Shahr-e Babak ligger i nordvästra hörnet av provinsen Kerman i Iran, cirka 250 km landvägen från staden Kerman och högt uppe på en torr platå kring 1 800 meters höjd, där Kerman gränsar mot Yazd. Namnet betyder "Babaks stad", och den Babak som åsyftas är enligt traditionen Babak eller Papak, far till Ardashir I som grundade den sasanidiska dynastin. Det är alltså inte den senare upprorsmannen Babak Khorramdin, vars borg ligger långt därifrån i Azerbajdzjan. Vid sidan av mattvävningen är distriktet känt för Meymand, grottbyn som är uthuggen ur berget och togs upp på Unescos världsarvslista 2015, och för kopparbrytningen i Meydook. Rafsanjan ligger öster om distriktet och Sirjan söder om det.

Den geografin betyder mer än provinsnamnet på etiketten. Hela den nordvästra fjärdedelen av Kerman är afsharernas marker, brukade av ett turkiskt stamfolk vars hjordar och vävstolar har funnits på platån i århundraden, och afsharvävningen är en egen tradition, inte någon avknoppning på bynivå från stadsverkstäderna i Kerman. I de verkstäderna vävs fina mattor med mjukt svängda mönsterlinjer, uppritade i förväg på mönsterkarta av en professionell mönsterritare, och bakom dem står ett berömt skrå av mästerfärgare. Vävningen i Shahr-e Babak kommer från den helt motsatta sidan av persisk mattkonst: stam- och byvävstolar, med ullen i centrum och mönster som ritas i raka linjer och vinklar.

Vävningen här hör hemma i den bofasta änden av den traditionen. Helnomadiska väverskor flyttar med sina djur under vår, sommar och höst och väver först när de har slagit sig ner för vintern, vilket begränsar dem till små vävstolar och till den ullSe i mattlexikonet och de färgämnen som säsongen har gett. Ett bofast distrikt har fasta vävstolar i flera storlekar, jämnare tillgång på färgat garn och bättre redskap, så vävningen blir regelbundnare och formaten fler. Det som inte ändras är att det aldrig finns någon förlaga. Mönstret bärs i minnet och lärs in genom att man sitter bredvid en äldre väverska och upprepar det hennes händer gör.

Mönsterspråket i afshardistrikten är därför geometriskt, och det läses som en familj av upprepade byggstenar snarare än som en enda flödande komposition. Räkna med en kantig medaljongSe i mattlexikonet, eller två–tre staplade uppåt i mittfältet, med krokar och dubbelkrokar längs kanterna, trappstegsformade konturer och små fyllnadsmotiv tätt packade i bottnen runt omkring. Mönster som upprepas över hela fältet är vanliga, liksom stiliserade fåglar, rosetter och rutnät av romber. Bården består oftast av flera smala band i stället för ett enda brett. Väverskans eget öga syns i de små avvikelserna: ett motiv som byter färg halvvägs upp i fältet, eller en bård som anpassar sig för att gå ihop i hörnet.

Bland dessa motiv är botehSe i mattlexikonet det som flest köpare känner igen direkt, och det är ett grundmotiv i hela afshardistrikten. Ordet betyder på persiska knopp eller ung planta, och i persisk kultur står formen för tillväxt och förnyelse. I en matta läses den som en droppe, en låga eller en grankotte med böjd spets, upprepad i rader över fältet eller samlad inuti en medaljong. Stadsverkstäderna ritar den med mjuka rundningar. På en afsharvävstol blir den fyrkantig över axlarna och tydligt konturerad, var och en lite olik grannen, ofta ordnad i prydliga snedställda rader mot en enfärgad botten.

Ullen från Kermanplatån är det material som ger provinsens mattor deras anseende. Fåren här bär grovt täckhår över en mjuk, fin bottenull som kallas kork, och det är just den finullen som går in i traktens goda mattor. Handspunnen tar den färg på djupet och behåller en mjuk lyster. Eftersom stam- och byväverskor av tradition klipper, spinner och färgar sitt eget garn kan garnet i en äldre matta växla en aning i grovlek, och det är just det som ger luggen den svagt oregelbundna, handgjorda ytan.

Färgskalan är kortare och mer medvetet vald än i provinsens stadsmattor, som kan rymma allt mellan femton och trettio skilda nyanser. I byarna och bland stammarna färgar man med det som växer i närheten och med de pålitliga klassikerna: krappSe i mattlexikonet för rött och rostrött, indigo för mellanblått och mörkblått, valnötsskalSe i mattlexikonet och andra barkfärger för bruna toner, medan ofärgad elfenbensvit och naturbrun ull lämnas precis som den kom från fåret. Resultatet är en kort palett som används i starka kontraster. AbrashSe i mattlexikonet, de mjuka vågräta ränderna där ett färgpartiSe i mattlexikonet tar slut och nästa tar vid, hör hemma här och är inget fel.

Konstruktionen sätter ullen främst. Luggen är ull rakt igenom, och stommen kan vara ull eller bomull: ull är vanligare i äldre och mindre mattor, bomull i senare och större, och båda är riktiga för distriktet. Knuttätheten är måttlig med avsikt, tätare än renodlat nomadiskt arbete och glesare än stadsverkstädernas, eftersom ett geometriskt mönster inte behöver något tätt rutnät för att bli tydligt. Det ger en förhållandevis tjock och robust matta som klarar dagligt slitage och är lättare att leva med än en fin matta i silke och ull.

Formaten är oftast blygsamma. Afsharvävstolarna ger mängder av små och mellanstora mattor, sådana som läggs ut lite här och var i hemmet, och de nästan kvadratiska mattor som från början var väskframsidor och djurtäcken, snarare än de rumsfyllande mattor som vävdes på beställning i städerna. Det passar ett modernt hem: hallen, golvet vid sängen, ytan framför soffan eller två mattor som läggs tillsammans. Geometrin syns dessutom på håll, så en liten matta i de här mönstren läses tydligt tvärs över ett rum på ett sätt som en fint ritad blomstermatta i samma storlek sällan gör.

I handeln kan mattor från det här hörnet av provinsen bjudas ut som afshar, under namnet på ett angränsande distrikt som Sirjan eller Baft, eller helt enkelt som Kerman, eftersom provinsnamnet har följt med distriktens produktion ända sedan Kerman byggdes upp till ett av naven för leveranser till den europeiska marknaden på 1800-talet. Det är värt att veta vilket namn du egentligen har framför dig. En matta från afshardistrikten är en äkta matta ur stam- och bytraditionen med ett eget formspråk, och den ska bedömas efter ullens kvalitet, mönstrets tydlighet och färgernas ärlighet, inte mätas mot en stadsmatta som den aldrig försökt vara.

En persisk matta är en handknutenSe i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinSe i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratSe i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongSe i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinSe i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizSe i mattlexikonet, BakhtiariSe i mattlexikonet och KarajaSe i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorSe i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiSe i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashSe i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullSe i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnSe i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggSe i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaSe i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundSe i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaSe i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteSe i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.