SaroughPopulära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans.Se i mattlexikonet är en by i distriktet Farahan i provinsen Markazi i centrala Iran, omkring 50 km norr om provinshuvudstaden ArakMattor från Arak, en stad i centrala Iran som tidigare hette Sultanabad, och byarna runt omkring, en vävregion som växte fram under qajartiden, när exporten av persiska mattor till Europa och Amerika blomstrade. Mattexter använder också staden som referenspunkt: orten Sarough ligger omkring 50 km (31 engelska mil) norr om den, och byarna kring Malayer ligger mellan Arak och Hamadan. Äldre mattor från området säljs fortfarande under det gamla namnet Sultanabad.Se i mattlexikonet. Arak hette SultanabadAntika persiska mattor från Sultanabad, det tidigare namnet på Arakområdet i Iran, ett yngre vävcentrum som blomstrade under Qajardynastin i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och försåg europeiska och amerikanska köpare. Den typiska kompositionen är ett allovermönster över hela mittfältet med överdimensionerade palmetter, lotusblommor, blomkvistar och kantiga rankor, som påminner om Shah Abbasi-mönstret i en rustik bystil snarare än stadsmattornas exakta, kurvlinjära mönsterteckning. En klassisk färgskala är indigo eller midnattsblått tillsammans med rostrött eller tegelrött, guld och oliv. Eftersom Sultanabad inte längre finns under det namnet är antika exemplar sällsynta och betingar högre priser.Se i mattlexikonet fram till 1930-talet, och det gamla namnet lever kvar på mattor som säljs i dag. Sarough, Farahan, Sultanabad och Mahal är alltså inte fyra platser utan samband, utan namn från en och samma del av Arakslätten. I mattbranschen betyder bynamnet långt mer än själva byn: det står för hela distriktets verkstadsstil, mattor knutna av utbildade vävare i städernas verkstäder och inte av nomader. Du kommer också att stöta på stavningarna ”Sarouk”, ”Saruk” och ”Saruq”, som alla avser samma mattyp.

Vävningen här blev allmänt känd under 1800-talet, när mattbranschen i stort lade märke till att verkstäderna levererade ovanligt detaljrika mönster, rika färger och ett utförande som höll samma nivå från matta till matta. Den jämnheten kom av hur arbetet var organiserat: en mönsterritning i stället för ett mönster som vävaren bar i minnet, flera vävare vid samma vävstolDen ram där varptrådarna (de lodräta) först spänns upp och hålls sträckta så att inslagstrådarna (de vågräta) kan vävas in mellan dem och knutarna knytas på dem. Handknutna mattor görs i enkla vävstolar, från dem som ställs upp i vävarnas hem till nomadvävarnas kompakta, transportabla vävstolar, där varje knut knyts för hand. Vävstolens storlek bestämmer mattans storlek: nomadernas små vävstolar ger vanligen mattor som inte är större än omkring 1,2 × 1,8 m eller 1,5 × 2,1 m (4 × 6 eller 5 × 7 fot), stadsverkstäder med mycket stora vävstolar väver mattor i palatsstorlek, och antalet vävstolar som en verkstad driver är ett mått på dess omfattning. Trävävstolar i stam- och byvävning utvidgas och drar ihop sig med tiden, en orsak till skeva mattor. Mekaniska vävstolar av typerna Wilton, Axminster och jacquard, de industriella efterföljarna, tillverkar maskinvävda mattor.Se i mattlexikonet och en mästervävare som vakade över att varje linje blev rätt. Resultatet blir förutsägbart på ett sätt som by- och nomadmattorMattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ull från de egna hjordarna, ofta både till grund och lugg, traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen.Se i mattlexikonet sällan är, och det är just den förutsägbarheten, mer än något enskilt motiv, som byggde namnets rykte.

Från mitten av 1800-talet gick mattorna på export till Europa och sedan, i stora mängder, till USA. Mönster och färger anpassades medvetet efter vad de marknaderna efterfrågade, och anpassningen gick så långt att den gav upphov till en egen typ med eget namn: amerikansk SaroughEn typ av Sarough som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, med mönster och färger anpassade efter vad internationella köpare, framför allt i USA, uppskattade, och mycket populär där. Den kallas också Mohajeran Sarough. Dess blommönster kom senare att tjäna som förebild för nyare malayer- och mehrabanmattor.Se i mattlexikonet, vävd främst på 1920- och 1930-talen och enormt populär i USA. Branschen kallar också gruppen Mohajeran Sarough, efter en annan by i Arakdistriktet, även om namnet Mohajeran ofta reserveras för periodens allra finaste mattor. En närbesläktad bytyp, Lilihan, vävdes delvis av armeniska vävare och har ett eget mönster som föll amerikanska köpare i smaken.

