Borujerd är en stad i nordvästra delen av provinsen Lorestan i västra Iran och huvudort i det distrikt som bär samma namn. Staden ligger på en vidsträckt slätt på Zagrosbergens nordöstra sida, nära provinsgränsen mot Hamadan: Nahavand ligger ungefär fem mil åt nordväst, Malayer lika långt rakt norrut och Khorramabad, Lorestans huvudstad, omkring sex mil åt sydväst. Under århundraden var detta norra Lorestans främsta stad och dess handelscentrum, belägen vid vägen som leder trafiken ner från Hamadanplatån mot Khuzestan. I äldre europeisk litteratur om persiska mattor stavas namnet Burujird eller Borudjerd.

Administrativt är detta alltså en matta från Lorestan, och just den etiketten vilseleder fler köpare än den hjälper. Lorestan är luriskt område, och den vävning provinsen är mest känd för är nomadisk: tjocka, löst tecknade stammattor från bergsbetena i södra Zagros. Borujerds mattor hör hemma i något helt annat, nämligen den bofasta by- och småstadsvävningen i Hamadanbältet, som löper längs korridoren från Hamadan via Malayer ner till Borujerds omland. Ska du bara ta med dig ett enda faktum innan du tittar närmare på en sådan här matta, är det det här: räkna med en byvävnad från Hamadantrakten, inte en lurisk stammattaMattor som mestadels vävs av nomadiska stammar, främst i Iran men också i hela Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika; några namn, som Bakhtiari och Gabbeh, ligger på gränsen mellan stam- och byvävning. Stammarna följer sina hjordar från vår till höst och slår sig vanligen ned på vintern för att väva på kompakta, bärbara vävstolar, så mattorna är små, ofta 1,2 × 1,8 m (4 × 6 fot) eller 1,5 × 2,1 m (5 × 7 fot), eller gångmattor, och mycket stora mattor är sällsynta. Ull från stammens egna hjordar används ofta till både grund och lugg (gethår förekommer också) och färgas med växter från trakten. Mönstren, som mestadels är geometriska, förs vidare och vävs ur minnet i stället för efter en ritning, så till skillnad från stadsmattor går mönstret ofta inte snyggt ihop i hörnen. Qashqai-, belutsch- och turkmenmattor har fått sina namn efter stammarna som väver dem.Se i mattlexikonet.

Handeln är en del av förklaringen till att vävningen slog rot här. Vägen mellan ArakMattor från Arak, en stad i centrala Iran som tidigare hette Sultanabad, och byarna runt omkring, en vävregion som växte fram under qajartiden, när exporten av persiska mattor till Europa och Amerika blomstrade. Mattexter använder också staden som referenspunkt: orten Sarough ligger omkring 50 km (31 engelska mil) norr om den, och byarna kring Malayer ligger mellan Arak och Hamadan. Äldre mattor från området säljs fortfarande under det gamla namnet Sultanabad.Se i mattlexikonet och Hamadan har varit en viktig handelsled i århundraden, och den passerar Malayer strax norrut, där en gren viker av söderut mot Borujerd och vidare mot Khorramabad. Trafiken bar med sig mönster från ett vävdistrikt till nästa. Byvävningen i hela bältet har traditionellt varit en vintersyssla: vintrarna här uppe är hårda, och hushållen samlades inomhus och vävde genom de kalla månaderna. Den rytmen – ett säsongsbetonat hushållshantverk snarare än en stadsateljé i drift året om – präglar allt som regionen producerar.

Mönstren i den här familjen är starkt geometriska. Medaljonger är vanliga och oftast sexkantiga eller trappade till en romb, placerade på ett öppet mittfältKomposition där större delen av mittfältet lämnas öppen, oftast med en enda enfärgad botten och bara några få blommor i svängda linjer och ibland en medaljong. Den finns i tre former: en enda mittmedaljong, två eller flera upprepade medaljonger eller ett glest allovermönster av motiv med gott om plats emellan. Kompositionen sägs påminna om en koranpärm och förekommer främst i persiska stadsmattor som Tabriz, Kashan, Sarough, Hamadan och Kerman, och även i bidjarmattor. Eftersom mönstret är så sparsamt syns ojämnheter i ullen eller färgningen tydligt.Se i mattlexikonet med matchande hörnstyckenOrnamentet i vart och ett av mittfältets fyra hörn kring en central medaljong, som oftast tar upp medaljongens motiv eller färg; på tabrizmattor bildas hörnen ofta genom att medaljongmönstret delas i fyra delar och en del används i varje hörn. Hörnfälten fullbordar en komposition med medaljong och hörnstycken, och på en välgjord matta är hörnstyckena lika varandra och placerade symmetriskt.Se i mattlexikonet. Det andra bärande mönstret är herati, även kallat fisk- eller mahimönstret: ett upprepat rutnät av små romber, var och en inramad av böjda blad som tolkats som fiskar, och det breder ut sig över hela mittfältet. BotehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer.Se i mattlexikonet, den droppformade figuren som är bekant från paisley, förekommer också, liksom geometriska genomgående mönster. Helt blommiga, mjukt svängda teckningar är betydligt ovanligare här än i stadsvävningens centra, som Kashan eller Isfahan.

