Fars är ingen stad utan en provins: ungefär 122 000 kvadratkilometer i sydvästra Iran, från Zagrosbergen i väster mot öknen i öster, med Shiraz som huvudstad. Det äldre namnet var Pars, som grekerna skrev Persis och som via grekiskan blev ordet Persien. Arabiskan saknar p-ljud, och efter den islamiska erövringen blev Pars därför Fars. Både Persepolis och Pasargadae ligger innanför provinsgränsen. På en mattetikett fungerar namnet ändå som ett paraply över flera ganska olika vävnader, och vilken av dem du har framför dig betyder långt mer än själva provinsen.

Fyra namn bär upp det mesta av provinsens produktion i handeln: QashqaiSe i mattlexikonet, Shiraz, Abadeh och GabbehSe i mattlexikonet, och vid sidan av dem väver även Khamseh och Luri. Persisk mattillverkning brukar delas in i tre kategorier – stadsverkstad, by och stam – och Fars hör nästan helt hemma i de två sista. Qashqai och Gabbeh är stammattor, vävda av nomader. Abadeh är en bymatta, gjord av bofasta vävare som har bättre redskap, fler färger och vävstolar i fler storlekar, men som arbetar utan den mönsterritning på papper som en stadsverkstad följer. Shiraz står på båda listorna, vilket passar en vävnad som görs av bofasta före detta nomader i utkanten av en stor stad. De fina, kurviga blomstermönstren från verkstadsstäderna i norr hör inte hemma i repertoaren här.

Qashqai är ett förbund av stammar som länge levde nomadiskt och som finns belagt i detta hörn av Iran åtminstone sedan 1500-talet. Sammansättningen är blandad, med turkmenska, arabiska, kurdiska och luriska inslag. Herdeåret styr vävkalendern: vår, sommar och höst går åt till att flytta med får och getter i jakt på bete, och vävstolen kommer fram först när lägret har slagit sig ner för vintern. Stammens färgning utgår från vad marken runt omkring ger, alltså växter, blommor och annat naturmaterial från just den plats där lägret råkar stå. Mattan bär helt enkelt stammens eget namn, precis som baluch- och turkmenmattor gör.

Någon ritning används inte. Varje mönster bärs i vävarens minne och förs vidare ett släktled i taget, så att mönstret självt gör det arbete som skriftliga uppteckningar gör på andra håll. Motiven kommer ur det stammen lever mitt i: djur, växter, blommor, träd och vanliga husgeråd, ordnade i geometriska kompositioner och medaljongmönster. Färgskalan går i ädelstenstoner – rött, saffran, guld, indigo, blått och grönt – oftast mot en djupröd eller mörkt marinblå botten. En Qashqai ger ett improviserat snarare än komponerat intryck, och små oregelbundenheter i teckningen hör till hur den ska se ut.

Ullen kommer från stammens egna får och är en sträv vävull: grövre och besvärligare att arbeta med än den mjuka ullSe i mattlexikonet en stadsverkstad köper in, och det är just därför den färdiga mattan tål slitage så väl och ändå känns mjuk under handen. Stommen kan vara av bomull eller ull, luggen är alltid av ull, medelhög och tät under foten – en kombination som passar hallar och andra rum som används hårt. Storlekarna håller sig små till medelstora, ofta kring 120 × 180 cm eller 150 × 210 cm, ibland gångmattor, eftersom ett läger i rörelse bara kan bära med sig en liten vävstolSe i mattlexikonet. Stora Qashqaimattor är sällsynta.

Shirazmattor vävs i och kring provinshuvudstaden av lokala stamfamiljer, på fasta vävstolar hemma i husen, och tas till stadens basar när de är färdiga för att säljas vidare till handlare. Formspråket är en blandning som inte finns någon annanstans, där Abadeh- och Qashqaistil går in i varandra, och förklaringen är inflyttningen: vävare som kom till staden från landsbygden runt omkring tog med sig de mönster de redan kunde. Kompositionen förblir geometrisk, antingen en enda mittmedaljongSe i mattlexikonet, en rad upprepade medaljongerSe i mattlexikonet eller ett heltäckande geometriskt mönster, och botehSe i mattlexikonet, den droppformade figur som är bekant från paisleymönster, återkommer ofta.

