Kerman ligger i sydöstra Iran och är huvudstad både i provinsen Kerman och i länet runt omkring. Staden ligger högt, i öknens utkant, där den iranska högplatån vetter mot de gamla handelsvägarna till Indien. I äldre europeiska källor stavas namnet Kirman, och den klassiska provinsen här hette Carmania; själva platsen har varit bebodd sedan antiken. Läget hade handelsmässig betydelse långt innan mattorna fick någon, eftersom köpmän på väg mellan Iran och Indien använde Kerman som en av sina anhalter. Rikedomen, ullen och den ständiga kontakten med utländska köpare som följde med trafiken är de praktiska skälen till att en mattindustri slog rot just här och inte någon annanstans i söder.

Vävandet i staden är betydligt äldre än exporthandeln antyder. Under safavidernaSe i mattlexikonet hörde Kerman till Persiens största mattcentra och nämndes i samma andetag som Tabriz, Kashan och HeratSe i mattlexikonet. Det är från den hovtiden den moderna arbetsdelningen stammar: mönstren blev för invecklade för att en vävare skulle kunna hitta på dem vid vävstolen, så en mönsterritare ritade kartongen och vävaren utförde den. Det som tog fart på 1800-talet var den kommersiella mattindustrin, inte själva hantverket. Under QajardynastinSe i mattlexikonet blomstrade exporten till Europa och Amerika, och utländska firmor startade egen tillverkning inne i Persien, med Kerman som ett av de viktigaste naven vid sidan av Tabriz, SultanabadSe i mattlexikonet och Mashhad.

I den gängse indelningen av persisk vävnad hör Kerman ihop med Tabriz, Kashan, Nain och Isfahan bland stads- och verkstadsmattorna, inte bland by- och nomadmattorna. Sådana mattor knyts inomhus i stora fasta vävstolar av erfarna vävare som följer ett uppritat mönster, och därför blir kompositionerna balanserade och upprepningsbara, med hörn som går ihop på ett sätt man sällan ser i byvävnad. De mjukt svängda blomstermönstren av Kermantyp förutsätter precis de villkoren. En ensam vävare som improviserar ur minnet kan inte få en slingrande ranka att hålla linjen över tre meter; med en kartong och en verkstad går det.

Färgen är det som verkligen skiljer den här regionen från de andra. Kerman behöll sin egen färgningstradition, och stadens mästerfärgare var berömda just för hur många nyanser de kunde framställa och sedan kombinera i en och samma matta. En typisk KermanmattaSe i mattlexikonet har mellan femton och trettio olika färger, mer variation än i nästan någon annan persisk typ, och resultatet blir inte rörigt utan djupt: övergångar inom en enda blomma, ett enda blad, ett enda stycke bård, så att mönstret får volym i stället för att se platt ut.

Den historiska paletten domineras av djupa rödtoner och blått i flera styrkor, kompletterade av grönt och gräddvita bottnar, med accenter i grönt, rosa och ljusblått. Inom den ramen varierar kombinationerna så mycket att regionen beskrivs utifrån sin bredd snarare än utifrån någon enskild typisk färgställning. Det spelar roll även när du köper. En matta med så många toner fångar upp och svarar mot betydligt mer av ett rum än vad en tvåfärgad matta gör, och den binder ofta ihop möbler som annars inte har något gemensamt.

Den nyare produktionen går åt ett annat håll. Där dominerar pastellerna: champagne, limegrönt, ljust rosa och ett gråaktigt blått, medan de djupa rödtonerna och de starka blåtonerna från äldre arbeten till stor del saknas. Mattorna är lugnare än sina föregångare från 1800-talet och passar fint i ljusa, moderna rum, men de är ett nytt tonläge snarare än regionens norm. Är det den täta, mättade Kermanmattan från de gamla beskrivningarna du vill ha, är pastellmattorna fel val, och skillnaden syns tvärs över ett rum.