En dokumenterad förskjutning i bältet under 1900-talet förtjänar att nämnas, eftersom den förklarar varför vissa mattor härifrån ser långt blommigare ut än den geometriska normen. SaroughPopulära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans.Se i mattlexikonet, som vävs i andra änden av samma korridor nära Arak åt öst-nordost, fick kommersiellt övertag, och dess mönster spred sig ut i byproduktionen runt omkring. Framför allt den så kallade amerikanska Sarough-stilen, en fristående blomsterkvist upprepad över en röd botten, kopierades flitigt av byarnas vävare som svarade på efterfrågan från exportmarknaden. En matta från det här distriktet kan därför läsas antingen som äldre och geometrisk eller som senare och Sarough-präglad.

Färgskalan i Hamadantrakten vilar på tre bottenfärger: rött, ett djupt indigoblått och gräddvitt eller elfenbensvitt. Accenterna tillför gult och guld, grönt samt mjukare rosa- och persikotoner, och i somliga byar dyker kamelfärgade nyanser upp. Rödtonerna är mer jordiga än klara, och blåtonerna är så mörka att de kan läsas som nästan svarta i svagt ljus. Eftersom mattorna färgades på orten och i små satser är skillnader mellan två mattor normala, liksom abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.Se i mattlexikonet, de ränder av färgskiftning som uppstår inom ett och samma mittfält. Det är inget fel.

Materialen följer regionens standard: en bomullsstomme av varp och inslagDe två trådsystem som bygger upp en mattas grund: varpen, de lodräta trådarna som spänns upp först i vävstolen, och inslaget, de vågräta trådarna som förs genom dem mellan knutraderna. Grunden är oftast av bomull, men ull är vanligt i stammattor och äldre mattor och silke i mycket fina mattor. Mattor med enkelt inslag, som är standard i det större Hamadanområdet, visar sicksackformade rader av vita varpprickar på baksidan och har en tunnare lugg, medan konstruktion med dubbelt inslag, som är standard i fina, tätt vävda mattor och i bijar- och herizmattor, döljer varpen och ger en tjockare, tätare lugg. Varpändarna bildar fransarna, och extra inslag i vardera änden bildar den slätvävda kelimänden som låser luggen.Se i mattlexikonet som bär en luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, knuten med den turkiska, symmetriska knut som är standard i hela Hamadanbältet. Äldre mattor från den vidare regionen dyker ibland upp med ullstomme i stället, vilket ger ett mjukare och något mindre regelbundet fall. Ullen kommer till stor del från får som betar på de höga bergsbetena kring vävdistrikten, och just betet brukar anges som förklaringen till luggens fyllighet och stillsamma lyster. Lugghöjden ligger mellan låg och medelhög, och i de finare byarna klipps den kort så att teckningen förblir läsbar.

Inslaget är det som mest påverkar hur en matta från det här bältet känns under foten, och det är värt att kontrollera på varje enskild matta. Hamadangruppens signum är enkelt inslagKonstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksida en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslag. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadja- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermatta.Se i mattlexikonet, ett inslagsskott mellan varje knutrad, vilket ger en jämförelsevis tunn, platt och följsam matta med låg lugg som ligger tätt mot golvet. Underdistrikt som lutar åt Sarough lägger i stället två skott mellan raderna och blir märkbart tjockare, och Malayer strax norrut delar sig åt båda hållen längs exakt den linjen. Antalet inslag bör därför kontrolleras och inte förutsättas.

Knuttätheten hör hemma i mellanskiktet. Bofasta byvävare arbetar finare än nomaderna, som väver på bärbara vävstolar med den ull och de färger som råkar följa med, men klart grövre än de stora stadsateljéerna, som följer ritade kartonger in i minsta detalj. Mattor i Hamadanfamiljen brukar placeras mellan ungefär 80 och 200 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet (KPSI), mot 200 till 400 för fint stadsarbete från Kashan, Isfahan eller Nain och under 80 för stamvävnader. Läs siffran som en beskrivning av vilken sorts vävnad du har framför dig, inte som ett betyg på den.

