Fars är ingen stad utan en provins: ungefär 122 000 kvadratkilometer i sydvästra Iran, från Zagrosbergen i väster mot öknen i öster, med Shiraz som huvudstad. Det äldre namnet var Pars, som grekerna skrev Persis och som via grekiskan blev ordet Persien. Arabiskan saknar p-ljud, och efter den islamiska erövringen blev Pars därför Fars. Både Persepolis och Pasargadae ligger innanför provinsgränsen. På en mattetikett fungerar namnet ändå som ett paraply över flera ganska olika vävnader, och vilken av dem du har framför dig betyder långt mer än själva provinsen.

Fyra namn bär upp det mesta av provinsens produktion i handeln: QashqaiStammattor vävda av qashqaierna, en nomadstam i sydvästra Iran som förenar turkiska, arabiska, kurdiska och luriska grupper och har levt i regionen sedan åtminstone 1500-talet. Mönstren kommer ur minnet snarare än från nedskrivna förlagor och kombinerar geometriska och medaljongbaserade kompositioner, ibland i en enklare, sparsamt detaljerad form, med djur, växter och hushållsföremål, i juveltoner av rött, safransguld och indigo, ofta mot djupröd eller mörkt marinblå botten. Den tjocka, härdiga ullen från stammens egna hjordar är hållbar men mjuk och bildar en medelhög, tät lugg på en grundvävnad av bomull eller ull, och passar hårt belastade ytor; eftersom vävstolarna är kompakta blir storlekarna små, vanligen 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot) samt gångmattor.Se i mattlexikonet, Shiraz, Abadeh och GabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor.Se i mattlexikonet, och vid sidan av dem väver även Khamseh och Luri. Persisk mattillverkning brukar delas in i tre kategorier – stadsverkstad, by och stam – och Fars hör nästan helt hemma i de två sista. Qashqai och Gabbeh är stammattor, vävda av nomader. Abadeh är en bymatta, gjord av bofasta vävare som har bättre redskap, fler färger och vävstolar i fler storlekar, men som arbetar utan den mönsterritning på papper som en stadsverkstad följer. Shiraz står på båda listorna, vilket passar en vävnad som görs av bofasta före detta nomader i utkanten av en stor stad. De fina, kurviga blomstermönstren från verkstadsstäderna i norr hör inte hemma i repertoaren här.

Qashqai är ett förbund av stammar som länge levde nomadiskt och som finns belagt i detta hörn av Iran åtminstone sedan 1500-talet. Sammansättningen är blandad, med turkmenska, arabiska, kurdiska och luriska inslag. Herdeåret styr vävkalendern: vår, sommar och höst går åt till att flytta med får och getter i jakt på bete, och vävstolen kommer fram först när lägret har slagit sig ner för vintern. Stammens färgning utgår från vad marken runt omkring ger, alltså växter, blommor och annat naturmaterial från just den plats där lägret råkar stå. Mattan bär helt enkelt stammens eget namn, precis som baluch- och turkmenmattor gör.

Någon ritning används inte. Varje mönster bärs i vävarens minne och förs vidare ett släktled i taget, så att mönstret självt gör det arbete som skriftliga uppteckningar gör på andra håll. Motiven kommer ur det stammen lever mitt i: djur, växter, blommor, träd och vanliga husgeråd, ordnade i geometriska kompositioner och medaljongmönster. Färgskalan går i ädelstenstoner – rött, saffran, guld, indigo, blått och grönt – oftast mot en djupröd eller mörkt marinblå botten. En Qashqai ger ett improviserat snarare än komponerat intryck, och små oregelbundenheter i teckningen hör till hur den ska se ut.

