Diskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.
Nyvävd matta som kopierar mönster från mycket äldre mattor och ofta efterbehandlas för att se gammal ut, med klippt låg lugg, stentvätt, solexponering och mjukt nyanserade naturfärger, trots att den saknar verklig ålder. Typiska exempel är peshawarmattor (chobi) samt mattor i oushak- och kazakstil som vävs i Pakistan. Eftersom gamla mönster hela tiden återskapas går det inte att datera en matta enbart efter mönstret, och slitage är inte heller någon pålitlig ledtråd. Experter ser i stället på färgen: naturfärger tonar ut mjukt längs luggfibern, från spets till bas, medan behandlad färg tenderar att se blekt ut med ett skarpt färgband. En matta som utger sig för att vara mycket gammal men helt saknar reparationer kan vara en ny kopia.
En enda sats färg, tillsammans med det garn som färgats med den, där allt får samma nyans. Naturfärger framställs i små hantverksmässiga satser, och när en sats tar slut går nästa inte att matcha exakt, så garn från olika färgsatser skiljer sig något i ton. I en färdig matta syns skillnaden som de färgskiftningar som kallas abrash och som tolkas som ett tecken på handfärgning, medan en helt jämn, enhetlig färg tyder på syntetiska färgämnen och maskintillverkning.
Ullgarn som spunnits av tvättad, kardad ull för hand eller på en handdriven spinnrock i stället för maskinellt, varefter de spunna trådarna tvinnas ihop till tjockare, starkare trådar före färgningen. Det ger finare, mjukare trådar än maskinspinning, så att ullen känns mjukare och ser glansigare ut, och handspinning sägs bevara ullens naturliga lanolin. Det är vanligt i kazak- och peshawarmattor som vävs i Pakistan och i afghanska Khal Mohammadi-mattor, som alla också färgas med naturfärger.
Ett djupblått naturligt färgämne som traditionellt utvinns ur växter i släktet Indigofera och som nämns vid sidan av krapprot och valnötsskal bland de växtfärger som färgar ullen i mattor med naturfärger. Det ger de djupa midnattsblå tonerna i herizmattor och bakhtiarimattor, och det färgade garnet får sin fulla blå ton först när färgen oxiderar i luften. I mattbeskrivningar betecknar ordet också själva den djupblå nyansen.
Slätvävd matta utan lugg, traditionellt tillverkad i Turkiet, Iran, Afghanistan och på Balkan. Färgade inslagstrådar vävs samman med varpen utan knutar, så att båda sidorna ser likadana ut. Fibrerna är vanligen ull, bomull eller gethår, och naturfärgerna ger ofta små nyansskiftningar som är normala och inga fel. Den låga profilen gör att dörrar går fritt, och mattan kan hängas upp som väggkonst. I en knuten matta betecknar ”kelim” också det slätvävda bandet i vardera änden, där extra inslagsrader fäster ändarna intill fransarna.
Handelsnamn bland mattkännare för den finare kvaliteten av Khal Mohammadi-mattor, de afghanska mattorna som är kända för sina djupa röda toner färgade med naturfärger. Färger och mönster är desamma som i den vanliga kvaliteten, men den högre knuttätheten ger en skarpare, mer detaljerad mönsterbild, så skillnaden syns i mönstrets skärpa snarare än i helhetsintrycket.
Expertprov för att bedöma färgämnestyp och ålder: luggen delas eller viks isär och betraktas från spetsen ner till basen, där den möter grundvävnaden. Färg som blir mörkare mot basen tyder vanligen på ett syntetiskt färgämne som har bleknat av ljus i toppen, vilket innebär att mattan dateras till slutet av 1800-talet eller senare. Naturfärger, som var nästan allenarådande före 1860-talet, bleknar mjukt och jämnt, medan färg som behandlats för att se gammal ut ofta ser blekt ut och visar ett skarpt färgband halvvägs ned i fibern.
Stammattor från Zagrosbergen i västra och sydvästra Iran, vävda av nomadiska, halvnomadiska och bofasta byvävare som bakhtiari, qashqai och lurer. Vävarna använder oftast ull från de egna fårhjordarna, vilket ger en robust, ofta tät lugg på en grund av bomull eller ull, färgad med naturfärger i djärva, rika toner. Mönstren, från geometriska medaljonger till bakhtiarimattornas kheshtimönster (trädgårdsrutor), vävs ur minnet och förs vidare från generation till generation. Bakhtiarivävningen spreds över mer än 200 byar sedan den forna nomadstammen blev bofast, medan qashqainomaderna arbetar på små, bärbara vävstolar, så deras mattor förekommer sällan i stora format.
