Nain, eller Na'in, är en oasstad vid västra kanten av Dasht-e Kavir, i den östra delen av provinsen Isfahan i centrala Iran. Staden är huvudort i sitt eget distrikt och ligger omkring 140 kilometer öster om Isfahan, vid den gamla karavanvägen som går därifrån mot Yazd och vidare in i Khorasan. Själva orten är mycket gammal: lerborgen Narin Qaleh reser sig fortfarande ovanför husen, och fredagsmoskén räknas till de äldsta bevarade i Iran. Som mattstad är Nain däremot ett av de yngsta namnen i hela den persiska repertoaren.

Vävningen började här med tyg, inte med mattor. Ända fram till början av 1900-talet var staden känd för fint ylletyg och för de tunga ullmantlar som bars runt om i Iran, och vävstolarna arbetade för den handeln. När efterfrågan på sådana plagg försvann gick verkstäderna över till knutna mattor. Mycket av det som behövdes kom från Isfahan: mönstren, smaken för ljusa bottnar, viljan att väva mycket fint. Inom loppet av en generation hade staden gjort något eget av de lånade idéerna, och i dag skiljer man de båda vävnaderna åt utan större besvär, på färgskalan och på bomullsstommen som Nain håller fast vid där Isfahan ofta använder silke.

En enda familj gjorde mer än någon annan för att det skulle bli så. Fatollah HabibianVerkstaden i Nain som grundades av Fatollah Habibian, som sägs ha börjat väva 1903 hos sin far och som, sedan familjens äldre stilar förlorat sin marknad och lagret sålts ut, startade en egen verkstad tillsammans med sin bror. Han räknas som skaparen av den moderna nainmattan, och namnet har blivit synonymt med nainmattor: knutna med persisk knut, tätt vävda, invecklat mönstrade, med accenter i silke och ett modernt utseende. Habibian är en av de få välkända signaturer som förekommer på nainmattor, av vilka de flesta är osignerade, och grundarens barnbarn driver verkstaden vidare.Se i mattlexikonet lärde sig hantverket i faderns verkstad vid en tid då de stilar den tillverkade höll på att förlora sin marknad, och när familjen sålde ut det som fanns kvar av lagret använde han och brodern pengarna till att starta eget. Verkstaden de grundade formade det som i dag uppfattas som en NainmattaFina persiska mattor från staden Nain nära Isfahan i centrala Iran, där mattvävningen inleddes först på 1900-talet efter Isfahans förebild och Habibians verkstad gjorde namnet känt över hela världen. Luggen av ull, ofta med silkesdetaljer, knyts på bomullsgrund med ungefär 200 till 700 knutar per kvadrattum (KPSI) eller mer (omkring 31 till 108 per cm²). Tätheten graderas i la (”lager”): ju lägre tal, desto finare matta, från omkring 650 KPSI vid 4 la till 400–500 vid 6 la och 200–300 vid 9 la. Mönstren är kurviga blommönster i medaljong-, allover- eller Shah Abbasi-uppställning, oftast på krämvit eller elfenbensvit botten i kombination med blått, beige och grått. De flesta nainmattor är osignerade, även om Habibiansignaturen är ett välkänt undantag, och stora mattor är sällsynta och dyra.Se i mattlexikonet och bar stadens namn ut i världen, och den räknas tillsammans med SeirafianVerkstad i Isfahan som grundades 1940 av bankiren Haj Agha Reza Seirafian, som länge hade handlat med och tillverkat mattor, och som hans familj har drivit vidare genom flera generationer. Den anses allmänt vara det mest kända namnet bland fina isfahanmattor, som är tätt knutna i fin ull, ibland med silke, i blom- och medaljongmönster. Liksom i andra ledande stadsverkstäder vävs mästarens namn in i en bård eller en liten kartusch, vilket knyter mattan till verkstadens stränga krav och gör signerade mattor eftertraktade bland samlare.Se i mattlexikonet i Isfahan och AmoghliVävverkstad i Mashhad som beskrivs som mycket berömd, mest känd som platsen där Khalil Khadivi inledde sin karriär som formgivare och vävare och steg till förman innan han grundade en egen verkstad och införde en egen signatur på 1900-talet.Se i mattlexikonet i Mashhad till de stora persiska verkstadshusen. Verkstaden har stannat i familjens ägo ända fram till grundarens sonsöner. De flesta Nainmattor är helt osignerade, och namnet Habibian, invävt i en kartuschEn liten inramad ruta som vävs in i en matta och rymmer namnet på mästarvävaren eller verkstaden, ofta tillsammans med staden. Det är ett av de två vanliga sätt som persiska stadsverkstäder använder för att signera en matta; det andra är att väva in namnet direkt i bårdränderna.Se i mattlexikonet eller i en bårdrand, är det iögonfallande undantaget.

