Aran va Bidgol är både en stad och ett distrikt i provinsen Isfahan, mitt på den iranska högplatån, strax nordost om Kashan och på sydkanten av Maranjaböknen och den stora saltsjön Daryacheh-ye Namak. Namnet rymmer två orter: Aran och Bidgol var grannstäder som växte ihop och under 1900-talet fördes samman till en enda kommun – därav det persiska va, som betyder "och", mellan de båda namnen. Till distriktet hör även Noushabad och Abuzeidabad. Det här är ökenland, och vävningen har alltid haft blicken riktad mot Kashan.

Mattorna härifrån är Kashanmattor i allt utom namnet. Kashan ligger en kort bit åt sydväst och har i århundraden varit handelsplatsen för allt som vävts i den här delen av provinsen, och de äkta mattor som kommit från orterna runt omkring har nått marknaden under stadens namn. Det är inget falskspel. Hela distriktet delar ett och samma formspråk, samma material och samma verkstadskultur. Det som tillhör staden ensam är de berömda signerade ateljéerna och arvet från hovet. Det som hör till hela distriktet, Aran va Bidgol inräknat, är själva vävsättet.

Vävningen i Kashandistriktet går tillbaka till safavidisk tid, då dynastins härskare höll sommarresidens i själva Kashan och lät väva mattor åt hovet. Kashan räknas tillsammans med Tabriz, HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor.Se i mattlexikonet och Kerman till periodens stora produktionsorter. Traditionen löper dock inte obruten. Industrin bakom dagens mattor är en återupplivning från 1800-talet, uppbyggd under QajardynastinTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster.Se i mattlexikonet när persiska mattor började strömma till Europa och Amerika i stora mängder. I det kommersiella skedet skildes mönsterritandet från vävandet och blev två yrken, och distriktet lade sig till med de standardiserade, omedelbart igenkännliga mönster som det fortfarande arbetar med.

Mönsterförrådet är begränsat och formellt, med betydligt mindre variation än Tabriz erbjuder. En central medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.Se i mattlexikonet utgör ryggraden, och den vanligaste kompositionen ställer medaljongen mot fyra hörnpartier som upprepar dess färg, så att mönstret läses som en helhet och inte som delar. Shah Abbasi-mönsterKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.Se i mattlexikonet, det palmettStiliserat blommotiv formad som en solfjäder eller ett palmblad, vars kronblad eller blad utgår från en och samma bas. Det upprepas i mittfält och bårder på stadsmattor som Kashan och Tabriz, oftast tillsammans med arabeskrankor, rosetter och blomkvistar. I sultanabadmattor ritas palmetterna överdimensionerade och sätts bland kantiga rankslingor i ett allovermönster.Se i mattlexikonet- och rankmotiv som fått sitt namn efter shah Abbas, löper genom mittfältet. Genomgående blommönster helt utan medaljong hör lika mycket hemma här, och likaså öppna kompositioner där en ensam medaljong svävar i en generöst tom botten – ett upplägg distriktet delar med Tabriz, SaroughPopulära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans.Se i mattlexikonet, Hamadan och Kerman. Ovanligast är darbari, hovtypen, som vävs helt utan bård.

Storleken avgör vad du ser. De stora formaten håller sig till det formella formspråket: en matta på fyra gånger sex meter är betydligt oftare en medaljong med hörn, ritad för en stor sal och kvar i vävstolen i åratal snarare än månader. Det är i de mindre mattorna, kring 1,5 gånger 2 meter och nedåt, som vävarna tar sig friheter, och det är där livsträdMönster där ett stort, detaljrikt träd reser sig över större delen av mittfältet, omgivet av växtornament, med fåglar, djur och blommor utspridda bland grenarna. Trädet kan också fylla en enda ruta i en matta med kheshtimönster eller förekomma som bårdmönster. I persisk tradition står det för sambandet mellan jorden och omgivningen, tolkas också som en länk mellan himmel och jord och symboliserar styrka, vishet och livets kontinuitet. Det vävs i mattor från Tabriz, Kashan, Isfahan, Kerman och Malayer och i belutschmattor.Se i mattlexikonet, vaser och fåglar dyker upp. Lockar det ovanliga mönstret, leta bland de små formaten. Är det det klassiska anslaget du vill åt, leta bland de stora.

Tre färger dominerar: djupröd, marinblå och gräddvit. Accentfärgerna sträcker sig längre, till ljusare blått, beige, orange och gult, men de bärande färgerna ligger fast. Gula eller gröna bottnar förekommer och är verkligen ovanliga. Det uttryck distriktet är känt för bygger på kontrast snarare än på en enskild kulör: ett ljust, ofta elfenbensvitt mittfält som bär mönstret, inramat av en bård i mättade juvelfärger, ofta djupröd och tät av blommor, arabesker och vaser mellan smala sidobårder. I täta blommönster är en elfenbensvit botten både sällsynt och användbar, eftersom motiven då framträder tydligt i stället för att trängas.