Mönsterbredden är det andra regionen är känd för. Blomstermotiven dominerar, som i alla stadsvävnader, oftast i form av en centralmedaljong på ett dekorerat fält, där medaljongen tolkas som en lotusblomma, en blomma som sedan länge har helig betydelse i den persiska mattsymboliken. Heltäckande mönster är lika vanliga, och de båda kombineras ibland. Bland de mönster som regionen är särskilt känd för finns ett som kallas "vår": mycket små, mycket detaljrika blommor strödda i överflöd över hela fältet, något som kräver vävarens finhet och färgarens bredd på en och samma gång.

Två äldre motiv återkommer här regelbundet. Livsträdet fyller större delen av fältet med ett enda stort träd omgivet av fåglar, djur och blommande grenar, och läses som bandet mellan jorden och det som växer ur den, på andra håll som styrka, visdom och långt liv; Kermans sätt att hantera motivet brukar framhållas som olikt alla andras. BotehSe i mattlexikonet, den droppformade eller kottlika figuren som europeiska köpare känner igen som paisley, upprepas i rader över bottnen; ordet betyder spirande växt på persiska och står för växt och förnyelse. Både Tabriz och Malayer väver de här två motiven, och livsträdet är hemtamt också i Kashan och Isfahan.

Öppna fältkompositioner, vanliga i nyare Kermanmattor, lämnar större delen av bottnen i en enda färg med gott om luft mellan motiven. De har sitt ursprung i dekoren på koranpärmar, där en centralmedaljong vilar i ett brett, enfärgat fält, och de uppträder i tre former: en enda centralmedaljong, upprepade medaljongerSe i mattlexikonet eller en heltäckande strödd komposition. I andra änden av skalan står trädgårdsmattorna, vars fält är indelat i ett rutnät av paneler där varje ruta är ett inramat fönster mot blommor, cypresser och fåglar, och jaktmattorna, med ryttare och villebråd i rörelse över blommande mark.

Konstruktionen är sig lik genom hela regionen: bomullsbotten med luggSe i mattlexikonet av ullSe i mattlexikonet. Ullen är kork, den fina, mjuka underullen från traktens får, och det är den som ger en bra Kermanmatta dess särskilda mjukhet och svaga lyster i skiftande ljus. KorkullSe i mattlexikonet är inte unik för regionen, eftersom Isfahan, Tabriz och Mashhad också använder den, men Kerman är ett av dess starkaste fästen. En del stycken blandar in silke i luggen för att lyfta fram detaljer, och ett mindre antal vävs med lugg av rent silke, vilket skärper teckningen och höjer priset i motsvarande grad.

I Kerman knyter man med den asymmetriska knuten, som oftast kallas persisk knutSe i mattlexikonet, precis som Kashan, Isfahan, Nain och Mashhad; den symmetriska eller turkiska knuten hör hemma i Turkiet, Kaukasus och nordvästra Iran och når centrala Iran bara genom enstaka by- och nomadvävnader. Inget enskilt värde för knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet (KPSI) räcker för att beskriva den här regionen. Verkstadsmattorna är fint knutna och håller skarpa detaljer, men en betydande del av produktionen, den som kommer från de enklare verkstäderna, använder juftiknuten, som läggs runt fyra varptrådar i stället för två. Det går mycket fortare att väva och ger en lösare och lättare matta.

För en köpare är det vikten och teckningen som avslöjar saken, inte baksidan, som sällan röjer juftiknuten vid en snabb blick. En matta som knutits så känns förvånansvärt lätt för sin storlek, nära hälften av vad en jämförbar matta väger, och mönstret tappar skärpa: blommor och rankor som borde vara knivskarpa ser luddiga och pixliga ut, och kompositionerna brukar vara enklare, med mer tom botten. En Kermanmatta från en riktig verkstad gör tvärtom, håller fina detaljer och använder hela sitt breda färgregister i skuggningarna. Med bomullsbotten är en sådan matta gjord för att hålla i många år i hemmet.

En persisk matta är en handknutenSe i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinSe i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratSe i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongSe i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinSe i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizSe i mattlexikonet, BakhtiariSe i mattlexikonet och KarajaSe i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorSe i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiSe i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashSe i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullSe i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnSe i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggSe i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaSe i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundSe i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaSe i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteSe i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.