Stammattor vävda av afsharfolket, ett turkfolk i Iran med halvnomadiskt förflutet, med vävarsamhällen kring Kerman och på andra håll. I Bijarområdet tillverkar afsharvävare en stor del av de bijarmattor som görs i verkstadsstil, så namnet Afshar kan också dyka upp på bijarmattor. Afsharmattor är vanligen små till medelstora, med geometriska eller stiliserade blommönster.
En typ av Sarough som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, med mönster och färger anpassade efter vad internationella köpare, framför allt i USA, uppskattade, och mycket populär där. Den kallas också Mohajeran Sarough. Dess blommönster kom senare att tjäna som förebild för nyare malayer- och mehrabanmattor.
Slätvävd dekorativ matta som ursprungligen tillverkades i Frankrike, kännetecknad av blommönster, medaljonger och arkitektoniska element i pastellfärger. Traditionella aubussonmattor var handvävda bildvävar för den franska adeln.
En av de tre huvudsakliga mönsterfamiljerna i persiska mattor, vid sidan av det geometriska mönstret och heratimönstret: mönster av blommor, blad och rankor ritade i böljande kurvor. Det dominerar stads- och verkstadsmattor från Tabriz, Kashan, Kerman, Sarough, Nain och Isfahan, där den höga knuttätheten ger utrymme för fina detaljer, och bygger vanligen på formelement som Shah Abbasi-mönstret och rosetter. Blommotiv, som vävarna kände till tidigare, sägs ha blivit vanliga i persiska mattor från 1500-talet. Blommiga mattor finns i två uppläggningar: med en mittmedaljong, där blommor och grenar är mindre, eller allover, med större blommor.
Blommönster på mattor som förknippas med staden Hamadan. Det är känt för särskilt vackra blommor och räknas som en sällsynt sorts blommönster. Det persiska namnet gol-e farang betyder ”utländsk blomma”, alltså en blomma i europeisk stil.
Fina persiska mattor från Kerman i södra Iran, en stad vid den gamla handelsvägen mellan Iran och Indien och ett av de historiska centren för mattvävning, berömd för sina mästarfärgare. Mönstren varierar mycket: blommönster och allovermönster, livets träd, jaktmönster, trädgårdsmönster och öppna mittfält, fina ”vårblommönster” av små blommor och den karakteristiska ”vas”-tekniken. Luggen är oftast mjuk korkull på bomullsgrund, ibland av ull och silke eller rent silke. En och samma matta kan rymma 15 till 30 färger, främst djupa röda toner, flera blå nyanser, grönt och krämvitt, med pasteller som champagne, limegrönt, rosa och gråblått i nyare mattor. Ungefär hälften av kermanmattorna, från mindre framstående verkstäder, har juftiknut, en genväg som ger en glesare vävnad av lägre kvalitet.
Antalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.
Persiska stadsmattor från Mashhad, Irans näst största stad, i nordost, där vävningen tog sin början under senmedeltiden. De är kända för hög knuttäthet (vanligen över 250 KPSI, motsvarande ungefär 39 per cm², och undantagsvis nära 1 000 KPSI, omkring 155 per cm², på silkesgrund) och invecklade blommönster i medaljong-, medaljong-och-hörn- eller allover-uppställning, i vinrött eller bourgogne, djupblått, grönt och krämvitt. Luggen är av ull på bomullsgrund och högre än i de flesta stadsmattor; silkesgrund är sällsynt, och nyare mattor av ull och silke har silke i luggen. Mattor från Sabers nu nedlagda verkstad är i dag samlarobjekt, medan Astan Quds Razavi fortfarande är ett välkänt namn.
Ett mönster kring en stor central medaljong, med ett motsvarande motiv placerat i vart och ett av mittfältets fyra hörn. Den är typisk för kashanmattor, där hörnstyckena oftast har samma färg som medaljongen, och förekommer också på hamadanmattor, bakhtiarimattor, kashmarmattor, herizmattor och tabrizmattor. Exemplar från byar och stammar är oftast geometriska, medan bakhtiarimedaljonger ofta är halvgeometriska, omringade av geometriska motiv och fyllda med blommönster.
