Det yttre skalet på granatäpplet, ett växtfärgämne som används för det gula i naturfärgade mattor, vid sidan av krapprot för rött, indigo för blått och valnötsskal för brunt.
Ett djupblått naturligt färgämne som traditionellt utvinns ur växter i släktet Indigofera och som nämns vid sidan av krapprot och valnötsskal bland de växtfärger som färgar ullen i mattor med naturfärger. Det ger de djupa midnattsblå tonerna i herizmattor och bakhtiarimattor, och det färgade garnet får sin fulla blå ton först när färgen oxiderar i luften. I mattbeskrivningar betecknar ordet också själva den djupblå nyansen.
Persiska stadsmattor från Isfahan i centrala Iran, bland de finast knutna i världen: vanligen 500–700 KPSI (knutar per kvadrattum, ungefär 7 750–10 850 knutar per 10 × 10 cm), näst efter Qom. De flesta vävs av fin korkull från unga får; vissa har en lugg av silke och ull på en grundvävnad av silke eller bomull, och några få är enligt uppgift av rent silke. Mönstren hämtar inspiration från naturen och stadens arkitektur, från medaljong med hörnstycken och blommiga allovermönster till jaktscener, livsträd, bönenischer och bildmässiga trädgårdsmotiv, oftast i mjuka pasteller med indigo och klarrött mot elfenbensvit bottenfärg. De flesta är signerade, och stora format är sällsynta och dyra.
Kraftfulla, geometriska mattor som ursprungligen vävdes av armeniska vävare i södra Kaukasus på 1800-talet, i det som i dag är Armenien, Georgien och Azerbajdzjan, med storskaliga mönster, stammotiv och många medaljonger. I dag kommer de främst från verkstäder i Pakistan, där afghanska vävare har återskapat mönstren sedan 1980- och 1990-talen med handspunnen Ghazniull och växtfärger, i mjukare moderna nyanser som beige, blågrönt, indigo och rostrött, ofta med ett rött fält mot en krämvit medaljong och bård; även Indien tillverkar mattor i kazakstil. Den låga till medelhöga luggen klipps kort och stentvättas för att ge ett antikt utseende. Kvalitetsklasserna är kommersiell (lägst knuttäthet), Super (tätast knuten, silkeslen ull) och Kazak Azari (mönster inspirerade av Heriz, tjockare lugg, bäst ull, högst pris); uppmätta exempel ligger mellan omkring 121 KPSI (knutar per kvadrattum; ungefär 1 900 knutar per 10 × 10 cm) och 169 KPSI (ungefär 2 600).
Roten av krappväxten (Rubia tinctorum), ett naturligt rött färgämne och källan till terrakottatonerna i persiska och orientaliska mattor. Tillsammans med indigo och valnötsskal hör den till de växtfärger som används för att färga ullen och som binder till ullens naturliga lanolin. Små nyansskiftningar inom en och samma färgyta, så kallad abrash, är normala i mattor som färgats på det här sättet.
Färgämnen som utvinns ur växter, frön, blommor och rötter och, i vissa traditioner, ur animaliska källor, och som används för att färga ull och silke i mattor. Vävarna, framför allt stamvävarna, framställer dem ofta av lokala växter och andra naturresurser i regionen, vilket bidrar till att ge varje region dess karakteristiska toner; krapprot (terrakottaröda toner), indigo (blått), valnötsskal (brunt) och granatäppelskal (gult) är typiska färgråvaror. Eftersom färgen framställs i små hantverksmässiga partier skiljer sig nyanserna något från parti till parti, vilket ger abrash. Naturfärger värderas för sin rika, harmoniska och milda färg som bleknar försiktigt och jämnt med åren och som färgar av sig föga mot en fuktig trasa, även om en matta kan kombinera mestadels naturfärger med några få syntetiska.
Stammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät lugg på en grundvävnad av bomull eller ull, och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor.
Antika persiska mattor från Sultanabad, det tidigare namnet på Arakområdet i Iran, ett yngre vävcentrum som blomstrade under Qajardynastin i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och försåg europeiska och amerikanska köpare. Den typiska kompositionen är ett allovermönster över hela mittfältet med överdimensionerade palmetter, lotusblommor, blomkvistar och kantiga rankor, som påminner om Shah Abbasi-mönstret i en rustik bystil snarare än stadsmattornas exakta, kurvlinjära mönsterteckning. En klassisk färgskala är indigo eller midnattsblått tillsammans med rostrött eller tegelrött, guld och oliv. Eftersom Sultanabad inte längre finns under det namnet är antika exemplar sällsynta och betingar högre priser.
Valnötens gröna yttre hölje, ett traditionellt växtfärgämne för brun ull. Mattfärgare kokar det för att få fram nyanser från djupbrunt till umbra, och det hör till samma växtbaserade färgskala som krapprot (terrakottaröda toner), indigo (blå toner) och granatäppelskal (gula toner). Växtfärger av det här slaget är det som skiljer traditionellt färgade mattor från sådana som färgats med syntetiska färgämnen.
9 träffar för ”Indigo”
📎 Länk att dela: https://yourcarpet.com/sv/resources-and-guides/carpet-dictionary?search=Indigo