Sirjan ligger i västra delen av provinsen Kerman, i de södra centrala delarna av Iran, omkring 170 km väster om staden Kerman på högplatån som sträcker sig bort mot gränsen till Fars. Att staden växte fram just där berodde på vägen. Karavanleden från Fars och hamnarna vid Persiska viken nådde Kerman genom Sirjan, och därifrån fördes varorna vidare mot Khorasan och Indien. Trafiken mellan Iran och Indien gjorde trakten välmående långt innan något vävdes där för avsalu. Vävningen började som hushållsarbete och stamhantverk, inte som industri, och det ursprunget syns fortfarande i mattorna.

Under större delen av 1800-talet och en bit in på 1900-talet hette staden Sa'idabad. Först senare tog den tillbaka det äldre namnet Sirjan, som hörde till den medeltida stad som var Kermantraktens huvudort innan staden Kerman överskuggade den. Det förklarar en liten gåta i mattlitteraturen: Sirjan dyker upp sent som mattbeteckning, medan vävningen som beskrivs är betydligt äldre. Mattor från den tidigare perioden nådde marknaden under namnet Sa'idabad eller, långt oftare, helt enkelt under namnet på den stam som hade gjort dem.

Väverskorna är afsharerna, ett turkspråkigt stamförbund som flyttades till Kermantrakten från nordvästra Iran, enligt traditionen under safavidtidenSe i mattlexikonet. En del av ättlingarna fortsatte att leva av boskapen och drog med hjordarna mellan sommar- och vinterbete, medan många slog sig ner i byarna i provinsens västra halva, runt Sirjan och bort mot Baft, Shahr-e Babak och Rafsanjan. I Sirjan samlades deras mattor in, sorterades och såldes vidare, och därför hamnade stadens namn på mattor som vävts milsvitt omkring. En Sirjanmatta är uppkallad efter en marknadsplats, inte efter en verkstad, och det är skälet till att två mattor med samma beteckning kan skilja sig rejält åt.

Staden Kerman, längre österut, tillverkade något helt annat: stadsmattor från verkstäder, vävda efter mönsterkartonger ritade av professionella mönstertecknare, på bomullsstomme, i fin korkullSe i mattlexikonet från den inre fällen, med paletter på femton till trettio färger blandade av mästarfärgare och med några av de högsta knuttätheterna i Persien. Sirjan ligger vid den motsatta polen i samma provins. Inget av verkstädernas maskineri gäller här, och en beskrivning som tillskriver Sirjan stadens Kermans förfining beskriver fel matta.

Traktens bygdeväverskor arbetade utan kartong. Mönstren fanns i minnet och gick i arv, och det är den handfasta förklaringen till att de är geometriska: raka linjer, upprepade fält och trappade konturer går att bära i huvudet, vilket en svängd blomsterranka inte gör. Motivskatten hämtas ur det väverskorna levde mitt i – djur, fåglar, husgeråd, växter och träd – vid sidan av botehformer, rosetter och rutnät av romber. Medaljonger förekommer, men de byggs geometriskt av krokar och trappsteg i stället för att ritas som en kurva. Två mattor blir aldrig exakt lika, och små osymmetrier är ett spår av metoden, inte ett fel.

Färgskalan går i juveltoner. Djupröda och mörkt marinblå bottnar är vanligast, satta mot saffransgult, indigo, grönt och ofärgad elfenbensvit ullSe i mattlexikonet. En äldre matta visar ofta två eller tre nyanser av samma röda färg, där väverskan gått från ett färgbad till nästa. Sådana nyansskiftningar, abrashSe i mattlexikonet, hör till ull som färgas i små satser och läses i regel som ett bevis på handfärgning, inte som en defekt. Kontrasterna är genomgående starka, eftersom mönstren bygger på rena konturer och inte på skuggningSe i mattlexikonet.

Ullen kom från väverskornas egna djur. Nomadullen i södra Iran är en hård vävull, tjockare och mindre foglig i vävstolen än den fina fällen en stadsverkstad köper in, och den ger en matta som tål slitage mycket väl men ändå känns mjuk under foten. Luggen är oftast medelhög snarare än djup. Äldre mattor från trakten har vanligen en stomme helt i ull, både varp och inslagSe i mattlexikonet, vilket var nomadernas äldre sed. Bomullsvarp blev vanligt i takt med att produktionen slog rot i byarna och bomull blev lätt att få tag på.

Båda knuttyperna förekommer i trakten, den symmetriska och den asymmetriska, och knuttätheten är måttlig och något ojämn – så blir det med handspunnen ullSe i mattlexikonet i en enkel vävstolSe i mattlexikonet. Fin teckning är inte poängen med den här vävnaden. En Sirjanmatta är gjord för att gås på, och kombinationen av tålig ull, medelhög luggSe i mattlexikonet och robust konstruktion passar hallar, kök och rum där det går mycket folk, där en fint knuten stadsmatta vore bortkastad. Gamla mattor varierar, så låt handen avgöra: mattan ska kännas tät och smidig, inte tunn och pappersaktig.

Storleken avgörs av vävstolen. Ett nomadfolk på vandring kan inte släpa på en stor, och därför håller sig trakten till små och medelstora format, ungefär 1,2 × 1,8 och 1,5 × 2,1 meter, plus gångmattor och nomadlivets små vävnader: säckar, sadeltäcken och kuddöverdrag. Vanan överlevde tälten – byar som hade kunnat bygga bredare vävstolar fortsatte att väva de mått stammen alltid hade vävt. Riktigt rumsstora mattor härifrån är ovanliga, och ju äldre mattan är desto mindre troligt är det att den är stor. Söker du en enda matta som ska fylla ett stort vardagsrum är du oftast bättre hjälpt av ett annat ursprung; styrkan här ligger i det mindre formatet.

Flatvävnaderna är den andra halvan av det som namnet rymmer. Sirjan har en lång tradition av kelimSe i mattlexikonet och sumak som sålts via samma basar: kelim vävs plant, helt utan lugg, medan sumak byggs genom att det färgade inslaget lindas runt varptrådarna, vilket ger en räfflad, nästan broderad yta och ett tyngre, fastare grepp. Båda gjordes för det egna hushållet innan de gjordes för försäljning, av samma händer och i samma vävstolar, och därför delar en flatvävnad härifrån geometri och färgskala med luggmattorna i stället för att vara en egen tradition. Efterfrågan från Europa drog från 1800-talet och framåt in provinsen Kerman i exportvävning, och byarnas varor från Sirjan gick samma väg.

En persisk matta är en handknutenSe i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinSe i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratSe i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongSe i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinSe i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizSe i mattlexikonet, BakhtiariSe i mattlexikonet och KarajaSe i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorSe i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiSe i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashSe i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullSe i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnSe i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggSe i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaSe i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundSe i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaSe i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteSe i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.