Zanjan är både en stad och en provins i nordvästra Iran, vid den gamla vägen mellan Teheran och Tabriz, ungefär 300 kilometer från huvudstaden. Det äldre lokala namnet är Zangan, och under qajartidenTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster.Se i mattlexikonet förvaltades trakten som Khamseh, ett namn som äldre mattlitteratur använder både om det här distriktet och, förvirrande nog, om ett obesläktat stamförbund långt söderut. Befolkningen talar till största delen azerbajdzjansk turkiska, med kurdiska byar mot den sydvästra kanten och tatitalande enklaver på andra håll i provinsen. Regionen gränsar dessutom till vävarbygd på två håll: kurdiska BijarMattor från staden Bijar i provinsen Kurdistan i nordvästra Iran och byarna runt omkring; namnet omfattar både fina och grova mattor med dubbelt inslag, vävda av kurdiska stamfolk och, i verkstäder, av afsharvävare. De kallas Irans ”järnmattor” och hör till de tyngsta mattorna i förhållande till storleken: dubbla inslag, symmetriska (turkiska) knutar och hårt nedslagna rader, ofta medan ullen hålls våt, ger en tjock, tät lugg. Mönstren varierar från blom-, herati- och medaljongmönster till geometriska mönster och hämtar förebilder från Isfahan och Kashan samt från ryska, kaukasiska och europeiska källor (bland dem en rosbukett i fransk stil), i juveltoner som rostrött, rött, beige och marinblått. Bijarmattor är ofta små mattor eller gångmattor, stora format är sällsynta, och de slätvävda ändarna och fransarna är vanligen flätade.Se i mattlexikonet i provinsen Kurdistan i sydväst och Hamadan längre söderut. Mer än något annat är det läget som förklarar hur en zanjanmattaStammattor vävda av nomadiska vävare i Zanjanregionen i västra Iran, nära vävområdena kring Bidjar och Hamadan. Kompakta, bärbara vävstolar, som ställs upp på vinterslätterna, håller de flesta mattorna till omkring 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller mindre. Grunden är oftast av bomull och luggen av ull från vävarnas egna får, i geometriska mönster eller heratimönster med beige, djupt rött och blått som huvudfärger; äldre mattor har ofta en mittmedaljong inramad av en sexkantig medaljong. Mattor med inflytande från Bidjar har en kraftig, tålig lugg nästan lika tjock som hos en äkta bidjarmatta, och därför fungerar de som ett alternativ till Bidjar; mattor med inflytande från Hamadan följer Hamadans mönster och färger med något tunnare lugg än hamadanmattorna.Se i mattlexikonet ser ut.

Vävningen hör hemma i byarna och hos herdefamiljerna, inte i stadens verkstäder. Under våren och sommaren flyttar familjerna med hjordarna mellan betesmarkerna, och när vädret slår om drar de sig ned från bergen till de lägre slätterna. Där sätter de upp vävstolarna och väver genom de kalla månaderna. Mattan är ett vinterarbete, gjord under den årstid då det ändå inte finns något att göra utomhus, och det syns i resultatet: mattorna är vävda på känn, med byvävningens små oregelbundenheter, inte med den linjalraka precision som stadsvävstolen får av att följa en uppritad mönsterkartong.

Rörligheten bestämmer vävstolen, och vävstolen bestämmer storleken. Det handlar om små, nätta ramar som går att ta isär och bära med sig, så mattorna blir därefter: kring 120 x 180 centimeter eller mindre. Den som letar efter en stor zanjanmatta får leta länge, för det rumsfyllande formatet är sällsynt i den här traditionen. I hallen, vid sängen, i arbetsrummet eller framför soffan är måtten närmast idealiska.

Två mönsterfamiljer står för nästan allt som vävs i regionen. Den första är rakt igenom geometrisk: kantiga medaljonger, hakförsedda och trappstegsformade konturer, motiv som bärs i minnet i stället för att kopieras från papper. Den andra är heratimönstret, på persiska kallat mahi, alltså fisk: ett upprepat rutnät av romber där var och en rymmer en liten rosettRunt, blomliknande ornament där kronbladen strålar jämnt ut från en mittpunkt, som en blomma sedd uppifrån. Från och med 1500-talet eller däromkring, när blommönster kom in i de persiska mattorna, började vävarna placera en rosett mitt i mittfältet, vilket gav upphov till mittmedaljongen i blommiga stadsmattor, som den cirkelrunda rosettmedaljongen med slingrande linjer på en rund tabrizmatta i Shah Abbasi-mönster. På abadehmattor markerar en liten rosett vävd i marinblått, rött eller krämvitt medaljongens mitt, ett sätt att känna igen typen. Rosetter upprepas också längs bårderna, som i tabriz- och bakhtiarimattor, och bland rankorna och palmetterna i sultanabadmattor.Se i mattlexikonet, omgiven av böjda blad som man tyckte liknade fiskar som simmade runt blomman. Mönstret har fått sitt namn efter staden HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor.Se i mattlexikonet och vävs över hela Iran, från Tabriz och SaroughPopulära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans.Se i mattlexikonet till Bijar och Hamadan. Till Zanjan har det kommit via de två sistnämnda grannarna.

