Nain, eller Na'in, är en oasstad vid västra kanten av Dasht-e Kavir, i den östra delen av provinsen Isfahan i centrala Iran. Staden är huvudort i sitt eget distrikt och ligger omkring 140 kilometer öster om Isfahan, vid den gamla karavanvägen som går därifrån mot Yazd och vidare in i Khorasan. Själva orten är mycket gammal: lerborgen Narin Qaleh reser sig fortfarande ovanför husen, och fredagsmoskén räknas till de äldsta bevarade i Iran. Som mattstad är Nain däremot ett av de yngsta namnen i hela den persiska repertoaren.

Vävningen började här med tyg, inte med mattor. Ända fram till början av 1900-talet var staden känd för fint ylletyg och för de tunga ullmantlar som bars runt om i Iran, och vävstolarna arbetade för den handeln. När efterfrågan på sådana plagg försvann gick verkstäderna över till knutna mattor. Mycket av det som behövdes kom från Isfahan: mönstren, smaken för ljusa bottnar, viljan att väva mycket fint. Inom loppet av en generation hade staden gjort något eget av de lånade idéerna, och i dag skiljer man de båda vävnaderna åt utan större besvär, på färgskalan och på bomullsstommen som Nain håller fast vid där Isfahan ofta använder silke.

En enda familj gjorde mer än någon annan för att det skulle bli så. Fatollah HabibianSe i mattlexikonet lärde sig hantverket i faderns verkstad vid en tid då de stilar den tillverkade höll på att förlora sin marknad, och när familjen sålde ut det som fanns kvar av lagret använde han och brodern pengarna till att starta eget. Verkstaden de grundade formade det som i dag uppfattas som en NainmattaSe i mattlexikonet och bar stadens namn ut i världen, och den räknas tillsammans med SeirafianSe i mattlexikonet i Isfahan och AmoghliSe i mattlexikonet i Mashhad till de stora persiska verkstadshusen. Verkstaden har stannat i familjens ägo ända fram till grundarens sonsöner. De flesta Nainmattor är helt osignerade, och namnet Habibian, invävt i en kartuschSe i mattlexikonet eller i en bårdrand, är det iögonfallande undantaget.

Mönstren är genomgående blommiga och kurvlinjära. De vävs efter kartonger som professionella mönsterritare har tecknat och improviseras aldrig fram vid vävstolen. Båda de klassiska verkstadskompositionerna förekommer: en central medaljongSe i mattlexikonet med hörnstyckenSe i mattlexikonet i samma formspråk, och heltäckande mönster som upprepas jämnt över hela bottnen. Shah AbbasiSe i mattlexikonet-palmetten, den stora stiliserade lotusblomman ur den klassiska persiska formskatten, hör till standardrepertoaren, och en del exemplar har djur inflätade i rankverket. En mindre vanlig variant strör små stjärnformade medaljonger över hela ytan. Teckningen hålls strikt balanserad rakt igenom, med långa obrutna böjar och en stor mängd små detaljer som ändå aldrig går över i oordning.

Det är på färgerna man lättast känner igen staden. Nästan varje Nainmatta har en gräddvit eller elfenbensvit botten med många nyanser av blått, där ett djupt marinblått håller ihop helheten. Beige, ljusbrunt och grått bär mellantonerna, medan små inslag av grönt, gult och orange lyfter mönstret där det behövs. Där silke förekommer i luggen läggs det i de elfenbensvita och blå partierna, så att enstaka rankor och blad fångar ljuset medan ullen omkring dem förblir matt. Intrycket är svalt och stillsamt snarare än mättat, och det uppfattas som återhållsamhet, inte som brist på färg.

Alla mattor är dock inte elfenbensvita. Röda bottnar dyker upp så pass ofta att de inte väcker någon uppmärksamhet, blå mer sällan och en och annan grön, så ett färgat fält är ovanligt men inte fel. Den svala paletten brukar förklaras med klimatet: somrarna vid öknens kant är obarmhärtiga, och ljusa bottnar och blått är de färger som känns svalast att leva med. Det är folktro snarare än belagd orsak, även om ökenläget bakom förklaringen är verkligt. Du som vill ha en Nainmatta med mer tyngd i färgen bör leta särskilt efter de rödbottnade exemplaren, eftersom det elfenbensvita dominerar det som vävs.

