Bymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.
Bymattor från staden Malayer och grannbyarna mellan Arak och Hamadan, som vanligen dateras till ungefär 1800-talet och vävdes längs en gammal handelsled som förde in främmande mönster. Bomullsgrund, lugg av ull och symmetrisk turkisk knut ger en finare vävnad än de flesta bymattor, med luggen klippt ganska lågt för att detaljerna ska framträda. Rombformade eller sexkantiga medaljonger, små vita prickar i kantbandet runt medaljongen och en repliknande slingeffekt i mattans egen bård är typiska kännetecken. Den sydöstra, saroughliknande stilen har dubbelt inslag och är tjockare, med blommedaljonger eller livsträdsmönster; den nordvästra, hamadanliknande stilen har enkelt inslag, är geometrisk och ljusare i färgen. Små mattor och gångmattor dominerar, för det mesta på marinblå, djupröd eller krämvit botten.
Den asymmetriska knuten i handknutna mattor, motsvarigheten till den symmetriska turkiska knuten (Ghiordesknuten). Vävaren lägger garnet runt en varptråd och för det sedan under den intilliggande, oftast för hand utan krok. På mattans baksida ser knutarna förskjutna eller diagonala ut i stället för som prydliga kvadrater, och luggen känns mjukare; knuten tillåter finare detaljer och högre knuttäthet. I Iran brukar man som tumregel knyta den till mattorna från centrala, östra och södra delarna (Kashan, Isfahan, Nain, Kerman), medan nordvästra och västra Iran föredrar den turkiska knuten, men undantag finns. Fina kurviga blommönster tillskrivs ofta den, men mattor med turkisk knut kan vara lika invecklade.
Populära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans.
Mattor från Tabriz, den stora staden i nordvästra Iran och tidigare huvudstad under safaviderna, och från byarna runt omkring, där vävningen kan följas tillbaka till åtminstone 1500-talet. Vävarna använder turkisk knut och små metallkrokar, vilket ger mycket jämna, symmetriska mönster, oftast på en bomullsgrund (silke för de allra finaste mattorna), ofta med dubbelt inslag och med kortklippt till medelhög lugg. Knuttätheten varierar från omkring 50 till 500 knutar per kvadrattum (ungefär 8–78 per cm²), mattor med silkesgrund kan komma över 600, och silkesaccenter ger blommönstren liv. Vissa verkstäder väver bara mattor av silke och ull, gärna i pastelltoner. Tabriz har det bredaste urvalet av mönster och färger av alla persiska ursprungsorter: medaljong-, blom-, herati-, jakt- och vasmönster, dessutom de flesta figurativa porträttmattor. En matta som säljs som ”i tabrizstil” har inte nödvändigtvis vävts i Tabriz.
En av de två huvudsakliga knutarna i handknutna mattor, som också kallas symmetrisk knut (den andra är den asymmetriska persiska knuten, eller sennehknuten). Garnet läggs i en ögla runt två intilliggande varptrådar så att båda ändarna kommer fram mellan dem, och baksidan visar därför små, jämna, närmast kvadratiska knuthuvuden; vävarna knyter den ofta med en krok. Knuten har fått sitt namn efter staden Ghiordes (i dag Gördes) i Turkiet och är typisk för Turkiet, Kaukasus och nordvästra Iran (Tabriz, Bidjar, Heriz och bymattor från Hamadan), dit den sägs ha förts av seldjukiska turkar, och ger en slitstark, exakt lugg. Den persiska knuten anses ofta ge finare detaljer, men knuttypen är en tendens och ingen gräns: tabrizmattor knutna med turkisk knut når omkring 500 knutar per kvadrattum (ungefär 78 per cm²).
6 träffar för ”Turkisk knut”
📎 Länk att dela: https://yourcarpet.com/sv/resources-and-guides/carpet-dictionary?search=Turkisk%20knut