Äldre mattor drar kraftigt åt det geometriska, och de har en komposition som är värd att lära sig känna igen. En mittmedaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.Se i mattlexikonet omsluts av en andra, sexkantig medaljong, så att mattans mitt läses som en form inuti en annan form. I varianter tillkommer fyra mindre motiv i hörnen, eller mindre geometriska medaljonger ovanför och nedanför den stora. Samma familj av kompositioner dyker upp i HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.Se i mattlexikonet och KaradjaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.Se i mattlexikonet i nordväst och i vävningen från Abadeh och hos qashqaierna långt söderut, vilket är nyttigt att veta: det är ett formspråk som by- och nomadvävare delar, inte en uppfinning från Zanjan.

Färgskalan är varm och djup. Bottnarna är oftast beige, mörkröda eller någon av flera blå nyanser, med orange, grått, brunt, ytterligare blå toner och ett djupare rött som accenter och i de mindre motiven. Djupt rött och djupt brunt är de toner regionen är mest känd för, och det är de som ger mattorna deras tyngd på golvet. Ljusa, klara färger hör inte till Zanjans uttryck. Intrycket påminner mer om glöd under aska än om en blomsterrabatt.

Stommen är nästan alltid av bomull och luggen av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, och ullen köps inte in: den kommer från vävarnas egna hjordar, samma får som de driver mellan betesmarkerna året om. Det är ett litet faktum med synliga följder. Ullen blir vad årstiden och betet ger, så färgen fäster lite olika från klippning till klippning, och en enfärgad botten kan visa svaga vågräta band där ett nytt garnparti kom upp i vävstolen. Det kallas abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.Se i mattlexikonet och är ett tecken på en äkta bymatta, inte ett fel.

Vilken av de två grannarna som format vävarens hand är den mest givande frågan att ställa om en zanjanmatta, för mycket av det som skiljer exemplaren åt följer av svaret. Mattor från traditionens Bijarsida följer Bijars mönster tätt, mest herati eller herati blandat med blommiga inslag, men är färgade med lokala färgämnen, så teckningen känns bekant medan färgen inte gör det. Mattor från Hamadansidan delar Hamadans mönster och dess rödtoner, djupblå och krämvita nyanser så nära att de två kan vara svåra att skilja åt.

Det är i tyngden som släktskapet med Bijar verkligen märks. Bijarmattor, vävda av kurdiska vävare en bit åt sydväst, är de tätaste och tyngsta av alla persiska typer, så hårt nedslagna i vävstolen att de fått öknamnet järnmattor, och en zanjanmatta med Bijarprägel är inte långt efter. Inte riktigt lika tjock, men tillräckligt nära för att vara verkligt slitstark, och tillräckligt nära för att Zanjan ska vara det förnuftiga valet för dig som vill ha Bijars geometri och Bijars fasthet. Mattor från regionens Hamadansida har något tunnare luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet än en riktig hamadanmattaMattor från staden Hamadan i västra Iran, en sedan länge etablerad vävregion, och från de över 1 500 byarna runtomkring, som tillsammans producerar tusentals mönster. Bymattorna, som ofta vävs av familjer hemma under vintern, är oftast mindre mattor eller gångmattor (vissa längre än 6 m, cirka 20 fot) med geometriska mönster, hexagon- eller rombformade medaljonger eller heratimönster i rött, djupblått och krämvitt, knutna med den symmetriska turkiska knuten i en knuttäthet som vanligen är låg till medelhög. Verkstadsmattorna från staden är mer blomsterrika och finare knutna. Luggen är av ull på en bomullsgrund (i vissa äldre mattor en ullgrund), och konstruktionen med enkelt inslag, som är standard kring Hamadan, ger vanligen en mjuk lugg som är tunnare än hos mattor med dubbelt inslag.Se i mattlexikonet, men är ändå rejäla.

Hur som helst hör en zanjanmatta till gruppen med tjock lugg, tillsammans med Heriz, Mashad, Sarough, Bijar och gabbehMatta från provinsen Fars i Iran, vävd av regionens stammar och bofasta byinvånare på en grundvävnad av ull eller gethår (sällan bomull), med en lång, tjock, tät lugg av ull som inte klipps kort; den dokumenterades första gången på 1600-talet, för omkring 400 år sedan. Den låga knuttätheten ger enkla, djärva mönster där träd, djur och människor blir abstrakta geometriska former. Färgad gabbeh har ull som färgats i vilken nyans som helst, ofta kraftigt, medan naturgabbeh använder ofärgad vit och svart ull i krämvita, bruna, grå och svarta toner, oftast på krämvit botten. Vanliga storlekar är omkring 0,9–1,2 × 1,8–2,1 m (3–4 × 6–7 fot). Finare, stadsvävda varianter kommer från Shiraz, och mycket fina, tunga mattor kallas ibland qashqai, trots att de inte är riktiga qashqaimattor.Se i mattlexikonet, och det får praktiska följder hemma. En djup lugg tål steg bra och döljer spåren av vardagen, men den håller också kvar ett avtryck under allt som är tungt. Lägg därför ett stolsunderlägg under kontorsstolen i stället för att låta hjulen arbeta direkt mot ullen. Vänd dessutom mattan ett halvt varv minst en gång om året, så att den belastade delen får vila och slitaget fördelas jämnt över hela mattan.