Mönstren är genomgående blommiga och kurvlinjära. De vävs efter kartonger som professionella mönsterritare har tecknat och improviseras aldrig fram vid vävstolen. Båda de klassiska verkstadskompositionerna förekommer: en central medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.Se i mattlexikonet med hörnstyckenOrnamentet i vart och ett av mittfältets fyra hörn kring en central medaljong, som oftast tar upp medaljongens motiv eller färg; på tabrizmattor bildas hörnen ofta genom att medaljongmönstret delas i fyra delar och en del används i varje hörn. Hörnfälten fullbordar en komposition med medaljong och hörnstycken, och på en välgjord matta är hörnstyckena lika varandra och placerade symmetriskt.Se i mattlexikonet i samma formspråk, och heltäckande mönster som upprepas jämnt över hela bottnen. Shah AbbasiKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.Se i mattlexikonet-palmetten, den stora stiliserade lotusblomman ur den klassiska persiska formskatten, hör till standardrepertoaren, och en del exemplar har djur inflätade i rankverket. En mindre vanlig variant strör små stjärnformade medaljonger över hela ytan. Teckningen hålls strikt balanserad rakt igenom, med långa obrutna böjar och en stor mängd små detaljer som ändå aldrig går över i oordning.

Det är på färgerna man lättast känner igen staden. Nästan varje Nainmatta har en gräddvit eller elfenbensvit botten med många nyanser av blått, där ett djupt marinblått håller ihop helheten. Beige, ljusbrunt och grått bär mellantonerna, medan små inslag av grönt, gult och orange lyfter mönstret där det behövs. Där silke förekommer i luggen läggs det i de elfenbensvita och blå partierna, så att enstaka rankor och blad fångar ljuset medan ullen omkring dem förblir matt. Intrycket är svalt och stillsamt snarare än mättat, och det uppfattas som återhållsamhet, inte som brist på färg.

Alla mattor är dock inte elfenbensvita. Röda bottnar dyker upp så pass ofta att de inte väcker någon uppmärksamhet, blå mer sällan och en och annan grön, så ett färgat fält är ovanligt men inte fel. Den svala paletten brukar förklaras med klimatet: somrarna vid öknens kant är obarmhärtiga, och ljusa bottnar och blått är de färger som känns svalast att leva med. Det är folktro snarare än belagd orsak, även om ökenläget bakom förklaringen är verkligt. Du som vill ha en Nainmatta med mer tyngd i färgen bör leta särskilt efter de rödbottnade exemplaren, eftersom det elfenbensvita dominerar det som vävs.

Under luggen är konstruktionen så konsekvent att den går att använda som kännetecken. Stommen är av bomull, praktiskt taget utan undantag, och silke förekommer aldrig där, inte ens i mattor vars luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet blandar silke med ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet. Varpen är nedsänkt, vilket betyder att varannan varptråd ligger på ett annat djup, och två bomullsinslag löper mellan varje knutrad. Den kombinationen gör mattan fast och stadig i handen, ger en tät och finkornig baksidaSkiktet på undersidan av en tuftad eller maskintillverkad matta som ger den stadga och struktur. Primärbaksidan håller fast mattans fibrer, medan sekundärbaksidan tillför styrka och formstabilitet. Baksidan på sådana mattor är vanligen stel och plastlik eftersom den är syntetisk (polypropen, polyester eller nylon), och den avslöjar inte mönstret på framsidan. En handknuten matta har inget separat baksidesskikt, vare sig av kanvas eller latex: dess baksida är den vävda grundvävnaden, oftast av bomull, med knutarna helt synliga, mjukare att ta på och med samma mönster som framsidan.Se i mattlexikonet och hårt packade knutrader. Knuten är persisk, alltså asymmetrisk: den knyts runt en varptråd och förs bakom granntråden, vilket följer böjda former smidigare än den symmetriska knuten klarar.

