stället för en förs genom varpen mellan på varandra följande knutrader. Det dubbla inslaget täcker grundvävnaden, så på baksidan av en fint och tätt vävd matta syns bara knutar och inslag, utan de vita varpfläckar som avslöjar en matta med enkelt inslag, och mattan blir tjockare, tätare och tyngre. Bijar och Heriz hör till de typiska mattorna med dubbelt inslag, liksom finvävda persiska mattor över lag., som är standard i fina, tätt vävda mattor och i bijarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade.- och herizmattor, döljer varpen och ger en tjockare, tätare lugg. Varpändarna bildar fransarna, och extra inslag i vardera änden bildar den slätvävda kelimänden som låser luggen.
Den kapillärverkan som får vätska djupt nere i baksidan att vandra upp genom luggen igen när mattan torkar — skälet till att en ”borttagen” fläck kan dyka upp på nytt dagen efter rengöringen. Fackfolk motverkar den genom att suga ur fukten ordentligt och torka snabbt, eller genom att lägga tyngda, sugande dukar över fläcken över natten. Om en fläck återkommer gång på gång är det resterna under luggen som är boven, inte fibern.
Specialiserad tuftteknik där nålarna bildar ett X-mönster i mattans baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan. i stället för raka rader. Metoden ökar tuftarnas förankring och ger en stabilare och mer slitstark konstruktion som står emot att luggen deformeras på ytor med mycket gångtrafik.