En verklig förändring har skett över generationerna, och den gäller färgen snarare än tekniken. Äldre mattor går mot djupare rött, vinrött och mörkblått, medan nyare lutar åt pasteller och mjukare toner rakt igenom. En del av det gör åldern på egen hand, eftersom de växtfärger som användes förr mildras med tiden – det är en del av förklaringen till att gamla mattor verkar återhållsamma där ny, syntetisk färgning verkar skarp. Lägg samma mönster sida vid sida i en gammal och en ny matta, så är den gamla nästan alltid den stillare av de två.

Luggen är normalt helull. Under distriktets mest kända period var det klassiska valet en fin merinoull som importerades via Manchester, och handeln använder fortfarande namnet Manchester Kashan för den gruppen av mattor, uppskattade för sin lyster och för hur ullen tar färg. Under luggen sitter en bomullsstomme, och det är den som håller en stor matta plan och rätvinklig. Silke förekommer, men som ett gammalt drag och inte ett nytt: dagens produktion är bomullsstomme med luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, medan mattor i silke och ull, och de sällsynta helt i silke, hör hemma bland antikviteterna, där en lugg av silke och ullMatta med lugg av både silke och ull, oftast till största delen ull med silkesgarn som knutits in i utvalda detaljer, till exempel blommotiv, för att ge glans och göra mönstret skarpare. Silke är finare än ull och medger tätare knytning, så knuttätheten ligger på ungefär 400–700 knutar per kvadrattum (omkring 6 200–10 850 per 10 × 10 cm) på bomullsgrund och 500–1 000 (omkring 7 750–15 500) på silkesgrund, även om nainmattor, som nästan alltid har bomullsgrund, hamnar lägre i de grövre la-graderna, där ett högre la-tal betyder färre knutar. Ullen gör att luggen förblir tjock och slitstark och att priset hamnar under det för rent silke men över det för enbart ull. Sådana mattor vävs i Tabriz, Nain, Mashhad, Bijar, Isfahan och Qom, och luggen klipps oftast kort för att detaljerna ska framträda.Se i mattlexikonet för det mesta sitter på en silkesstomme.

Knuttätheten här bör förstås som tillräcklig snarare än extrem. Antika mattor från distriktet har räknats till omkring 240, 256 och 324 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet (KPSI), och även den med lägst täthetMått på hur tätt en matta är packad. I maskintillverkad matta beskriver det fibrerna i luggen och räknas fram genom att luggvikten multipliceras med 36 och divideras med lugghöjden; högre täthet betyder i regel bättre hållbarhet och funktion. I handknutna mattor avser det knuttätheten (KPSI, knutar per kvadrattum), som räknas på baksidan och medelvärdesbildas över flera områden (150 KPSI motsvarar ungefär 23 knutar per cm²). Liksom med bildupplösning ger högre täthet finare kurvor och skarpare mönster, vanligen med lägre klippt lugg och mer arbete, men den är inte det enda måttet på kvalitet: djärva geometriska bymattor vävs med låg till medelhög täthet.Se i mattlexikonet är en förstklassig matta vars mönster framträder alldeles tydligt. Tätheten spelar roll därför att mönstret är kurvlinjärt: med för få knutar blir en svängd arabeskBöljande ornament av sammanflätade, snirklande rankor, slingor och blad som ringlar sig i rytmiska spiraler, ofta ritade i spegelsymmetri. På mattor förekommer det i fält och bårder på stadsmattor som kashan- och tabrizmattor, tillsammans med blomkvistar, palmetter och vaser, och i Shah Abbasi-mönster virvlar rankorna kring mittmedaljongen.Se i mattlexikonet suddig. När kurvorna väl återges rent ger ett högre knutantal föga extra, och mönster, symmetri, material, färg, ålder och skick väger precis lika tungt. Vill du räkna själv, mät en tum på bredden och en tum på höjden, multiplicera och ta sedan medelvärdet av två eller tre ställen, eftersom blomsterpartierna är tätare än den öppna bottnen.

Under fötterna ligger luggen på medelhög höjd, nära Tabriz, utan den djupa, tunga yta som mattor från HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.Se i mattlexikonet, Mashad och Sarough väljs för i rum med hårt slitage. Den mellanvikten är en del av förklaringen till att de här mattorna håller. Mattor från distriktet som är åttio, hundra, till och med hundratio år gamla är fortfarande i bruk och strukturellt intakta, och antik silkeslugg känns påfallande mjuk och följsam i handen. En matta byggd så här är gjord för att gå på, och ett sekel av vanligt bruk är ett normalt resultat snarare än något märkvärdigt.

