Malayer är både en stad och ett distrikt i södra delen av provinsen Hamadan, uppe i Zagrosbergens högland i västcentrala Iran, ungefär halvvägs längs vägen mellan Hamadan i nordväst och ArakMattor från Arak, en stad i centrala Iran som tidigare hette Sultanabad, och byarna runt omkring, en vävregion som växte fram under qajartiden, när exporten av persiska mattor till Europa och Amerika blomstrade. Mattexter använder också staden som referenspunkt: orten Sarough ligger omkring 50 km (31 engelska mil) norr om den, och byarna kring Malayer ligger mellan Arak och Hamadan. Äldre mattor från området säljs fortfarande under det gamla namnet Sultanabad.Se i mattlexikonet i sydost, huvudorten i grannprovinsen Markazi. Som mattnamn omfattar Malayer både centralorten och ett stort antal byar runt omkring, och vävningen har alltid varit byhantverk snarare än arbete i hovets eller stadens verkstäder. Vävning för avsalu växte fram här först på 1800-talet, jämförelsevis sent med persiska mått mätt, och byursprunget märks i nästan allt hos mattorna.

Geografin gjorde resten. Distriktet låg i århundraden vid en av Irans viktiga handelsvägar, och den ständiga strömmen av resande och köpmän förde med sig mönsteridéer från alla håll, idéer som vävarna tog till sig. Resultatet är ett område med ovanligt stor stilistisk bredd i förhållande till sin storlek: någon enhetlig Malayerstil finns helt enkelt inte, och två mattor från var sin ände av samma distrikt kan se ut att komma från olika provinser. Att förstå den uppdelningen är nyckeln till att läsa en sådan matta, för distriktet delar sig ganska tydligt i två vävtraditioner, där var och en dras åt sin egen granne.

I sydost, närmare Arak, följer vävningen SaroughPopulära, slitstarka persiska stadsmattor från orten Sarough i centrala Iran, omkring 50 km (31 engelska mil) norr om Arak. Saroughmattorna blev framträdande på 1800-talet och exporterades till Europa och Amerika. På en bomullsgrund sitter en medeltjock till tjock ullugg, ibland med silkesaccenter, som oftast knyts med persisk knut (vissa äldre mattor har turkisk knut) och har en medelhög till hög knuttäthet på upp till omkring 320 knutar per kvadrattum (ungefär 50 per cm²). Blommönster, medaljong- och allovermönster, med inslag av herati-, boteh- och bildmönster, förekommer på mittfält i beige, elfenbensvitt, krämvitt, marinblått eller rött, där det röda drar åt orange eller rost, vanligen med en smal sidobård. Amerikanska saroughmattor, som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, anpassade mönster och färger efter amerikansk smak, och många färgades om till en eftertraktad rosenröd nyans.Se i mattlexikonet, vars egen by ligger omkring fem mil norr om staden. Dessa mattor är vävda med dubbelt inslagKonstruktion där två inslagstrådar i stället för en förs genom varpen mellan på varandra följande knutrader. Det dubbla inslaget täcker grundvävnaden, så på baksidan av en fint och tätt vävd matta syns bara knutar och inslag, utan de vita varpfläckar som avslöjar en matta med enkelt inslag, och mattan blir tjockare, tätare och tyngre. Bijar och Heriz hör till de typiska mattorna med dubbelt inslag, liksom finvävda persiska mattor över lag.Se i mattlexikonet, alltså två inslagstrådar av bomull mellan varje knutrad, vilket ger en stadigare kropp och bär upp en tjockare luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet. Knuten är turkisk, det vill säga symmetrisk. Mönstren följer Saroughs repertoar: en central blommedaljongBlommig matta uppbyggd kring en enda mittmedaljong, antingen en stor blomma eller en klunga små blommor som sammanfogats till en form, ofta ekad av mindre medaljonger ovanför, under och vid sidan av. Medaljongen sägs traditionellt stå för den heliga lotusblomman. Eftersom medaljongen tar plats i mittfältet är blommorna och grenarna mindre och tunnare än i blommiga mattor med allovermönster. Mönstret är typiskt för mattor från Tabriz, Kerman, Sarough och Kashan, och mönstrets starka mitt gör det till ett naturligt blickfång i rummet.Se i mattlexikonet eller ett fält med livsträdMönster där ett stort, detaljrikt träd reser sig över större delen av mittfältet, omgivet av växtornament, med fåglar, djur och blommor utspridda bland grenarna. Trädet kan också fylla en enda ruta i en matta med kheshtimönster eller förekomma som bårdmönster. I persisk tradition står det för sambandet mellan jorden och omgivningen, tolkas också som en länk mellan himmel och jord och symboliserar styrka, vishet och livets kontinuitet. Det vävs i mattor från Tabriz, Kashan, Isfahan, Kerman och Malayer och i belutschmattor.Se i mattlexikonet. Färgskalan är mörk och mättad, med marinblå bottnar, elfenben och guld samt gröna och röda toner inarbetade i teckningen. När de är som bäst ligger de så nära Sarough att det är verkligt svårt att skilja de två åt.

