Små mattor gjorda för islamisk bön, var och en med en mihrab (stavas även mehrab), en välvd portal som symboliserar moskéns nisch och påminner den som ber om att han eller hon befinner sig på en helig plats; bågen markerar också riktningen mot Mecka. Mönstret är enkelriktat och avsett att ses från ena änden, och bågen kan vara en enkel kontur eller en utsmyckad arkitektonisk ram med kolonner. Bönemattor är ofta högst omkring 90 × 150 cm (3 × 5 fot), sägs gå tillbaka till mattvävandets allra tidigaste skeden i muslimska länder och vävs bland annat av turkmenska och belutschiska vävare samt av vävare i Qom, Isfahan och Malayer. Vilken liten matta som helst kan användas till bön, men en riktig bönematta har bågen som sin blickpunkt.
Persiska stadsmattor från Isfahan i centrala Iran, bland de finast knutna i världen: vanligen 500–700 KPSI (knutar per kvadrattum, ungefär 7 750–10 850 knutar per 10 × 10 cm), näst efter Qom. De flesta vävs av fin korkull från unga får; vissa har en lugg av silke och ull på en grundvävnad av silke eller bomull, och några få är enligt uppgift av rent silke. Mönstren hämtar inspiration från naturen och stadens arkitektur, från medaljong med hörnstycken och blommiga allovermönster till jaktscener, livsträd, bönenischer och bildmässiga trädgårdsmotiv, oftast i mjuka pasteller med indigo och klarrött mot elfenbensvit bottenfärg. De flesta är signerade, och stora format är sällsynta och dyra.
Figurativ komposition där mittfältet är fyllt av djur som jagar eller flyr, som leopard, kronhjort, räv, kanin och fåglar. Vissa exemplar rymmer långt över hundra olika djur, och några få har en andra scen i bården i stället för de vanliga blommorna, till exempel hägrar, tranor eller hjortar som vilar under blommande träd. Mönstret vävs i mattor från Isfahan, Qom, Kerman och Tabriz. Den persiska benämningen shikargah (även shekargah) betyder ”jaktmark”.
Uppläggning där fältet delas in i ett rutnät av inramade, mestadels kvadratiska rutor, var och en med sin egen tänkta trädgård av blommor, växter, träd och fåglar, oftast på en egen enhetlig bottenfärg. Motiven varierar, från cypresser och villor till sjöar, hjortar i en skog eller livets träd, och i vissa mattor återger rutorna de fyra årstiderna. Vävarna ser varje ruta som ett fönster mot paradiset och ett tecken på hopp om en ljus framtid. Mönstret är mest känt från bakhtiarimattor men vävs också i mattor från Tabriz, Sarough, Kashmar, Kerman och Qom. Det persiska namnet Kheshti kommer av khesht (”tegel”), efter de kvadratiska ramarna.
Antalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Tätheten räknas på baksidan med linjal: knutar per tum på höjden gånger knutar per tum på bredden, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Ungefärliga värden: under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor, 120–225 för många bymattor, 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor och 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.
Fin, mjuk ullkvalitet som tas från halsen och det inre ullagret på unga får, ofta från den första klippningen. Den är oljig av naturligt lanolin, känns mjuk och spänstig och ger färgerna extra lyster. Den används till luggen i många fina stadsmattor från Isfahan, Kerman, Qom, Tabriz och Mashhad, och även äldre antika Saroughmattor med kort klippt lugg är gjorda av den. Skrivs även kurkull eller cork-ull.
Matta med lugg helt av silke, vävd på bomullsgrund eller silkesgrund; när båda är av silke ingår ingen ull alls i mattan. Silkets finhet ger den högsta knuttätheten av alla persiska mattor, ungefär 600–1 000 knutar per kvadrattum (omkring 9 300–15 500 per 10 × 10 cm), så att luggen hålls låg för att mönstret ska synas, och fibrerna ger en lysande glans som skiftar med ljuset. Omkring 90 procent av qommattorna har både grund och lugg av silke, liksom vissa isfahanmattor. Det är de dyraste persiska mattorna; de är ömtåliga och fläckar är svåra att få bort, så de lämpar sig för utställning, finrum eller upphängning på vägg snarare än för matsalar eller hem med husdjur.
Namnet på en vävare eller verkstad som vävts in i en matta, antingen i en liten inramad ruta (en kartusch) eller direkt i bårdränderna. Signaturen fungerar som ett tillverkarmärke som knyter mattan till verkstadens kvalitetsnivå; signerade mattor från berömda verkstäder betingar högre priser och är eftertraktade bland samlare, och en matta som säljs under en verkstads signatur måste verkligen komma från den verkstaden. Inte varje verkstadsmatta är signerad, och en verkstad kan sluta använda sin signatur. Isfahanmattor och nyare qommattor har oftast en, medan de flesta nainmattor och många äldre qommattor inte har det.
Persiska mattor från staden Qom (Qum), ett förhållandevis ungt vävcentrum vars mattor är kända för den högsta knuttätheten av alla persiska mattyper. Ungefär nio av tio är av rent silke på silkesgrund, med omkring 600–1 000 knutar per kvadrattum (KPSI; ungefär 93–155 per cm²); resten, med lugg av korkull eller av ull och silke, håller omkring 300–700 KPSI (ungefär 47–108 per cm²). Mönstren är blommedaljonger, jaktscener och bildmattor, mestadels i mjuka pastell-, elfenbens-, guld- och gröntoner (ett pistagegrönt fält är eftertraktat) på ljus eller mörk botten. Nyare mattor bär oftast en verkstadssignatur, äldre ofta inte. Det lokala vattnet sägs göra silke mjukare och ljusare, och därför skickas silkesmattor från hela Iran dit för tvätt.
En mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i vissa fina turkmenska yomutmattor som beskrivs i branschen. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke.
Matta med lugg av både silke och ull, oftast till största delen ull med silkesgarn som knutits in i utvalda detaljer, till exempel blommotiv, för att ge glans och göra mönstret skarpare. Silke är finare än ull och medger tätare knytning, så knuttätheten ligger på ungefär 400–700 knutar per kvadrattum (omkring 6 200–10 850 per 10 × 10 cm) på bomullsgrund och 500–1 000 (omkring 7 750–15 500) på silkesgrund, även om nainmattor, som nästan alltid har bomullsgrund, hamnar lägre i de grövre la-graderna, där ett högre la-tal betyder färre knutar. Ullen gör att luggen förblir tjock och slitstark och att priset hamnar under det för rent silke men över det för enbart ull. Sådana mattor vävs i Tabriz, Nain, Mashhad, Bijar, Isfahan och Qom, och luggen klipps oftast kort för att detaljerna ska framträda.
Ett mönster av blomsterfyllda vaser som sprids över mattan, ofta med en stor vas i mitten omgiven av mindre vaser kring medaljongen, varefter arrangemanget upprepas över hela mittfältet. I persisk tradition står den blommande vasen för tillväxt och möjligheter, och den tolkas också som en symbol för överflöd och paradiset. Mönstret är typiskt för kashmarmattor och förekommer också på bakhtiarimattor, tabrizmattor, saroughmattor, qommattor och kashanmattor; på kashmarmattor och kashanmattor kan vaser även finnas i bården.