Ullen kommer från stammens egna får och är en sträv vävull: grövre och besvärligare att arbeta med än den mjuka ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet en stadsverkstad köper in, och det är just därför den färdiga mattan tål slitage så väl och ändå känns mjuk under handen. Stommen kan vara av bomull eller ull, luggen är alltid av ull, medelhög och tät under foten – en kombination som passar hallar och andra rum som används hårt. Storlekarna håller sig små till medelstora, ofta kring 120 × 180 cm eller 150 × 210 cm, ibland gångmattor, eftersom ett läger i rörelse bara kan bära med sig en liten vävstolDen ram där varptrådarna (de lodräta) först spänns upp och hålls sträckta så att inslagstrådarna (de vågräta) kan vävas in mellan dem och knutarna knytas på dem. Handknutna mattor görs i enkla vävstolar, från dem som ställs upp i vävarnas hem till nomadvävarnas kompakta, transportabla vävstolar, där varje knut knyts för hand. Vävstolens storlek bestämmer mattans storlek: nomadernas små vävstolar ger vanligen mattor som inte är större än omkring 1,2 × 1,8 m eller 1,5 × 2,1 m (4 × 6 eller 5 × 7 fot), stadsverkstäder med mycket stora vävstolar väver mattor i palatsstorlek, och antalet vävstolar som en verkstad driver är ett mått på dess omfattning. Trävävstolar i stam- och byvävning utvidgas och drar ihop sig med tiden, en orsak till skeva mattor. Mekaniska vävstolar av typerna Wilton, Axminster och jacquard, de industriella efterföljarna, tillverkar maskinvävda mattor.Se i mattlexikonet. Stora Qashqaimattor är sällsynta.

Shirazmattor vävs i och kring provinshuvudstaden av lokala stamfamiljer, på fasta vävstolar hemma i husen, och tas till stadens basar när de är färdiga för att säljas vidare till handlare. Formspråket är en blandning som inte finns någon annanstans, där Abadeh- och Qashqaistil går in i varandra, och förklaringen är inflyttningen: vävare som kom till staden från landsbygden runt omkring tog med sig de mönster de redan kunde. Kompositionen förblir geometrisk, antingen en enda mittmedaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.Se i mattlexikonet, en rad upprepade medaljongerKomposition där två eller flera medaljonger löper längs mittfältet i stället för en enda mittmedaljong, vilket passar långa gångmattor där en enda medaljong skulle se bortkommen ut. Medaljongens kontur är oftast densamma medan det inre mönstret och bottenfärgen växlar från en medaljong till nästa. Gångmattor från Karadja låter två olika medaljonger alternera, och på bredare karadjamattor framstår medaljongkolumnerna som ett geometriskt allovermönster. Mönstret är typiskt för geometriska mattor som Karadja, Heriz, Abadeh, Quchan, Shiraz och äldre Mehraban, och förekommer också i blommiga mattor med öppet mittfält.Se i mattlexikonet eller ett heltäckande geometriskt mönster, och botehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer.Se i mattlexikonet, den droppformade figur som är bekant från paisleymönster, återkommer ofta.

Konstruktionen är okomplicerad. Stommen är av bomull eller ull, luggen av ull i båda fallen. En ullstomme ger en lösare och mjukare luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet, en bomullsstomme en fastare och mer kompakt vävnad. Mattor med ullstomme knyts med den symmetriska knuten, även kallad turkisk knutEn av de två huvudsakliga knutarna i handknutna mattor, som också kallas symmetrisk knut (den andra är den asymmetriska persiska knuten, eller sennehknuten). Garnet läggs i en ögla runt två intilliggande varptrådar så att båda ändarna kommer fram mellan dem, och baksidan visar därför små, jämna, närmast kvadratiska knuthuvuden; vävarna knyter den ofta med en krok. Knuten har fått sitt namn efter staden Ghiordes (i dag Gördes) i Turkiet och är typisk för Turkiet, Kaukasus och nordvästra Iran (Tabriz, Bidjar, Heriz och bymattor från Hamadan), dit den sägs ha förts av seldjukiska turkar, och ger en slitstark, exakt lugg. Den persiska knuten anses ofta ge finare detaljer, men knuttypen är en tendens och ingen gräns: tabrizmattor knutna med turkisk knut når omkring 500 knutar per kvadrattum (ungefär 78 per cm²).Se i mattlexikonet, som står emot slitage mycket bra och lämpar sig för skarpt tecknade geometriska mönster. Tätheten ligger på låg till medelhög nivå, i snitt omkring 120 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet (KPSI). Bottenfärgen är oftast röd eller brun, lyft av gräddvitt, gult, grönt och blått. Vävstolar av trä rör sig med tiden och en ullstomme ger efter mer än en av bomull, så stam- och bymattor är ofta något sneda. Det är ett kännetecken för hantverket, inte ett fel.