Under samma period skiftade också namnen. Mattor som knöts i distriktet på 1800-talet såldes oftast som Farahan, efter distriktet, medan namnet Sarough tog över under 1900-talet – därför katalogiseras äldre mattor fortfarande under båda namnen. Kvaliteten var inte heller jämn hela vägen. En nedgång kring mitten av 1900-talet är välkänd, och det var mästervävarna i verkstäderna själva som märkte den och ganska snabbt lyfte nivån igen. Ett statligt organ drev dessutom kontrollerade verkstäder i vävstäderna, framför allt i det här distriktet, och styrde både ullen och knytningen; en vävare som gjorde minsta lilla fel fick klippa bort partiet och knyta om det.

Mönstren bygger på blommor snarare än geometriska former och är komponerade antingen kring en central medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.Se i mattlexikonet eller som ett heltäckande fältmönster; heltäckande blommönster och blommedaljongBlommig matta uppbyggd kring en enda mittmedaljong, antingen en stor blomma eller en klunga små blommor som sammanfogats till en form, ofta ekad av mindre medaljonger ovanför, under och vid sidan av. Medaljongen sägs traditionellt stå för den heliga lotusblomman. Eftersom medaljongen tar plats i mittfältet är blommorna och grenarna mindre och tunnare än i blommiga mattor med allovermönster. Mönstret är typiskt för mattor från Tabriz, Kerman, Sarough och Kashan, och mönstrets starka mitt gör det till ett naturligt blickfång i rummet.Se i mattlexikonet är de två du oftast möter. Inom de ramarna förekommer alla de klassiska persiska motiven: herati, gallret av fiskar och blad; botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer.Se i mattlexikonet, den böjda mandelformen som i Europa blev paisley; gulÅttkantigt eller mångkantigt, stiliserat blommotiv som upprepas i rader över mittfältet på turkmenska mattor. Samma upprepning är typisk för belutschmattor, där en blomma sitter inuti varje åttkant, och för bucharamattor, som vävs främst i Pakistan efter turkmenska förebilder. På äldre turkmenska mattor höll sig varje stam (tekke, salor, ersari med flera) oftast med sin egen gul, så att en expert ofta kan avgöra stammen utifrån motivet, medan moderna mattor blandar gular fritt. Ordet betyder ”blomma” eller ”ros” på persiska, trots att formerna är starkt geometriska snarare än naturalistiska.Se i mattlexikonet hennai, hennablomman; och afshan, ordagrant "utströdda blommor", ett heltäckande mönster av symmetriska lövgrenar, rosetter och parvisa kvistar utan någon medaljong som fäster blicken. Här knyts även öppna fält, trädgårdsmönster indelade i rutor och vasmönsterEtt mönster av blomsterfyllda vaser som sprids över mattan, ofta med en stor vas i mitten omgiven av mindre vaser kring medaljongen, varefter arrangemanget upprepas över hela mittfältet. I persisk tradition står den blommande vasen för tillväxt och möjligheter, och den tolkas också som en symbol för överflöd och paradiset. Mönstret är typiskt för kashmarmattor och förekommer också på bakhtiarimattor, tabrizmattor, saroughmattor, qommattor och kashanmattor; på kashmarmattor och kashanmattor kan vaser även finnas i bården.Se i mattlexikonet, liksom bildmattor, något som bara ett fåtal verkstadscentra över huvud taget ger sig på: Täbris står för de flesta, sedan följer Kashan, Isfahan och just den här trakten.

En detalj är värd att känna till innan du studerar en matta närmare. Huvudbården på en Saroughmatta följs oftast av en betydligt smalare sidobårdEtt smalt band som löper längs mattans breda huvudbård, ramar in den och fullbordar avgränsningen kring mittfältet ungefär som en ram omger en tavla; det kallas också bibård eller sekundär bård. Många saroughmattor har till exempel en betydligt smalare sekundär bård runt huvudbården, och breda blommiga bårder, som på vissa tabriz- och kashanmattor, kantas ofta av smala sidobårder. Den breda huvudbården och dess smala sidobårder bildar tillsammans en hierarki av band som lyfter fram mönstret.Se i mattlexikonet som löper runt den, en tunn skyddsrand som ramar in den breda, och när du väl har sett den känner du igen den tvärs över rummet. Bården har dessutom nästan alltid en annan färg än fältet, så att kompositionen uppfattas som en tavla i en ram snarare än som en enda sammanhängande yta från kant till kant.

