Baluchistan, som också skrivs Baluchestan, är det torra bergslandet som sträcker sig över tre nutida stater. I Iran är det provinsen Sistan och Baluchistan längst i sydost, med Zahedan som huvudort; i Pakistan är det Balochistan, landets största provins, med centrum i Quetta; i Afghanistan är det landets sydvästra hörn kring Nimruz. Namnet betyder baluchernas land och beskriver alltså ett folk innan det beskriver någon gräns. Skillnaden spelar roll när det gäller mattor, eftersom de mattor som handeln kallar baluch är uppkallade efter vävarna och inte efter provinsen, och vävarna och provinsen finns inte på samma ställe.

Nästan alla vävstolar står i Irans motsatta hörn, vid den nordöstra gränsen mot Afghanistan: på Khorasansidan av gränsen och i de västafghanska distrikten på andra sidan. Därifrån går de färdiga mattorna till Mashhad, eftersom gränstrakterna knappt har några egna köpare och den närmaste stora basaren är den enda marknad som finns inom räckhåll. Den som bara läser etiketten ser öknen kring Zahedan framför sig. Närmare sanningen ligger en vävnad från Khorasans gränsland som bär namnet på ett folk vars större hemland ligger långt bort i sydost.

Persisk vävning brukar delas in i stads-, by- och stamvävnader, och baluchmattan hör tydligt hemma i den tredje gruppen, tillsammans med turkmenSe i mattlexikonet- och qashqaimattorna. Vävstolen är så liten att den kan följa med hushållet, som drar mellan betesmarkerna under vår, sommar och höst och slår sig ner först när vintern kommer. Vävning är vinterarbete. Någon mönsterkartong eller ritning styr det inte heller: mönstren finns i minnet och förs vidare från en generation till nästa, och därför är två baluchmattor av samma typ sällan lika i proportioner, bårdbredd eller färg.

Formspråket bygger på tre traditioner samtidigt, den turkiska, den persiska och den kaukasiska, och den närmaste persiska släktingen är turkmenmattan, som kom först. De två delar förkärleken för ett litet motiv som upprepas i led över hela mittfältet. Snabbaste sättet att skilja dem åt är bottenfärgen: turkmenvävnaden lägger sina oktogoner mot ett rödbrunt fält, medan baluchmattans botten går mörkare, mot marinblått, djupbrunt och nästan svart. Äldre turkmenvävning band dessutom varje stam vid sin egen uppsättning former, medan baluchens formförråd spänner över ett bredare register.

Det gemensamma motivet är gulSe i mattlexikonet, som betyder blomma på persiska och oftast tecknas som en blomma inskriven i en oktogon. Baluchmattor är framför allt kända för att upprepa det: ibland som ett rent allmönster, där samma blomma marscherar över botten från bård till bård, ibland med upprepade medaljongerSe i mattlexikonet som bär gulmotiv både innanför och utanför sina konturer. Utöver gulmotivet rymmer formförrådet livsträdet, geometriska allmönster och botehSe i mattlexikonet, den droppformade figuren med böjd spets som europeiska väverier senare kopierade under namnet paisley. Allt är tecknat i raka linjer och plana ytor i stället för böjda former.

Bönemattor är en baluchspecialitet. Formatet dyker oftast upp i ett fåtal vävnader, bland dem QumSe i mattlexikonet, Isfahan, Malayer, turkmen och baluch, och mönstret är riktat åt ett håll, avsett att läsas från ena änden. Det byggs kring mihrabSe i mattlexikonet, moskéns bågformade bönenisch, som pekar ut riktningen mot Mekka, det håll den bedjande vänder sig åt. Bågen kan vara arkitektoniskt tecknad, med pelare och fina detaljer, eller reducerad till nischens nakna kontur. Formatet är litet till sin natur och passar därmed en vävnad som ändå sällan blir stor.

Färgen är det som gör vävnaden lättast att känna igen. Bottnarna är mörka, i mörkblått, mörkrött och brunt i många nyanser, ibland så djupa att de uppfattas som svarta. Mot dem står några få och medvetet valda ljusa inslag: framför allt elfenben, dessutom ljusare blått och en mörklila ton. Intrycket är dystert vid första anblicken, men blir allt tydligare ju längre man tittar, när teckningen lösgör sig ur botten. Gångmattorna går ännu längre åt djuprött, djupsvart och brunrött, en färgskala som tål både spill och smutsiga fotspår och en av anledningarna till att de så ofta hamnar i köket.

Äldre och nyare mattor delar samma mönster, så åldern läses inte ur teckningen utan ur färgen. De djupaste och mest mättade mörka tonerna hör till de antika mattorna; senare vävning behåller formförrådet men arbetar i ett bredare och i regel ljusare register, med större variation mellan enskilda mattor. Vill du ha den klassiska, nästan svarta baluchbottnen ska du leta i den äldre änden. Ska mattan ligga i ett rum med lite dagsljus är den nyare färgskalan oftast lättare att leva med.

Materialet rymmer det enda verkligt ovanliga tekniska draget hos den här vävnaden. De flesta persiska mattor är byggda på en bomullsstomme, medan baluchmattan normalt är ullSe i mattlexikonet på ull: en luggSe i mattlexikonet av ull knuten på varp och inslagSe i mattlexikonet som också de är av ull. Bomullsstommar förekommer, men de är undantag snarare än regel. En konstruktion helt i ull gör mattan lättare och mjukare i handen än en motsvarande matta med bomullsstomme, och lätt att rulla ihop och bära, precis vad en vävnad gjord av ett folk i rörelse behövde vara.

Knuttätheten ligger med stadsmått mätt i det måttliga till grova spannet, och siffrorna som anges för vävnaden spretar rejält: rapporterade tätheter går från långt under hundra till omkring hundrasjuttio knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet (KPSI). Själva spridningen är den användbara upplysningen, eftersom den betyder att ingen enskild siffra beskriver en baluchmattaSe i mattlexikonet. Det här är ingen matta man köper för finhetens skull. Knuttätheten säger mer om stil än om kvalitet, och en hög täthetSe i mattlexikonet ger framför allt den kurviga detaljrikedom som baluchens formförråd inte har någon användning för.

Luggen är kort eller kort till medellång, i samma spann som turkmen, Kazak och UshakSe i mattlexikonet. Det får en följd som är värd att känna till före köpet: en låg lugg går fri under en dörr som svänger inåt över mattan, och därför är baluchgångmattor, kända för att vara tunna, en standardlösning för en kort hall med dörrar som öppnas inåt. Den korta klippningen håller dessutom den kantiga teckningen skarp, eftersom det finns mindre lugg som kan tryckas ihop och sudda ut konturerna där man går.

Storlekarna är små, av konstruktionsskäl snarare än av stilskäl: ett hushåll på vandring kan inte resa en stor vävstolSe i mattlexikonet på ett och samma ställe. Räkna med ungefär 1,2 × 1,8 meter, 1,5 × 2,1 meter eller mindre, plus gångmattor. Större baluchmattor är verkligt sällsynta. Gångmattorna når som mest omkring tre och en halv meter och är oftast kortare, medan bredderna spänner över ett stort register, från smala remsor på långt under en halv meter till en och en halv meter breda mattor. Söker du en rumsstor matta är det inte den här vävnaden du ska leta efter.

En persisk matta är en handknutenSe i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinSe i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratSe i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongSe i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinSe i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizSe i mattlexikonet, BakhtiariSe i mattlexikonet och KarajaSe i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorSe i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiSe i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashSe i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullSe i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnSe i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggSe i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaSe i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundSe i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaSe i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteSe i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.