Abadeh är en liten stad vid vägen norrut från Shiraz mot Isfahan, för liten för att bära en egen mattmarknad, så vävarna tar sina färdiga mattor till Shiraz för att sälja dem. Därmed blir provinshuvudstaden uppsamlingsplats för en stor del av allt som vävs i provinsen. Det var inte stadens tidiga mattor som gav den dess namn i handeln: de byggde på vasmönsterEtt mönster av blomsterfyllda vaser som sprids över mattan, ofta med en stor vas i mitten omgiven av mindre vaser kring medaljongen, varefter arrangemanget upprepas över hela mittfältet. I persisk tradition står den blommande vasen för tillväxt och möjligheter, och den tolkas också som en symbol för överflöd och paradiset. Mönstret är typiskt för kashmarmattor och förekommer också på bakhtiarimattor, tabrizmattor, saroughmattor, qommattor och kashanmattor; på kashmarmattor och kashanmattor kan vaser även finnas i bården.Se i mattlexikonet i alltför dämpade färger för att sticka ut. Kännetecknet kom senare, och medvetet, för att ge vävnaden något igenkännbart. Det är en sexhörning: en stor lagd över bottenytan, mindre som trappar av in mot mitten och en rosettmedaljong i centrum fylld med mörkt marinblått, rött eller gräddvitt.

Runt det ramverket fylls bottenyta och bårder med små stiliserade figurer: hästar, får, fåglar, träd, stjärnor, blommor och färgade månghörningar. Det är miniatyrerna som gör att vävnaden är så fin som den är, omkring 225 KPSI, vilket är högt för en bymatta och helt enkelt nödvändigt för att motiv i den storleken ska gå att läsa. Luggen är ull på bomullsstomme. Bottenfärgen är mörkt marinblå eller djupt mörkröd, medan gräddvitt, orange, grönt, blått och gult bär detaljerna. Precis som Qashqai tål Abadeh hårt slitage.

Av de fyra är Gabbeh den enklaste och den som mest omedelbart ser modern ut. Den vävs av stamfamiljer över hela provinsen, i byarna och i Shiraz självt, och de grupper som oftast nämns som upphov är Qashqai och lurerna i Zagros. Skriftliga källor placerar den omkring år 1600, alltså ungefär fyra århundraden av dokumenterad historia, även om årtalet är ungefärligt. Luggen är ull på en stomme av ull eller gethårDjurfiber som vävare i stammarna ibland använder till mattans grundvävnad i stället för ull, som i gabbehmattor och quchanmattor, medan själva luggen förblir av ull. Tillsammans med mohair, kamelhår och kohår hör den till de mer ovanliga mattmaterialen, som mest förekommer i stammattor, och den dyker också upp i vissa slätvävda kelimer.Se i mattlexikonet, bomull är mycket ovanligt, och den lämnas tjock och lång i stället för att klippas kort. Därför känns en Gabbeh märkbart tätare under foten än en genomsnittlig persisk matta.

Något fast Gabbehmönster finns inte. De flesta är geometriska, med träd, djur och människor förenklade nästan till abstraktion. Det låga knutantalet är förklaringen, och vävarna arbetar med den begränsningen i stället för mot den, vilket är precis därför de här mattorna faller så väl in i dagens inredning. Det finns två färgfamiljer. Färgad GabbehDen färgade varianten av Gabbeh, stammattan från provinsen Fars med tjock lugg och enkelt tecknade mönster. Eftersom vävarna färgar ullen är alla paletter möjliga, från rött, blått och grönt till gult, och de starka färgerna hör oftast ihop med djärva, abstrakta mönster av träd, djur och människor. Motsvarigheten är naturgabbeh, vävd av ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner.Se i mattlexikonet vävs av färgad ull, så vilken palett som helst är möjlig och starka, djärva färger är regel. Naturell Gabbeh vävs av ofärgad vit och svart ull som blandas till gräddvitt, brunt, grått och svart, oftast mot en gräddvit botten. Storlekarna håller sig inom ett smalt spann, omkring 90–120 cm breda och 180–210 cm långa, med enstaka mindre exemplar.