Finheten graderas efter ett system som den här staden använder och nästan ingen annan. Det persiska ordet la betyder lager eller tråd och anger hur många trådar som tvinnats samman i varje varpbunt: färre trådar ger en tunnare varp, och en tunnare varp gör att fler knutar får plats bredvid varandra. Skalan löper därför baklänges mot vad man väntar sig, så en matta på 4 laPersisk graderingsskala som är specifik för nainmattor, där ett tal som 4, 6 eller 9 anger antalet lager (la, ”lager”) av tråd vid varje varpposition. Skalan går baklänges: ju lägre tal, desto tätare knutning, vanligen omkring 650 KPSI (knutar per kvadrattum) för 4 la, 400–500 för 6 la och 200–300 för 9 la (ungefär 10 100, 6 200–7 750 respektive 3 100–4 650 knutar per 10 × 10 cm).Se i mattlexikonet är finare än en på 6 la, och 6 la finare än 9 la. Fyra la är den bästa kvalitet du normalt stöter på. Anges ett la-tal för dig är det detta det beskriver, och det säger ingenting alls om hur mycket silke mattan innehåller.

Omräknat i knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet, KPSI, motsvarar graderna ungefär 200 till 300 för 9 la, 400 till 500 för 6 la och omkring 650 för 4 la, och enstaka exemplar går ännu högre. Sett till hela tillverkningen ligger nivån på omkring 300 till 700 KPSI, vilket placerar Nain bland de finaste persiska vävnaderna och de bästa exemplaren i klass med Isfahanmattor med silkesstomme och de finaste Qommattorna. Tätheten är inget självändamål: det är den som gör det möjligt att teckna en blomma stor som en nagel med ett tydligt hjärta och tydligt åtskilda kronblad.

Luggen är av ull, eller av ull med silke. Silket fungerar bara som accent, aldrig som hela fältet och aldrig i stommen. Det plockar fram en ranka, ett palmetthjärta eller en rand i bården, och kontrasten mellan matt ull och blankt silke gör lika mycket som färgen gör. Själva ullen är fin och hårt spunnen, som den måste vara för att bära detaljer i den här skalan. Lugghöjden ligger i mellanskiktet, som hos Tabriz, Kashan och Isfahan, så det här är varken tunna, platta mattor eller djupa och lurviga.

Storlekarna samlas under rumsformat. Små Nainmattor är en verklig styrka och inget som görs i andra hand, och de hör till de få små persiska mattor som går att få både med mycket höga knuttal och i ull med silke. Nainmattor i överstorlek är däremot verkligt sällsynta och kostar därefter. De finns, och de hör till de få riktigt stora vävnader som alls görs i den här finheten, men utbudet är smalt vid varje given tidpunkt. Har du bestämt dig för en stor matta i den här stilen bör du räkna med att vänta in rätt exemplar i stället för att välja bland flera på en gång.

När du väljer matta till ett rum är det den ljusa bottnen du främst ska väga in. Nain hör till den ljusa änden av den persiska skalan, tillsammans med Tabriz, Kashan och Mashhad, och det elfenbensvita och de svala blåtonerna går fint ihop med enfärgade väggar och moderna möbler. Det är en av få traditionella persiska mattyper som ser hemtam ut i ett avskalat, minimalistiskt hem. Samma ljusa fält är skälet att tänka efter en gång extra inför matsalen, där spill både hamnar och syns. Anseendet vilar på teckningen och finheten snarare än på modet, och det är därför Nain har behållit sin ställning bland verkstadsmattorna.