Vad en zanjanmatta inte är: en fint tecknad matta. Det här är ingen tradition byggd på finhet, och knutantalet säger mycket lite om den. Karaktären sitter i tyngden, geometrin och färgen. Bedöm den som vävarna själva skulle ha gjort, på hur ullen känns i handen, på om färgerna klär varandra och på om medaljongen är tecknad med övertygelse. På de premisserna är en liten zanjanmatta en av de mest tåliga äkta mattorna du kan lägga på ett golv, och den är byggd för att se flera möbleringar komma och gå omkring sig.

En persisk matta är en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut.Se i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinDen persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, Herat, Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte.Se i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor.Se i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongEn ritad mönsterförlaga, även kallad ritning, som en verkstadsvävare följer knut för knut. Under safaviderna, när mönstren blev alltmer komplicerade, sägs särskilda mönsterritare, ofta miniatyrmålare, ha ritat dem på sådana förlagor, så att vävarna bara utförde andras mönster, och vävskolor växte fram kring detta arbetssätt. Stadsmattor från verkstäder i orter som Tabriz och Isfahan är så exakta eftersom de vävs efter vävkartonger. Byvävare litar betydligt mindre till förlagor, och stamvävare arbetar efter minnet och efter mönster som förts vidare inom familjen, så deras mattor tenderar att vara mindre symmetriska.Se i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster.Se i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.Se i mattlexikonet, BakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna.Se i mattlexikonet och KarajaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.Se i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorMattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ull från de egna hjordarna, ofta både till grund och lugg, traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen.Se i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.Se i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.Se i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnUllgarn som spunnits av tvättad, kardad ull för hand eller på en handdriven spinnrock i stället för maskinellt, varefter de spunna trådarna tvinnas ihop till tjockare, starkare trådar före färgningen. Det ger finare, mjukare trådar än maskinspinning, så att ullen känns mjukare och ser glansigare ut, och handspinning sägs bevara ullens naturliga lanolin. Det är vanligt i kazak- och peshawarmattor som vävs i Pakistan och i afghanska Khal Mohammadi-mattor, som alla också färgas med naturfärger.Se i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaEn handknuten matta från mattvävningens länder i Asien och Mellanöstern, som oftast namnges efter den stad eller region den kommer från och är känd för sina invecklade mönster. I handelns vanliga formulering ”persiska och orientaliska mattor” betyder ”persisk” tillverkad i Iran, medan ”orientalisk” omfattar övriga ursprung, som Turkiet, Pakistan, Indien, Afghanistan och Kina, till exempel pakistantillverkade kazakmattor, mattor i oushakmönster och bucharamattor eller afghanska Khal Mohammadi-mattor; i vid bemärkelse omfattar ordet också persiska mattor. Mattor i persisk stil från Pakistan, Indien eller Kina är inte persiska. Endast handknutna mattor är äkta; handtuftade mattor, som ibland säljs som ”handgjorda”, och maskintillverkade mattor står lägre i rang. Mattans ursprungsland och ursprungsstad talar om för en köpare vad som kan förväntas av dess typiska färger och kvalitet.Se i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke.Se i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaPersiska stadsmattor från Isfahan i centrala Iran, bland de finast knutna i världen: vanligen 500–700 KPSI (knutar per kvadrattum, ungefär 7 750–10 850 knutar per 10 × 10 cm), näst efter Qom. De flesta vävs av fin korkull från unga får; vissa har en lugg av silke och ull på en grundvävnad av silke eller bomull, och några få är enligt uppgift av rent silke. Mönstren hämtar inspiration från naturen och stadens arkitektur, från medaljong med hörnstycken och blommiga allovermönster till jaktscener, livsträd, bönenischer och bildmässiga trädgårdsmotiv, oftast i mjuka pasteller med indigo och klarrött mot elfenbensvit bottenfärg. De flesta är signerade, och stora format är sällsynta och dyra.Se i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteDen roterande, borstförsedda valsen i huvudet på många stående dammsugare och dammsugare med eldrivet munstycke, som slår på och bearbetar luggen för att lösgöra smuts. På en handknuten matta är den för hård: den slår ned luggen och kan gripa tag i fransarna och slita sönder dem, och fransarna ska över huvud taget inte dammsugas. Det rekommenderade alternativet är enbart sugkraft från en lätt kanisterdammsugare vars munstycke saknar borstvals, som förs i sidled över mattans bredd i stället för på längden mot luggen; om det bara finns en maskin med borstvals ska valsen stängas av.Se i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.