Två saker är värda att ha med sig inför ett köp. Gabbeh som vävs inne i Shiraz ligger nära en stadsmatta gjord för att se ut som en Gabbeh: välvävd, men utan den karaktär som en stam- eller bymatta har. Och mycket fin, tung Gabbeh bjuds ibland ut under namnet Qashqai, vilket inte är samma sak som en riktig mönstrad Qashqaimatta. Knutantalet säger för övrigt mer om stil än om kvalitet: Gabbeh och Qashqai ligger under 80 KPSI, Shiraz kring 120 och Abadeh kring 225, och varje siffra beskriver en annan sorts matta, inte en bättre eller sämre.

En persisk matta är en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut.Se i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinDen persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, Herat, Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte.Se i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor.Se i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongEn ritad mönsterförlaga, även kallad ritning, som en verkstadsvävare följer knut för knut. Under safaviderna, när mönstren blev alltmer komplicerade, sägs särskilda mönsterritare, ofta miniatyrmålare, ha ritat dem på sådana förlagor, så att vävarna bara utförde andras mönster, och vävskolor växte fram kring detta arbetssätt. Stadsmattor från verkstäder i orter som Tabriz och Isfahan är så exakta eftersom de vävs efter vävkartonger. Byvävare litar betydligt mindre till förlagor, och stamvävare arbetar efter minnet och efter mönster som förts vidare inom familjen, så deras mattor tenderar att vara mindre symmetriska.Se i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster.Se i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.Se i mattlexikonet, BakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna.Se i mattlexikonet och KarajaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.Se i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorMattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ull från de egna hjordarna, ofta både till grund och lugg, traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen.Se i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.Se i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.Se i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnUllgarn som spunnits av tvättad, kardad ull för hand eller på en handdriven spinnrock i stället för maskinellt, varefter de spunna trådarna tvinnas ihop till tjockare, starkare trådar före färgningen. Det ger finare, mjukare trådar än maskinspinning, så att ullen känns mjukare och ser glansigare ut, och handspinning sägs bevara ullens naturliga lanolin. Det är vanligt i kazak- och peshawarmattor som vävs i Pakistan och i afghanska Khal Mohammadi-mattor, som alla också färgas med naturfärger.Se i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaEn handknuten matta från mattvävningens länder i Asien och Mellanöstern, som oftast namnges efter den stad eller region den kommer från och är känd för sina invecklade mönster. I handelns vanliga formulering ”persiska och orientaliska mattor” betyder ”persisk” tillverkad i Iran, medan ”orientalisk” omfattar övriga ursprung, som Turkiet, Pakistan, Indien, Afghanistan och Kina, till exempel pakistantillverkade kazakmattor, mattor i oushakmönster och bucharamattor eller afghanska Khal Mohammadi-mattor; i vid bemärkelse omfattar ordet också persiska mattor. Mattor i persisk stil från Pakistan, Indien eller Kina är inte persiska. Endast handknutna mattor är äkta; handtuftade mattor, som ibland säljs som ”handgjorda”, och maskintillverkade mattor står lägre i rang. Mattans ursprungsland och ursprungsstad talar om för en köpare vad som kan förväntas av dess typiska färger och kvalitet.Se i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke.Se i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaPersiska stadsmattor från Isfahan i centrala Iran, bland de finast knutna i världen: vanligen 500–700 KPSI (knutar per kvadrattum, ungefär 7 750–10 850 knutar per 10 × 10 cm), näst efter Qom. De flesta vävs av fin korkull från unga får; vissa har en lugg av silke och ull på en grundvävnad av silke eller bomull, och några få är enligt uppgift av rent silke. Mönstren hämtar inspiration från naturen och stadens arkitektur, från medaljong med hörnstycken och blommiga allovermönster till jaktscener, livsträd, bönenischer och bildmässiga trädgårdsmotiv, oftast i mjuka pasteller med indigo och klarrött mot elfenbensvit bottenfärg. De flesta är signerade, och stora format är sällsynta och dyra.Se i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteDen roterande, borstförsedda valsen i huvudet på många stående dammsugare och dammsugare med eldrivet munstycke, som slår på och bearbetar luggen för att lösgöra smuts. På en handknuten matta är den för hård: den slår ned luggen och kan gripa tag i fransarna och slita sönder dem, och fransarna ska över huvud taget inte dammsugas. Det rekommenderade alternativet är enbart sugkraft från en lätt kanisterdammsugare vars munstycke saknar borstvals, som förs i sidled över mattans bredd i stället för på längden mot luggen; om det bara finns en maskin med borstvals ska valsen stängas av.Se i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.