Konstruktionen är okomplicerad. Stommen är av bomull eller ull, luggen av ull i båda fallen. En ullstomme ger en lösare och mjukare luggSe i mattlexikonet, en bomullsstomme en fastare och mer kompakt vävnad. Mattor med ullstomme knyts med den symmetriska knuten, även kallad turkisk knutSe i mattlexikonet, som står emot slitage mycket bra och lämpar sig för skarpt tecknade geometriska mönster. Tätheten ligger på låg till medelhög nivå, i snitt omkring 120 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet (KPSI). Bottenfärgen är oftast röd eller brun, lyft av gräddvitt, gult, grönt och blått. Vävstolar av trä rör sig med tiden och en ullstomme ger efter mer än en av bomull, så stam- och bymattor är ofta något sneda. Det är ett kännetecken för hantverket, inte ett fel.

Abadeh är en liten stad vid vägen norrut från Shiraz mot Isfahan, för liten för att bära en egen mattmarknad, så vävarna tar sina färdiga mattor till Shiraz för att sälja dem. Därmed blir provinshuvudstaden uppsamlingsplats för en stor del av allt som vävs i provinsen. Det var inte stadens tidiga mattor som gav den dess namn i handeln: de byggde på vasmönsterSe i mattlexikonet i alltför dämpade färger för att sticka ut. Kännetecknet kom senare, och medvetet, för att ge vävnaden något igenkännbart. Det är en sexhörning: en stor lagd över bottenytan, mindre som trappar av in mot mitten och en rosettmedaljong i centrum fylld med mörkt marinblått, rött eller gräddvitt.

Runt det ramverket fylls bottenyta och bårder med små stiliserade figurer: hästar, får, fåglar, träd, stjärnor, blommor och färgade månghörningar. Det är miniatyrerna som gör att vävnaden är så fin som den är, omkring 225 KPSI, vilket är högt för en bymatta och helt enkelt nödvändigt för att motiv i den storleken ska gå att läsa. Luggen är ull på bomullsstomme. Bottenfärgen är mörkt marinblå eller djupt mörkröd, medan gräddvitt, orange, grönt, blått och gult bär detaljerna. Precis som Qashqai tål Abadeh hårt slitage.

Av de fyra är Gabbeh den enklaste och den som mest omedelbart ser modern ut. Den vävs av stamfamiljer över hela provinsen, i byarna och i Shiraz självt, och de grupper som oftast nämns som upphov är Qashqai och lurerna i Zagros. Skriftliga källor placerar den omkring år 1600, alltså ungefär fyra århundraden av dokumenterad historia, även om årtalet är ungefärligt. Luggen är ull på en stomme av ull eller gethårSe i mattlexikonet, bomull är mycket ovanligt, och den lämnas tjock och lång i stället för att klippas kort. Därför känns en Gabbeh märkbart tätare under foten än en genomsnittlig persisk matta.

Något fast Gabbehmönster finns inte. De flesta är geometriska, med träd, djur och människor förenklade nästan till abstraktion. Det låga knutantalet är förklaringen, och vävarna arbetar med den begränsningen i stället för mot den, vilket är precis därför de här mattorna faller så väl in i dagens inredning. Det finns två färgfamiljer. Färgad GabbehSe i mattlexikonet vävs av färgad ull, så vilken palett som helst är möjlig och starka, djärva färger är regel. Naturell Gabbeh vävs av ofärgad vit och svart ull som blandas till gräddvitt, brunt, grått och svart, oftast mot en gräddvit botten. Storlekarna håller sig inom ett smalt spann, omkring 90–120 cm breda och 180–210 cm långa, med enstaka mindre exemplar.

Två saker är värda att ha med sig inför ett köp. Gabbeh som vävs inne i Shiraz ligger nära en stadsmatta gjord för att se ut som en Gabbeh: välvävd, men utan den karaktär som en stam- eller bymatta har. Och mycket fin, tung Gabbeh bjuds ibland ut under namnet Qashqai, vilket inte är samma sak som en riktig mönstrad Qashqaimatta. Knutantalet säger för övrigt mer om stil än om kvalitet: Gabbeh och Qashqai ligger under 80 KPSI, Shiraz kring 120 och Abadeh kring 225, och varje siffra beskriver en annan sorts matta, inte en bättre eller sämre.

En persisk matta är en handknutenSe i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinSe i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratSe i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongSe i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinSe i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizSe i mattlexikonet, BakhtiariSe i mattlexikonet och KarajaSe i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorSe i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiSe i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashSe i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullSe i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnSe i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggSe i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaSe i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundSe i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaSe i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteSe i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.