Under luggen är konstruktionen så konsekvent att den går att använda som kännetecken. Stommen är av bomull, praktiskt taget utan undantag, och silke förekommer aldrig där, inte ens i mattor vars luggSe i mattlexikonet blandar silke med ullSe i mattlexikonet. Varpen är nedsänkt, vilket betyder att varannan varptråd ligger på ett annat djup, och två bomullsinslag löper mellan varje knutrad. Den kombinationen gör mattan fast och stadig i handen, ger en tät och finkornig baksidaSe i mattlexikonet och hårt packade knutrader. Knuten är persisk, alltså asymmetrisk: den knyts runt en varptråd och förs bakom granntråden, vilket följer böjda former smidigare än den symmetriska knuten klarar.

Finheten graderas efter ett system som den här staden använder och nästan ingen annan. Det persiska ordet la betyder lager eller tråd och anger hur många trådar som tvinnats samman i varje varpbunt: färre trådar ger en tunnare varp, och en tunnare varp gör att fler knutar får plats bredvid varandra. Skalan löper därför baklänges mot vad man väntar sig, så en matta på 4 laSe i mattlexikonet är finare än en på 6 la, och 6 la finare än 9 la. Fyra la är den bästa kvalitet du normalt stöter på. Anges ett la-tal för dig är det detta det beskriver, och det säger ingenting alls om hur mycket silke mattan innehåller.

Omräknat i knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet, KPSI, motsvarar graderna ungefär 200 till 300 för 9 la, 400 till 500 för 6 la och omkring 650 för 4 la, och enstaka exemplar går ännu högre. Sett till hela tillverkningen ligger nivån på omkring 300 till 700 KPSI, vilket placerar Nain bland de finaste persiska vävnaderna och de bästa exemplaren i klass med Isfahanmattor med silkesstomme och de finaste Qommattorna. Tätheten är inget självändamål: det är den som gör det möjligt att teckna en blomma stor som en nagel med ett tydligt hjärta och tydligt åtskilda kronblad.

Luggen är av ull, eller av ull med silke. Silket fungerar bara som accent, aldrig som hela fältet och aldrig i stommen. Det plockar fram en ranka, ett palmetthjärta eller en rand i bården, och kontrasten mellan matt ull och blankt silke gör lika mycket som färgen gör. Själva ullen är fin och hårt spunnen, som den måste vara för att bära detaljer i den här skalan. Lugghöjden ligger i mellanskiktet, som hos Tabriz, Kashan och Isfahan, så det här är varken tunna, platta mattor eller djupa och lurviga.

Storlekarna samlas under rumsformat. Små Nainmattor är en verklig styrka och inget som görs i andra hand, och de hör till de få små persiska mattor som går att få både med mycket höga knuttal och i ull med silke. Nainmattor i överstorlek är däremot verkligt sällsynta och kostar därefter. De finns, och de hör till de få riktigt stora vävnader som alls görs i den här finheten, men utbudet är smalt vid varje given tidpunkt. Har du bestämt dig för en stor matta i den här stilen bör du räkna med att vänta in rätt exemplar i stället för att välja bland flera på en gång.

När du väljer matta till ett rum är det den ljusa bottnen du främst ska väga in. Nain hör till den ljusa änden av den persiska skalan, tillsammans med Tabriz, Kashan och Mashhad, och det elfenbensvita och de svala blåtonerna går fint ihop med enfärgade väggar och moderna möbler. Det är en av få traditionella persiska mattyper som ser hemtam ut i ett avskalat, minimalistiskt hem. Samma ljusa fält är skälet att tänka efter en gång extra inför matsalen, där spill både hamnar och syns. Anseendet vilar på teckningen och finheten snarare än på modet, och det är därför Nain har behållit sin ställning bland verkstadsmattorna.

En persisk matta är en handknutenSe i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinSe i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratSe i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongSe i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinSe i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizSe i mattlexikonet, BakhtiariSe i mattlexikonet och KarajaSe i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorSe i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiSe i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashSe i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullSe i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnSe i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggSe i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaSe i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundSe i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaSe i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteSe i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.