Shiraz ligger i sydvästra Iran och är både huvudstad i provinsen Fars och den marknad där hela provinsens mattor säljs. Fars, med den äldre stavningen Pars, är den provins som gav omvärlden orden persiska och farsi. Staden var Zanddynastins säte under 1700-talets senare hälft, här finns poeterna Hafez och Saadis gravar, och ruinerna av Persepolis ligger ungefär sextio kilometer nordost om staden. Mattor som säljs under stadens namn vävs dels i staden själv, dels i byarna som är utspridda över landsbygden i Fars runt omkring.

Vävningen sköts av stamfamiljer som har blivit bofasta. Vävstolarna är hemmabyggda och står fast monterade inne i vävarnas egna hus i stället för att rullas ihop och bäras mellan betesmarkerna, och det är den praktiska skillnaden mellan den här vävnaden och en matta som vävs av nomader på vandring. När en matta är färdig tar familjen med sig den till stadens basar och säljer den till matthandlarna där. Den seden har gjort staden till ett uppsamlingsställe även för grannarnas mattor: småstaden Abadeh längre norrut är för liten för att bära en egen mattmarknad, så dess vävare tar med sig sina mattor hit för att sälja dem.

Mycket av det som gör mönstren igenkännliga kommer av inflyttning. De flesta vävarna runt staden har kommit hit från trakterna omkring, och de tog med sig de mönster de lärt sig hemma och redan kunde knyta. Sedan blandades repertoarerna. Resultatet är en hybrid snarare än en enhetlig egen stil, och de två traditioner som ligger bakom är oftast lätta att peka ut: Abadeh, småstaden vid vägen norrut mot Isfahan, och QashqaiSe i mattlexikonet, mattorna från regionens mest kända stamförbund. Här möts två stammars formspråk – det är ingen stadsverkstad som ger byhantverket en finare fasad.

Kompositionerna är så gott som undantagslöst geometriska, och tre upplägg återkommer. Det första är en enda stor geometrisk medaljongSe i mattlexikonet mitt i fältet. Det andra är en rad medaljonger som upprepas längs hela mattan. Det tredje avstår helt från medaljongSe i mattlexikonet och täcker hela bottnen med ett genomgående geometriskt mönster. Även när en medaljong förankrar mitten går smaken mot ett fyllt fält snarare än ett öppet, och ytan blir myllrande och livfull i stället för lugn och formell.

BotehSe i mattlexikonet är det enda namngivna motiv som man säkert hittar i den här gruppen. Motivet ritas som en droppe med krökt spets, tolkas ibland som en flamma och ibland som en kotte, och upprepas oftast i rader över fältet. På farsi betyder ordet "blomknopp" eller "spirande växt", och i persisk kultur står formen för tillväxt och förnyelse. Europeiska köpare känner igen samma figur som paisley, uppkallad efter den skotska stad vars väverier imiterade kashmirsjalar och på så vis behöll den persiska formen men förlorade det persiska namnet.

Från Abadeh-sidan kommer sexkantig geometri, en liten rosettSe i mattlexikonet mitt i medaljongen och stiliserade levande varelser strödda över bottnen: hästar, får, fåglar, träd och blommor, förenklade till raka linjer och räta vinklar. Det är inga naturtrogna bilder, och i den här vävnaden skulle de inte kunna vara det. En häst är fyra ben, en rygg och en svans, förenklad tills den går att knyta ruta för ruta med låg knuttäthetSe i mattlexikonet, och just den förenklingen är skälet till att den här sortens stammönster fortfarande går att läsa tydligt från andra sidan rummet.

Det som Qashqai-sidan bidrar med är ett arbetssätt snarare än en uppsättning former. Ingenting ritas upp i förväg; det finns ingen mönsterkartong uppsatt ovanför vävstolen och inget rutat papper att följa. Mönstret bärs i minnet och går i arv från generation till generation, och väverskan fyller fältet med det hon har omkring sig: djur, husgeråd, växter och bilder ur årets gång. En familj som inte skriver ner sin historia väver den i stället, och det är därför två mattor från samma hushåll sällan är exakt lika.

Det är i färgerna som gruppen är som mest enhetlig. Bottnen är oftast starkt röd eller varmt brun, med mönstret utlagt i gräddvitt, gult, blått och grönt. Rödtonerna är djupa snarare än klara, och det är framför allt det gräddvita som gör mönstret läsbart: det tecknar formernas konturer så att geometrin går att urskilja på avstånd. Bredvid en Qashqai-matta, som gärna håller sig till juveltoner i saffransgult och indigo mot bottnar i djuprött eller marinblått, ter sig en matta från trakten kring Shiraz något jordigare och något stillsammare.

Luggen är nästan alltid av ullSe i mattlexikonet, och stammarnas hjordar i Fars betar i Zagrosbergen, där också staden själv ligger. Sådan ull kallas i branschen hård vävull: grövre än den ull verkstadsstäderna köper, svårare att spinna och svårare att knyta vid vävstolen. Besväret betalar sig i slitstyrka. Mattor av den ullen tål hårt bruk och känns ändå mjuka under foten, och det är den kombinationen som gör det här till en matta att gå på snarare än något att hänga upp och beundra.

Varpen är antingen av bomull eller av ull, och vilken av dem en matta har påverkar hur den känns i handen. En ullvarpSe i mattlexikonet hör ihop med den turkiska, eller symmetriska, knuten och ger en lösare luggSe i mattlexikonet och en mattkropp som ger efter något. En bomullsvarp ger en tätare vävnad, håller formen bättre och rymmer tätare knutar. Inget av dem är det bättre valet; det är olika mattor som säljs under samma namn, och att vika upp ett hörn och se efter vad som finns under säger mer om hur mattan kommer att bete sig än vad namnet gör.

Knuttätheten är låg till medelhög och ligger i genomsnitt kring 120 knutar per kvadrattum (KPSI). Det placerar de här mattorna bland de slitstarka vardagsmattorna snarare än bland de fina, och det passar mönstret, för djärv geometri kräver ingen hög upplösning och en grövre vävnad ger en tjockare och mer förlåtande matta. Grannen Abadeh ligger som jämförelse kring 225 KPSI, eftersom dess små djur och blommor behöver den extra detaljrikedomen bara för att gå att urskilja. Ett högre tal är inte automatiskt bättre. Det är bättre för finare mönster, och det här är inget fint mönster.

Eftersom vävstolarna står fast i ett hus och inte viks ihop i en sadelväska kan mattorna göras större än vad verkligt nomadisk vävning tillåter. På en bärbar vävram stannar mattorna vid ungefär 120 × 180 eller 150 × 210 centimeter, plus gångmattor, medan en vävstolSe i mattlexikonet som är inbyggd i ett hem kan anpassas efter rummet den ska fylla. Räkna med små och mellanstora format i mängd och större mattor mer sällan. Det här är mattor gjorda för att gå på, och vävnaden och ullen klarar tillsammans trafiken i hall och vardagsrum utan problem.

En persisk matta är en handknutenSe i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinSe i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratSe i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongSe i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinSe i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizSe i mattlexikonet, BakhtiariSe i mattlexikonet och KarajaSe i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorSe i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiSe i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashSe i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullSe i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnSe i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggSe i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaSe i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundSe i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaSe i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteSe i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.