Signerade mattor hör till den här traditionen, även om de berömda namnen, bland dem MohtashamVerkstad i Kashan som förknippas med mästarvävaren Hadji Mollah Mohammad Hassan Mohtasham, vars mattor från slutet av 1800-talet anses ha återupplivat den klassiska kashanvävningen. Verkstadens mattor är kända för en förfinad, tätt utarbetad mönsterteckning i kashanstil, med blom- och örtkvistar, palmetter och arabesker, bland annat uppläggningen medaljong med hörnstycken på elfenbensvit eller röd botten. Namnet förekommer på mattor från slutet av 1800-talet och in på 1900-talets första hälft och räknas som ett kvalitetsmärke i toppklass för kashanmattor.Se i mattlexikonet och Dabir, tillhörde ateljéer inne i staden och inte verkstäder i orterna runt omkring. En invävd signatur hävdar en bestämd verkstads upphovsmannaskap, inte distriktets. Det distriktet som helhet har vunnit är en varaktig plats på marknaden. Kashanmattor placeras ofta strax efter Tabriz i popularitet bland persiska mattor, och de hör, tillsammans med Tabriz, Sarough och Mashad, till de självklara valen när det gäller formella blommönster med medaljong eller genomgående ritning i stora format. En matta vävd i Aran va Bidgol hör till den traditionen, gjord där öknen börjar snarare än i staden som gav den dess namn.

En persisk matta är en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut.Se i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinDen persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, Herat, Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte.Se i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor.Se i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongEn ritad mönsterförlaga, även kallad ritning, som en verkstadsvävare följer knut för knut. Under safaviderna, när mönstren blev alltmer komplicerade, sägs särskilda mönsterritare, ofta miniatyrmålare, ha ritat dem på sådana förlagor, så att vävarna bara utförde andras mönster, och vävskolor växte fram kring detta arbetssätt. Stadsmattor från verkstäder i orter som Tabriz och Isfahan är så exakta eftersom de vävs efter vävkartonger. Byvävare litar betydligt mindre till förlagor, och stamvävare arbetar efter minnet och efter mönster som förts vidare inom familjen, så deras mattor tenderar att vara mindre symmetriska.Se i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster.Se i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.Se i mattlexikonet, BakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna.Se i mattlexikonet och KarajaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.Se i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorMattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ull från de egna hjordarna, ofta både till grund och lugg, traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen.Se i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.Se i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.Se i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnUllgarn som spunnits av tvättad, kardad ull för hand eller på en handdriven spinnrock i stället för maskinellt, varefter de spunna trådarna tvinnas ihop till tjockare, starkare trådar före färgningen. Det ger finare, mjukare trådar än maskinspinning, så att ullen känns mjukare och ser glansigare ut, och handspinning sägs bevara ullens naturliga lanolin. Det är vanligt i kazak- och peshawarmattor som vävs i Pakistan och i afghanska Khal Mohammadi-mattor, som alla också färgas med naturfärger.Se i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaEn handknuten matta från mattvävningens länder i Asien och Mellanöstern, som oftast namnges efter den stad eller region den kommer från och är känd för sina invecklade mönster. I handelns vanliga formulering ”persiska och orientaliska mattor” betyder ”persisk” tillverkad i Iran, medan ”orientalisk” omfattar övriga ursprung, som Turkiet, Pakistan, Indien, Afghanistan och Kina, till exempel pakistantillverkade kazakmattor, mattor i oushakmönster och bucharamattor eller afghanska Khal Mohammadi-mattor; i vid bemärkelse omfattar ordet också persiska mattor. Mattor i persisk stil från Pakistan, Indien eller Kina är inte persiska. Endast handknutna mattor är äkta; handtuftade mattor, som ibland säljs som ”handgjorda”, och maskintillverkade mattor står lägre i rang. Mattans ursprungsland och ursprungsstad talar om för en köpare vad som kan förväntas av dess typiska färger och kvalitet.Se i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke.Se i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaPersiska stadsmattor från Isfahan i centrala Iran, bland de finast knutna i världen: vanligen 500–700 KPSI (knutar per kvadrattum, ungefär 7 750–10 850 knutar per 10 × 10 cm), näst efter Qom. De flesta vävs av fin korkull från unga får; vissa har en lugg av silke och ull på en grundvävnad av silke eller bomull, och några få är enligt uppgift av rent silke. Mönstren hämtar inspiration från naturen och stadens arkitektur, från medaljong med hörnstycken och blommiga allovermönster till jaktscener, livsträd, bönenischer och bildmässiga trädgårdsmotiv, oftast i mjuka pasteller med indigo och klarrött mot elfenbensvit bottenfärg. De flesta är signerade, och stora format är sällsynta och dyra.Se i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteDen roterande, borstförsedda valsen i huvudet på många stående dammsugare och dammsugare med eldrivet munstycke, som slår på och bearbetar luggen för att lösgöra smuts. På en handknuten matta är den för hård: den slår ned luggen och kan gripa tag i fransarna och slita sönder dem, och fransarna ska över huvud taget inte dammsugas. Det rekommenderade alternativet är enbart sugkraft från en lätt kanisterdammsugare vars munstycke saknar borstvals, som förs i sidled över mattans bredd i stället för på längden mot luggen; om det bara finns en maskin med borstvals ska valsen stängas av.Se i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.