Formspråk uppbyggt av böljande kurvor, som rankor, snirklar, slingor och rundade blomkonturer, i motsats till den geometriska formgivningens raka kanter och vinklar. Det är det vanliga uttrycket hos blommiga stads- och verkstadsmattor från Nain, Kashan, Tabriz och Isfahan, där kurviga linjer och blommor förenas till en harmonisk, flytande verkan, medan by- och stammattor mestadels är geometriska och bara har enstaka kurviga blommor. Fina kurvor kräver hög knuttäthet; med för få knutar ser de suddiga eller pixliga ut.