En persisk matta är en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut.Se i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinDen persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, Herat, Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte.Se i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor.Se i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongEn ritad mönsterförlaga, även kallad ritning, som en verkstadsvävare följer knut för knut. Under safaviderna, när mönstren blev alltmer komplicerade, sägs särskilda mönsterritare, ofta miniatyrmålare, ha ritat dem på sådana förlagor, så att vävarna bara utförde andras mönster, och vävskolor växte fram kring detta arbetssätt. Stadsmattor från verkstäder i orter som Tabriz och Isfahan är så exakta eftersom de vävs efter vävkartonger. Byvävare litar betydligt mindre till förlagor, och stamvävare arbetar efter minnet och efter mönster som förts vidare inom familjen, så deras mattor tenderar att vara mindre symmetriska.Se i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster.Se i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.Se i mattlexikonet, BakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna.Se i mattlexikonet och KarajaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.Se i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorMattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ull från de egna hjordarna, ofta både till grund och lugg, traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen.Se i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.Se i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.Se i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnUllgarn som spunnits av tvättad, kardad ull för hand eller på en handdriven spinnrock i stället för maskinellt, varefter de spunna trådarna tvinnas ihop till tjockare, starkare trådar före färgningen. Det ger finare, mjukare trådar än maskinspinning, så att ullen känns mjukare och ser glansigare ut, och handspinning sägs bevara ullens naturliga lanolin. Det är vanligt i kazak- och peshawarmattor som vävs i Pakistan och i afghanska Khal Mohammadi-mattor, som alla också färgas med naturfärger.Se i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaEn handknuten matta från mattvävningens länder i Asien och Mellanöstern, som oftast namnges efter den stad eller region den kommer från och är känd för sina invecklade mönster. I handelns vanliga formulering ”persiska och orientaliska mattor” betyder ”persisk” tillverkad i Iran, medan ”orientalisk” omfattar övriga ursprung, som Turkiet, Pakistan, Indien, Afghanistan och Kina, till exempel pakistantillverkade kazakmattor, mattor i oushakmönster och bucharamattor eller afghanska Khal Mohammadi-mattor; i vid bemärkelse omfattar ordet också persiska mattor. Mattor i persisk stil från Pakistan, Indien eller Kina är inte persiska. Endast handknutna mattor är äkta; handtuftade mattor, som ibland säljs som ”handgjorda”, och maskintillverkade mattor står lägre i rang. Mattans ursprungsland och ursprungsstad talar om för en köpare vad som kan förväntas av dess typiska färger och kvalitet.Se i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke.Se i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaPersiska stadsmattor från Isfahan i centrala Iran, bland de finast knutna i världen: vanligen 500–700 KPSI (knutar per kvadrattum, ungefär 7 750–10 850 knutar per 10 × 10 cm), näst efter Qom. De flesta vävs av fin korkull från unga får; vissa har en lugg av silke och ull på en grundvävnad av silke eller bomull, och några få är enligt uppgift av rent silke. Mönstren hämtar inspiration från naturen och stadens arkitektur, från medaljong med hörnstycken och blommiga allovermönster till jaktscener, livsträd, bönenischer och bildmässiga trädgårdsmotiv, oftast i mjuka pasteller med indigo och klarrött mot elfenbensvit bottenfärg. De flesta är signerade, och stora format är sällsynta och dyra.Se i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteDen roterande, borstförsedda valsen i huvudet på många stående dammsugare och dammsugare med eldrivet munstycke, som slår på och bearbetar luggen för att lösgöra smuts. På en handknuten matta är den för hård: den slår ned luggen och kan gripa tag i fransarna och slita sönder dem, och fransarna ska över huvud taget inte dammsugas. Det rekommenderade alternativet är enbart sugkraft från en lätt kanisterdammsugare vars munstycke saknar borstvals, som förs i sidled över mattans bredd i stället för på längden mot luggen; om det bara finns en maskin med borstvals ska valsen stängas av.Se i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.