Formaten är övervägande små. Framför allt är detta ett bälte för gångmattor: gångmattorna härifrån mäter oftast omkring 75 till 90 cm på bredden, de bredare över metern, i längder som börjar kring två meter och sträcker sig upp mot fyra och långt därutöver där en korridor krävde det. Små mattor, mindre rumsmattor och långa, smala gallerimattor är den vardagliga produktionen. Riktigt stora mattor är undantag i hela bältet och gjordes historiskt på beställning snarare än för lager, så ett mycket stort stycke härifrån är ovanligt och bör bedömas för sig.

I hemmet passar en matta med enkelt inslag ur den här traditionen i hallen, i trappan, som gångmatta i köket eller i ett rum där dörrarna behöver gå fritt över golvet, och det platta fallet gör den lätt att leva med. Tät ull över låg lugg tål den sortens slitage väl. Det här är praktiska mattor gjorda för golv som används, inte samlarobjekt, så välj en för att teckningen och färgen håller kvar blicken. Känn på ullen, se efter hur jämn färgen är och kontrollera att stadkanter och ändar är hela.

En persisk matta är en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut.Se i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinDen persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, Herat, Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte.Se i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor.Se i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongEn ritad mönsterförlaga, även kallad ritning, som en verkstadsvävare följer knut för knut. Under safaviderna, när mönstren blev alltmer komplicerade, sägs särskilda mönsterritare, ofta miniatyrmålare, ha ritat dem på sådana förlagor, så att vävarna bara utförde andras mönster, och vävskolor växte fram kring detta arbetssätt. Stadsmattor från verkstäder i orter som Tabriz och Isfahan är så exakta eftersom de vävs efter vävkartonger. Byvävare litar betydligt mindre till förlagor, och stamvävare arbetar efter minnet och efter mönster som förts vidare inom familjen, så deras mattor tenderar att vara mindre symmetriska.Se i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster.Se i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.Se i mattlexikonet, BakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna.Se i mattlexikonet och KarajaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.Se i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorMattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ull från de egna hjordarna, ofta både till grund och lugg, traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen.Se i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.Se i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.Se i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnUllgarn som spunnits av tvättad, kardad ull för hand eller på en handdriven spinnrock i stället för maskinellt, varefter de spunna trådarna tvinnas ihop till tjockare, starkare trådar före färgningen. Det ger finare, mjukare trådar än maskinspinning, så att ullen känns mjukare och ser glansigare ut, och handspinning sägs bevara ullens naturliga lanolin. Det är vanligt i kazak- och peshawarmattor som vävs i Pakistan och i afghanska Khal Mohammadi-mattor, som alla också färgas med naturfärger.Se i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaEn handknuten matta från mattvävningens länder i Asien och Mellanöstern, som oftast namnges efter den stad eller region den kommer från och är känd för sina invecklade mönster. I handelns vanliga formulering ”persiska och orientaliska mattor” betyder ”persisk” tillverkad i Iran, medan ”orientalisk” omfattar övriga ursprung, som Turkiet, Pakistan, Indien, Afghanistan och Kina, till exempel pakistantillverkade kazakmattor, mattor i oushakmönster och bucharamattor eller afghanska Khal Mohammadi-mattor; i vid bemärkelse omfattar ordet också persiska mattor. Mattor i persisk stil från Pakistan, Indien eller Kina är inte persiska. Endast handknutna mattor är äkta; handtuftade mattor, som ibland säljs som ”handgjorda”, och maskintillverkade mattor står lägre i rang. Mattans ursprungsland och ursprungsstad talar om för en köpare vad som kan förväntas av dess typiska färger och kvalitet.Se i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke.Se i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaPersiska stadsmattor från Isfahan i centrala Iran, bland de finast knutna i världen: vanligen 500–700 KPSI (knutar per kvadrattum, ungefär 7 750–10 850 knutar per 10 × 10 cm), näst efter Qom. De flesta vävs av fin korkull från unga får; vissa har en lugg av silke och ull på en grundvävnad av silke eller bomull, och några få är enligt uppgift av rent silke. Mönstren hämtar inspiration från naturen och stadens arkitektur, från medaljong med hörnstycken och blommiga allovermönster till jaktscener, livsträd, bönenischer och bildmässiga trädgårdsmotiv, oftast i mjuka pasteller med indigo och klarrött mot elfenbensvit bottenfärg. De flesta är signerade, och stora format är sällsynta och dyra.Se i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteDen roterande, borstförsedda valsen i huvudet på många stående dammsugare och dammsugare med eldrivet munstycke, som slår på och bearbetar luggen för att lösgöra smuts. På en handknuten matta är den för hård: den slår ned luggen och kan gripa tag i fransarna och slita sönder dem, och fransarna ska över huvud taget inte dammsugas. Det rekommenderade alternativet är enbart sugkraft från en lätt kanisterdammsugare vars munstycke saknar borstvals, som förs i sidled över mattans bredd i stället för på längden mot luggen; om det bara finns en maskin med borstvals ska valsen stängas av.Se i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.