I den nordvästra änden väver byarna som byarna kring Hamadan väver. Där väver man med enkelt inslagKonstruktion där vävaren för in bara en inslagstråd mellan efter varandra följande knutrader. Eftersom varpen inte täcks helt syns på mattans baksida en sicksacklinje av små vita prickar från grundvävnaden, ett enkelt sätt att känna igen tekniken, och luggen tenderar att bli tunnare och lägre än vid vävning med dubbelt inslag. Enkelt inslag är standard i det större Hamadanområdet, från hamadan-, karadja- och mehrabanmattor till sennehmattor och många kurdiska stammattor, och i den hamadanpåverkade typen av malayermatta.Se i mattlexikonet, men knytningen är oftast något finare än på en HamadanmattaMattor från staden Hamadan i västra Iran, en sedan länge etablerad vävregion, och från de över 1 500 byarna runtomkring, som tillsammans producerar tusentals mönster. Bymattorna, som ofta vävs av familjer hemma under vintern, är oftast mindre mattor eller gångmattor (vissa längre än 6 m, cirka 20 fot) med geometriska mönster, hexagon- eller rombformade medaljonger eller heratimönster i rött, djupblått och krämvitt, knutna med den symmetriska turkiska knuten i en knuttäthet som vanligen är låg till medelhög. Verkstadsmattorna från staden är mer blomsterrika och finare knutna. Luggen är av ull på en bomullsgrund (i vissa äldre mattor en ullgrund), och konstruktionen med enkelt inslag, som är standard kring Hamadan, ger vanligen en mjuk lugg som är tunnare än hos mattor med dubbelt inslag.Se i mattlexikonet, och just den finare väven är det praktiska sättet att skilja dem åt. Teckningen är övervägande geometrisk snarare än blommig. Färgerna är genomgående ljusare, även rödtonerna, som ligger närmare rosa och terrakotta än de djupa tonerna hos den sydöstra typen. Luggen är tunnare här också, och en tunn gångmatta från Malayer är en av de självklara lösningarna när hallens dörr måste kunna slå upp över mattan.

Båda distriktets halvor hämtar ur de äldre teckningstraditionerna i Sarough och Ferahan, men vävarna behöll sin egen känsla för balans och proportion i stället för att kopiera rakt av. Resultaten är ojämna, och det ska sägas rent ut: en del Malayermattor är stela, med en teckning som saknar flyt, medan andra är så säkert utförda att bara konstruktionen avslöjar dem. Nyare exemplar följer ofta stilen amerikansk SaroughEn typ av Sarough som vävdes främst på 1920- och 1930-talen, med mönster och färger anpassade efter vad internationella köpare, framför allt i USA, uppskattade, och mycket populär där. Den kallas också Mohajeran Sarough. Dess blommönster kom senare att tjäna som förebild för nyare malayer- och mehrabanmattor.Se i mattlexikonet, den blomstil som anpassades under exporttiden för köpare i USA och Europa, och de upplevs som mjukare och luftigare än det äldre byarbetet.