Olika tekniker för att färga mattgarn: kypfärgning (nedsänkning i färgbad), kontinuerlig färgning (påförd efter tuftningen), space-färgning (flera färger på ett och samma garn) och massafärgning (färgen tillsätts den flytande polymeren före extruderingen). Varje metod har sina fördelar när det gäller färghärdighet, mönstermöjligheter och miljöpåverkan. I handknutna mattor färgas ullen som spunnet garn före knytningen, antingen med naturfärger från växter, rötter och blommor, som med tiden tenderar att mjukna, eller med syntetiska färgämnen; skillnader mellan färgsatser är en av de främsta orsakerna till abrash.
Färgämnen som utvinns ur växter, frön, blommor och rötter och, i vissa traditioner, ur animaliska källor, och som används för att färga ull och silke i mattor. Vävarna, framför allt stamvävarna, framställer dem ofta av lokala växter och andra naturresurser i regionen, vilket bidrar till att ge varje region dess karakteristiska toner; krapprot (terrakottaröda toner), indigo (blått), valnötsskal (brunt) och granatäppelskal (gult) är typiska färgråvaror. Eftersom färgen framställs i små hantverksmässiga partier skiljer sig nyanserna något från parti till parti, vilket ger abrash. Naturfärger värderas för sin rika, harmoniska och milda färg som bleknar försiktigt och jämnt med åren och som färgar av sig föga mot en fuktig trasa, även om en matta kan kombinera mestadels naturfärger med några få syntetiska.
Det mjuka, mognade utseende som en mattas naturfärger får under decennier av användning och ljus, när färgerna sätter sig i mer dämpade och harmoniska toner som mognar snarare än bara bleknar; ullen blir också mjukare och lösa fibrer nöts bort, så att mönstret framträder tydligare. Patinan är som fylligast hos antika mattor och räknas som ett tecken på verklig ålder. Konstgjorda åldringsbehandlingar härmar den men ger oftast ett blekt intryck med ett tvärt färgband i fibern i stället för en gradvis övergång från spets till bas.
Blekning av en mattas färger efter lång exponering för direkt solljus, mest märkbar när en del av mattan har legat i en solbelyst fläck vid ett fönster medan resten stått i skugga, så att just det partiet blivit synbart blekare. Naturfärger mjuknar med åldern under alla omständigheter, men fläckvis blekning räknas som ett skickfel och är inte detsamma som abrash, den milda färgvariation som kommer från färgsatserna och ullen. Blekningen kan begränsas med gardiner eller persienner under dygnets soligaste timmar, UV-filtrerande film, ett tygstycke över ett solutsatt parti och genom att mattan roteras då och då; en matta som solas utomhus för att torka bör inte ligga länge med luggsidan mot stark sol.
Färgämnen som framställs kemiskt i stället för att utvinnas ur växter eller djur. De dominerar i maskintillverkade och handtuftade mattor, där de ger en platt, enhetlig färg, och används ibland för några nyanser i handknutna mattor som annars är naturfärgade. De färgar lättare av sig mot en fuktig trasa än naturfärger och blekner eller åldras mindre vackert. Experter tolkar en lugg som är ljusare i spetsarna än vid basen som tecken på syntetiskt färgämne som bleknat av ljus, vilket tyder på en matta som tillverkats i slutet av 1800-talet eller senare. Vävarna väljer mellan de två efter vilka färger de vill skapa.
Enkel kontroll av färgbeständigheten där en fuktig handduk eller trasa får ligga på mattans lugg i flera minuter och sedan undersöks för att se om färg har överförts. Handknutna mattor som färgats med naturfärger visar vanligen liten eller ingen färgrinning, medan handtuftade och maskintillverkade mattor som färgats med kemiska färgämnen ofta börjar rinna, så resultatet är en av flera ledtrådar till huruvida en matta är äkta. Även en äkta matta kan färga av sig efter en slarvig tvätt eller ett spill som fått ligga kvar.
Stammattor vävda av yörük (yürük), ett nomadfolk i Anatolien och på Balkan. Dessa särpräglade mattor har djärva geometriska mönster, livfulla färger och stamsymboler med stor kulturell tyngd. De kännetecknas av grov vävnad, robust konstruktion och naturfärger, och bär ofta skyddande motiv och symboler för fruktsamhet, familj och stamtillhörighet.
16 träffar för ”Naturfärger”
📎 Länk att dela: https://yourcarpet.com/sv/resources-and-guides/carpet-dictionary?search=Naturf%C3%A4rger