Fältet är oftast beige, elfenbensvitt eller krämfärgat i den ljusa änden, marinblått eller mellanblått i den mörka, eller rött. Det är det röda som säger mest. Det röda i en Saroughmatta drar åt rost och orange snarare än vinrött, och den dragningen är ett av de snabbaste sätten att skilja den från de svalare, djupare röda tonerna i Kashan- och Täbrismattor. Accentfärgerna går i gult och i många nyanser av blått och grönt. Paletten är överlag bred, i klass med Täbris när det gäller ren färgrikedom, och bygger till stor del på naturliga färgämnen, vilket är skälet till att antika exemplar snarare blir vackrare med åren än ser trötta ut.

Under ytan finns den konstruktion som stadsverkstäderna fastnade för: en grund av bomull, styv och stabil, som håller mattan plan och rätvinklig och står emot de krafter som får en lösare knuten matta att dra sig ur form. Luggen är av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, ibland ull med silke enbart i accenterna. SilkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke.Se i mattlexikonet hör inte till den här traditionen, så påstår någon motsatsen finns det skäl att titta en gång till. En del äldre mattor är knutna i kurk, en särskilt mjuk och fin ullkvalitet, och har kortklippt luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet, så antika Saroughmattor med låg lugg finns alltså vid sidan av de tjockare moderna.

Knuten är persisk, eller asymmetrisk, vilket låter vävaren packa knutarna tätt och följa en kurva utan att mönstret blir kantigt. Vissa äldre Saroughmattor knöts i stället med turkisk knutEn av de två huvudsakliga knutarna i handknutna mattor, som också kallas symmetrisk knut (den andra är den asymmetriska persiska knuten, eller sennehknuten). Garnet läggs i en ögla runt två intilliggande varptrådar så att båda ändarna kommer fram mellan dem, och baksidan visar därför små, jämna, närmast kvadratiska knuthuvuden; vävarna knyter den ofta med en krok. Knuten har fått sitt namn efter staden Ghiordes (i dag Gördes) i Turkiet och är typisk för Turkiet, Kaukasus och nordvästra Iran (Tabriz, Bidjar, Heriz och bymattor från Hamadan), dit den sägs ha förts av seldjukiska turkar, och ger en slitstark, exakt lugg. Den persiska knuten anses ofta ge finare detaljer, men knuttypen är en tendens och ingen gräns: tabrizmattor knutna med turkisk knut når omkring 500 knutar per kvadrattum (ungefär 78 per cm²).Se i mattlexikonet. Tätheten ligger på medel till hög nivå och når omkring 320 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet (KPSI) i toppskiktet, men många fullgoda mattor ligger klart under det; redan antika exemplar på strax över 200 KPSI har rankor som slingrar och flyter i stället för att brytas upp i trappsteg. Knutantal långt över 320 hör till de mycket fina stadsmattorna från QomPersiska mattor från staden Qom (Qum), ett förhållandevis ungt vävcentrum vars mattor är kända för den högsta knuttätheten av alla persiska mattyper. Ungefär nio av tio är av rent silke på silkesgrund, med omkring 600–1 000 knutar per kvadrattum (KPSI; ungefär 93–155 per cm²); resten, med lugg av korkull eller av ull och silke, håller omkring 300–700 KPSI (ungefär 47–108 per cm²). Mönstren är blommedaljonger, jaktscener och bildmattor, mestadels i mjuka pastell-, elfenbens-, guld- och gröntoner (ett pistagegrönt fält är eftertraktat) på ljus eller mörk botten. Nyare mattor bär oftast en verkstadssignatur, äldre ofta inte. Det lokala vattnet sägs göra silke mjukare och ljusare, och därför skickas silkesmattor från hela Iran dit för tvätt.Se i mattlexikonet, Isfahan och Nain, inte till det här distriktet.

Luggen är medeltjock till tjock, vilket placerar mattorna i samma grupp som HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.Se i mattlexikonet, Mashhad och BidjarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade.Se i mattlexikonet snarare än bland de kortklippta stadsmattorna. Det spelar roll i praktiken: en tjockare lugg tål mycket spring, så en Saroughmatta passar i hallen, vardagsrummet eller matsalen, där ett mörkare fält dessutom döljer en och annan fläck. Hållbarheten är här inget teoretiskt påstående. Mattor som är 40 och 50 år gamla dyker regelbundet upp i utmärkt skick, och det är ungefär så direkt ett test en matta någonsin kan få.

Få mattyper täcker storleksskalan lika fullständigt. Små mattor från ungefär 60 × 90 cm, mindre format upp till 120 × 180, de vanliga rumsstorlekarna 150 × 210 och 180 × 270, stora format som 240 × 300 och 300 × 425 och överdimensionerade mattor därutöver kommer alla från det här distriktet; verkstäderna har mycket stora vävstolar och gott om resurser, så beställda format och palatsformat över ungefär 3,6 × 5,5 meter är möjliga. Gångmattor är en särskild styrka, från ungefär 1,8 upp till 6 meter, i både smal och bred modell, där de breda oftare förekommer bland äldre mattor.