De flesta fält följer en av två uppställningar: en central blommedaljong, eller ett heltäckande blommönster som bara upprepas över bottnen utan någon medaljongEtt stort motiv i mitten av mattans fält, kring vilket resten av mönstret är organiserat; den stora mittmedaljongen sägs ha införts under safavidtiden (1500- och 1600-talen). Blommedaljonger, typiska för stadsmattor som tabriz-, kashan- och saroughmattor, tolkas ofta som en lotusblomma, och motivet har också tolkats som en spegling av en moskés invändiga kupol; geometriska medaljonger, ofta sexkantiga eller rombformade, känns igen på by- och stammattor som heriz- och zanjanmattor. En medaljong kan stå ensam, kombineras med fyra hörnstycken, flankeras av mindre medaljonger ovanför och nedanför eller upprepas längs en gångmatta. Mattor utan mittmotiv har allovermönster. I en välgjord matta sitter medaljongen mitt i och hörnen speglar varandra så exakt som handarbete tillåter.Se i mattlexikonet alls. Medaljongerna är vanligen romb- eller sexkantsformade snarare än runda eller flikiga, en byvana som lever kvar även i de mer blomsterrika exemplaren. Båda uppställningarna hör till distriktet som helhet, men utförandet skiljer sig mellan ändarna. Byarna i sydost tecknar dem som rena blomkompositioner, medan de i nordväst lutar åt geometrisk teckning rakt igenom, så att samma grundstomme kan se ut som något helt annat.

Två små detaljer är värda att känna till, eftersom de identifierar väven snabbare än mönstret gör. Titta på bården som ramar in medaljongen, så hittar du nästan alltid små vita prickar inne i den, en vana som går igen i Malayermattor som i övrigt har mycket lite gemensamt. Titta sedan på huvudbården runt mattan, där en repslinga, en obruten tvinnad linje, är den andra återkommande signaturen. Ingen av detaljerna är iögonfallande, och ingen av dem är unik för distriktet i sig. Tillsammans är de däremot en användbar bekräftelse när mönstret ensamt lämnar frågan öppen.

Utöver de två uppställningarna återkommer tre namngivna mönster. BotehDroppformat motiv med böjd övre spets, sedan århundraden allestädes närvarande i persisk och kashmirisk vävnad. Det persiska ordet tolkas som ”knoppande blomma eller växt”, och motivet står för tillväxt och förnyelse; det läses också som en cypress som böjer sig i vinden men sällan knäcks, en låga, ett frö, en tallkotte eller en stiliserad mandel. När skotska fabriker på 1800-talet började efterlikna kashmirsjalar blev boteh i väst känt som ”paisley”, efter staden Paisley. På mattor upprepas det oftast över hela mittfältet, särskilt i mattor från Tabriz, Sarough, Kerman, Mashhad och Malayer.Se i mattlexikonet, den droppformade eller kottliknande figuren som upprepas i rader över fältet, är väl etablerad här; ordet betyder på persiska en knoppande blomma eller planta, och motivet bär på en tanke om växt och förnyelse. Livsträdet förekommer främst på den Sarough-påverkade sidan av distriktet. Även bönemönstret dyker upp, uppbyggt kring mihraben, den bågformade nisch som symboliserar moskéns port, och komponerat som en enda riktad bild som läses från ena kortsidan i stället för att upprepas.

Det är i färgen som distriktets mångfald syns tydligast. Både dämpade och starka färgskalor förekommer, ibland med bara några byar emellan. Bottenfärgen är oftast mörkt marinblå, djupröd eller gräddvit, och accenterna spänner brett: rosa, persikofärg, guld, gula och gröna toner dyker alla upp, i regel i små mängder mot en mörkare botten. Distriktet har sedan länge ett gott rykte för sin färgning och sin fina ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet. Eftersom de två deltraditionerna skiljer sig åt i färgskala lika mycket som i konstruktion är färgen också den första ledtråden till vilken ände av distriktet en matta kommer från.