Fina persiska mattor från staden Nain nära Isfahan i centrala Iran, där mattvävningen inleddes först på 1900-talet efter Isfahans förebild och Habibians verkstad gjorde namnet känt över hela världen. Luggen av ull, ofta med silkesdetaljer, knyts på bomullsgrund med ungefär 200 till 700 knutar per kvadrattum (KPSI) eller mer (omkring 31 till 108 per cm²). Tätheten graderas i la (”lager”): ju lägre tal, desto finare matta, från omkring 650 KPSI vid 4 la till 400–500 vid 6 la och 200–300 vid 9 la. Mönstren är kurviga blommönster i medaljong-, allover- eller Shah Abbasi-uppställning, oftast på krämvit eller elfenbensvit botten i kombination med blått, beige och grått. De flesta nainmattor är osignerade, även om Habibiansignaturen är ett välkänt undantag, och stora mattor är sällsynta och dyra.
Den asymmetriska knuten i handknutna mattor, motsvarigheten till den symmetriska turkiska knuten (Ghiordesknuten). Vävaren lägger garnet runt en varptråd och för det sedan under den intilliggande, oftast för hand utan krok. På mattans baksida ser knutarna förskjutna eller diagonala ut i stället för som prydliga kvadrater, och luggen känns mjukare; knuten tillåter finare detaljer och högre knuttäthet. I Iran brukar man som tumregel knyta den till mattorna från centrala, östra och södra delarna (Kashan, Isfahan, Nain, Kerman), medan nordvästra och västra Iran föredrar den turkiska knuten, men undantag finns. Fina kurviga blommönster tillskrivs ofta den, men mattor med turkisk knut kan vara lika invecklade.
Handknutna mattor från Pakistan, tillverkade i staden Peshawar i landets norra del och även kallade Chobi. De efterbildar gamla persiska och turkiska mönster, mestadels blommönster över hela fältet eller upprepade mönster (medaljonger är sällsynta, eftersom mönster som täcker hela fältet passar i fler rum), i handspunnen ull och med växtfärger. Mattorna vävs i mörkare toner, stentvättas och läggs sedan ut i stark sol, och luggen klipps kort så att mönstret framträder, vilket ger en ny matta ett antikt utseende. Färgerna är mjuka och dämpade, ofta beigebaserade, med avsiktliga skiftningar mellan ljust och mörkt som efterliknar åldrade mattor; mattorna känns tunna men är slitstarka. Samma utseende säljs också som Oushak, Ziegler eller Ferahan.
Runt, blomliknande ornament där kronbladen strålar jämnt ut från en mittpunkt, som en blomma sedd uppifrån. Från och med 1500-talet eller däromkring, när blommönster kom in i de persiska mattorna, började vävarna placera en rosett mitt i mittfältet, vilket gav upphov till mittmedaljongen i blommiga stadsmattor, som den cirkelrunda rosettmedaljongen med slingrande linjer på en rund tabrizmatta i Shah Abbasi-mönster. På abadehmattor markerar en liten rosett vävd i marinblått, rött eller krämvitt medaljongens mitt, ett sätt att känna igen typen. Rosetter upprepas också längs bårderna, som i tabriz- och bakhtiarimattor, och bland rankorna och palmetterna i sultanabadmattor.
Populära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans.
Persisk matta som tillverkas i en stad, ofta i en verkstad, och en av de tre grupper (stad, by och stam) som persiska mattor vanligen delas in i. Vävarna följer oftast en formgivares ritade plan under ledning av erfarna vävare eller mästarvävare, och en verkstad kan köpa ull i stora partier och färga allt på en gång, så kraven är strängare än i by- och stamvävning, som bygger på minnet. Stadsmattor når i regel de högsta knuttätheterna och det bredaste utbudet av storlekar, färger och mönster, oftast blommönster (Tabriz, Kashan, Isfahan, Kerman, Nain, Mashhad, Sarough). Ursprung i en verkstad tyder vanligen på högre kvalitet, men inte varje verkstadsmatta är signerad.
Tidigare verkstad i Mashhad (Mashad) vars mattor, som inte längre vävs, är svåra att hitta och betraktas som samlarobjekt. Typiska exemplar har gräddvit botten med späda blommönster på mycket tunna grenar, ett allovermönster med en bara svagt markerad mittmedaljong och mjuka, dämpade färger som persika, blått och gräddvitt. Ullen beskrivs som mjuk, lanolinrik ull från unga får, vilket får färgerna att se glansigare ut. Vävningen upphörde enligt uppgift senast vid mitten av 1980-talet, eftersom nästa generation inte ville fortsätta.
16 träffar för ”Blommönster”
📎 Länk att dela: https://yourcarpet.com/sv/resources-and-guides/carpet-dictionary?search=Blomm%C3%B6nster