Till sist något som placerar mattan bland grannarna. Mattor från sydöstra Malayer följer Sarough- och Farahanmönstren så nära att de kan vara svåra att skilja åt, och den nyare Mehrabanstilen lutar sig mot Saroughmönster, särskilt mönstren i amerikansk Sarough. Påverkan går utåt: grannarna kopierar det här formspråket mer än det lånar från dem. För dig som köpare handlar det om något ganska enkelt. En Saroughmatta ger dig svängda blommönster med en röd ton du känner igen, på en grund och en lugg som är byggda för att tåla spring i årtionden.

En persisk matta är en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut.Se i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinDen persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, Herat, Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte.Se i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor.Se i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongEn ritad mönsterförlaga, även kallad ritning, som en verkstadsvävare följer knut för knut. Under safaviderna, när mönstren blev alltmer komplicerade, sägs särskilda mönsterritare, ofta miniatyrmålare, ha ritat dem på sådana förlagor, så att vävarna bara utförde andras mönster, och vävskolor växte fram kring detta arbetssätt. Stadsmattor från verkstäder i orter som Tabriz och Isfahan är så exakta eftersom de vävs efter vävkartonger. Byvävare litar betydligt mindre till förlagor, och stamvävare arbetar efter minnet och efter mönster som förts vidare inom familjen, så deras mattor tenderar att vara mindre symmetriska.Se i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster.Se i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.Se i mattlexikonet, BakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna.Se i mattlexikonet och KarajaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.Se i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorMattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ull från de egna hjordarna, ofta både till grund och lugg, traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen.Se i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.Se i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.Se i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnUllgarn som spunnits av tvättad, kardad ull för hand eller på en handdriven spinnrock i stället för maskinellt, varefter de spunna trådarna tvinnas ihop till tjockare, starkare trådar före färgningen. Det ger finare, mjukare trådar än maskinspinning, så att ullen känns mjukare och ser glansigare ut, och handspinning sägs bevara ullens naturliga lanolin. Det är vanligt i kazak- och peshawarmattor som vävs i Pakistan och i afghanska Khal Mohammadi-mattor, som alla också färgas med naturfärger.Se i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaEn handknuten matta från mattvävningens länder i Asien och Mellanöstern, som oftast namnges efter den stad eller region den kommer från och är känd för sina invecklade mönster. I handelns vanliga formulering ”persiska och orientaliska mattor” betyder ”persisk” tillverkad i Iran, medan ”orientalisk” omfattar övriga ursprung, som Turkiet, Pakistan, Indien, Afghanistan och Kina, till exempel pakistantillverkade kazakmattor, mattor i oushakmönster och bucharamattor eller afghanska Khal Mohammadi-mattor; i vid bemärkelse omfattar ordet också persiska mattor. Mattor i persisk stil från Pakistan, Indien eller Kina är inte persiska. Endast handknutna mattor är äkta; handtuftade mattor, som ibland säljs som ”handgjorda”, och maskintillverkade mattor står lägre i rang. Mattans ursprungsland och ursprungsstad talar om för en köpare vad som kan förväntas av dess typiska färger och kvalitet.Se i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke.Se i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaPersiska stadsmattor från Isfahan i centrala Iran, bland de finast knutna i världen: vanligen 500–700 KPSI (knutar per kvadrattum, ungefär 7 750–10 850 knutar per 10 × 10 cm), näst efter Qom. De flesta vävs av fin korkull från unga får; vissa har en lugg av silke och ull på en grundvävnad av silke eller bomull, och några få är enligt uppgift av rent silke. Mönstren hämtar inspiration från naturen och stadens arkitektur, från medaljong med hörnstycken och blommiga allovermönster till jaktscener, livsträd, bönenischer och bildmässiga trädgårdsmotiv, oftast i mjuka pasteller med indigo och klarrött mot elfenbensvit bottenfärg. De flesta är signerade, och stora format är sällsynta och dyra.Se i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteDen roterande, borstförsedda valsen i huvudet på många stående dammsugare och dammsugare med eldrivet munstycke, som slår på och bearbetar luggen för att lösgöra smuts. På en handknuten matta är den för hård: den slår ned luggen och kan gripa tag i fransarna och slita sönder dem, och fransarna ska över huvud taget inte dammsugas. Det rekommenderade alternativet är enbart sugkraft från en lätt kanisterdammsugare vars munstycke saknar borstvals, som förs i sidled över mattans bredd i stället för på längden mot luggen; om det bara finns en maskin med borstvals ska valsen stängas av.Se i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.