Konstruktionen är enhetlig i hela distriktet, även där mönstren inte är det. Varp och inslagDe två trådsystem som bygger upp en mattas grund: varpen, de lodräta trådarna som spänns upp först i vävstolen, och inslaget, de vågräta trådarna som förs genom dem mellan knutraderna. Grunden är oftast av bomull, men ull är vanligt i stammattor och äldre mattor och silke i mycket fina mattor. Mattor med enkelt inslag, som är standard i det större Hamadanområdet, visar sicksackformade rader av vita varpprickar på baksidan och har en tunnare lugg, medan konstruktion med dubbelt inslag, som är standard i fina, tätt vävda mattor och i bijar- och herizmattor, döljer varpen och ger en tjockare, tätare lugg. Varpändarna bildar fransarna, och extra inslag i vardera änden bildar den slätvävda kelimänden som låser luggen.Se i mattlexikonet är av bomull, luggen av ull och knuten turkisk i båda undertyperna. Knuttätheten ligger över genomsnittet för byvävning, och ärligare än så går det inte att uttrycka det, eftersom ingen enskild siffra kan täcka ett namn som sträcker sig över ett helt distrikt, och exakta tal som anges för Malayer som helhet bör tas med en nypa salt. Det viktiga är vad tätheten får för följd. Knytningen är fin nog att bära små detaljer, och därför klipps luggen medvetet kort för att teckningen ska förbli läsbar, kort till medellång beroende på om mattan har enkelt eller dubbelt inslag.

Storlekarna är typiska för byvävning. Stommen i utbudet är små mattor och gångmattor, de flesta mellan ungefär 60 × 90 och 120 × 210 centimeter, och det är i de formaten distriktets mönsterbredd är lättast att hitta. Gångmattor från Malayer dyker också upp i generösa bredder, särskilt äldre exemplar, vilket gör dem användbara i en bred hall. Större Malayermattor finns, vävda i vissa bestämda byar, men urvalet krymper snabbt, och riktigt stora exemplar är sällsynta eftersom de i regel bara gjordes på beställning och inte för den öppna marknaden.

I hemmet passar de här mattorna på de platser formatet antyder: hallar, trappavsatser, fotändan av sängen, en smal remsa golv bredvid soffan. Den korta luggen och den fasta kroppen tål slitage väl, och den blommiga teckningen hos den sydöstra typen gör sig lugnare i ett sovrum än ett stort och djärvt geometriskt mönster skulle göra. Malayer har aldrig haft samma namnkännedom som Sarough eller Kashan, och för den som läser väven i stället för etiketten har det i regel betytt mycket omsorgsfull handknytning under ett mer anspråkslöst namn.

En persisk matta är en handknutenMattkonstruktion där vävaren för hand knyter varje knut av luggarn av ull eller silke runt intilliggande varptrådar på en vävstol, för sedan ett inslag genom raden och slår ned det. De klippta knutändarna bildar luggen, varpen och inslagen bildar grundvävnaden, och varpändarna blir fransarna. Att knyta en matta kan ta månader eller till och med år, och arbetet ger små oregelbundenheter: mönster som inte är helt symmetriska, motstående kanter som skiljer sig flera centimeter i längd, ojämna fransar. Äkta persiska, orientaliska och turkiska mattor är handknutna, till skillnad från handtuftade mattor (som ibland säljs som ”handgjorda”) och maskintillverkade mattor, vars baksidor känns stela och ser jämnt uppradade ut.Se i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinDen persiska dynasti som styrde från 1501, med shah Ismail som förste härskare, in på 1730-talet. Hovets beskydd av måleri, kalligrafi och vävning gjorde tiden till den persiska mattans guldålder. Många mästerverk på museer och på de främsta auktionerna kommer från denna tid, med Tabriz, Herat, Kashan och Kerman som de största centra. När mönstren blev mer komplicerade skildes formgivarna, ofta miniatyrmålare, från de vävare som arbetade efter deras ritningar; den stora mittmedaljongen, kurvlinjära och geometriska kompositioner samt rikare blommor och rankor blev kännetecken, och mönstren standardiserades för export till asiatiska och europeiska marknader. Den afghanska invasionen av Isfahan 1722 avbröt vävningen i de största tillverkningscentra under flera år, även om stammar och byar fortsatte.Se i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratMattor från Herat, en historisk stad i västra Afghanistan som under safavidtiden (1500-talet till början av 1700-talet) var ett av de största centren för mattillverkning, vid sidan av Tabriz, Kashan och Kerman. Staden har också gett namn åt heratimönstret, en upprepad romb med en liten blomma eller några blad inuti och böjda blad på sidorna, som sägs ha sitt ursprung där och som fortfarande vävs i många persiska mattor.Se i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongEn ritad mönsterförlaga, även kallad ritning, som en verkstadsvävare följer knut för knut. Under safaviderna, när mönstren blev alltmer komplicerade, sägs särskilda mönsterritare, ofta miniatyrmålare, ha ritat dem på sådana förlagor, så att vävarna bara utförde andras mönster, och vävskolor växte fram kring detta arbetssätt. Stadsmattor från verkstäder i orter som Tabriz och Isfahan är så exakta eftersom de vävs efter vävkartonger. Byvävare litar betydligt mindre till förlagor, och stamvävare arbetar efter minnet och efter mönster som förts vidare inom familjen, så deras mattor tenderar att vara mindre symmetriska.Se i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinTiden för qajardynastin, som styrde Persien på 1800-talet och stod för den största mattproduktionen i Persiens historia. Mattvävningen återupplivades efter 1700-talets oroligheter, som hade stannat de främsta tillverkningscentra, och exporten till Europa och Amerika blomstrade, med England och Tyskland som de största köparna. Nyare centra som Sultanabad och Kashan växte fram vid sidan av Tabriz och Kerman, och europeiska och amerikanska bolag inrättade egna tillverkningscentra i Persien. Mattor från dessa stora fabriker följer standardiserade, lätt igenkännbara mönster, till skillnad från by- och stammattor, vars vävare fortfarande själva formger sina mönster.Se i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizKraftfulla bymattor från Herizområdet i nordvästra Iran, nära Tabriz, och de mest kända av alla persiska bymattor. En grov och tålig ullugg på bomullsgrund, oftast med dubbelt inslag för extra tjocklek, och en låg till medelhög knuttäthet (vanligen angiven till omkring 120–170 KPSI, knutar per kvadrattum; ungefär 1 900–2 600 per 10 × 10 cm) gör dem mycket slitstarka; ullens styrka tillskrivs traditionellt kopparhaltigt bergsvatten. Den klassiska kompositionen är en stor kantig medaljong med fyra hörnstycken, ibland ett allovermönster, i en roströd nyans som traditionellt tillskrivs kopparmineraler i den lokala floden, tillsammans med mörkt marinblått och gräddvitt. Bakshaishmattor och serapimattor är deras äldre former, och de sistnämnda är i dag över hundra år gamla.Se i mattlexikonet, BakhtiariFärgstarka mattor av bakhtiarierna, en stam i Zagrosbergen som var nomadisk tills stora delar av stammen bosatte sig sydväst om Isfahan på 1800-talet och vars vävning i dag finns i fler än 200 byar; mindre mattor är oftast stamarbeten, medan större kommer från regionens byar. Grunden är oftast av bomull, med en lugg av ull från stammens egna får, även om vissa små stammattor är av ull rakt igenom, och varje rad slås ned så hårt att luggen blir tät och slitstark. De mest kännetecknande uppläggningarna är trädgårdsrutmönstret (Khesti, även stavat Kheshti), ett rutnät av inramade rutor som var och en visar en trädgårdsscen tänkt som en bild av paradiset, samt mönstret medaljong med hörnstycken, med en halvgeometrisk mittmedaljong. Djupt rött och mörkt marinblått är de vanliga fältfärgerna.Se i mattlexikonet och KarajaBymattor från en grupp byar i regionen Azerbajdzjan i Iran, vid den västra kanten av Herizvävningens område och uppkallade efter byn Karaja i deras mitt. Ullugg på bomullsgrund (mycket gamla mattor kan ha en ullgrund), turkisk knut och enkelt inslag, så att luggen är tunnare och mjukare än hos herizmattorna, som oftast har dubbelt inslag, och knuttätheten är låg till medelhög. Två djärva geometriska medaljonger med hakformade kanter alternerar vanligen längs en gångmatta, ofta med en ny bottenfärg för varje upprepning, och på breda mattor uppfattas de upprepade medaljongerna som ett geometriskt allovermönster, i orangerött, blått, gräddvitt och brunt. Den mjuka, tunna luggen och de stora längderna, hos vissa över 6 m (20 fot), gör dem populära som gångmattor i hallar och trappor.Se i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorMattor vävda av nomadstammar i Mellanöstern, Centralasien och Nordafrika, som flyttar med sina hjordar under vår, sommar och höst och slår sig ned för att väva på vintern. På kompakta, bärbara vävstolar gör de vanligen små stycken (till exempel 1,2 × 1,8 eller 1,5 × 2,1 m, det vill säga 4 × 6 eller 5 × 7 fot), ibland gångmattor, av ull från de egna hjordarna, ofta både till grund och lugg, traditionellt färgad med lokala växter. De djärva, mestadels geometriska mönstren förs vidare genom generationer utan nedskrivna förlagor och påminner ibland om stadsmattor. Till skillnad från stads- och verkstadsmattor har de ofta asymmetrier, färgvariationer och mönster som inte löser sig snyggt i hörnen.Se i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiKlassisk persisk blomstil uppkallad efter safavidernas härskare Shah Abbas, som började som ett mönster vid det kungliga hovet för omkring 400 år sedan. Dess främsta kännetecken är stiliserade, fjäderlika palmettblad och lotusblommor, där lotusen är en urgammal symbol för långt liv, ordnade i sträng symmetri med rankornament kring en mittmedaljong, ofta en rosett. Tidiga exemplar föredrog djupa röda och blå toner, medan senare mattor i stilen ofta går över till dämpade, neutrala toner. Mönstret förekommer i mattor från Kashan, Nain och Tabriz.Se i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.Se i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnUllgarn som spunnits av tvättad, kardad ull för hand eller på en handdriven spinnrock i stället för maskinellt, varefter de spunna trådarna tvinnas ihop till tjockare, starkare trådar före färgningen. Det ger finare, mjukare trådar än maskinspinning, så att ullen känns mjukare och ser glansigare ut, och handspinning sägs bevara ullens naturliga lanolin. Det är vanligt i kazak- och peshawarmattor som vävs i Pakistan och i afghanska Khal Mohammadi-mattor, som alla också färgas med naturfärger.Se i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaEn handknuten matta från mattvävningens länder i Asien och Mellanöstern, som oftast namnges efter den stad eller region den kommer från och är känd för sina invecklade mönster. I handelns vanliga formulering ”persiska och orientaliska mattor” betyder ”persisk” tillverkad i Iran, medan ”orientalisk” omfattar övriga ursprung, som Turkiet, Pakistan, Indien, Afghanistan och Kina, till exempel pakistantillverkade kazakmattor, mattor i oushakmönster och bucharamattor eller afghanska Khal Mohammadi-mattor; i vid bemärkelse omfattar ordet också persiska mattor. Mattor i persisk stil från Pakistan, Indien eller Kina är inte persiska. Endast handknutna mattor är äkta; handtuftade mattor, som ibland säljs som ”handgjorda”, och maskintillverkade mattor står lägre i rang. Mattans ursprungsland och ursprungsstad talar om för en köpare vad som kan förväntas av dess typiska färger och kvalitet.Se i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundEn mattbas där varp- och inslagstrådarna är av silke i stället för den vanliga bomullen eller ullen. Silke är finare och tunnare, så många fler knutar ryms på samma yta; mattor med silkesgrund har vanligen omkring 500–1 000 knutar per kvadrattum (ungefär 78–155 per kvadratcentimeter). Silkesgrund förekommer främst i fina traditionella stadsmattor, oftast qom- och isfahanmattor, och dessutom i utvalda verkstäder i Tabriz och i en särskild grupp turkmenska yomutmattor. Luggen ovanpå kan vara av ull, av silke och ull eller av rent silke.Se i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaPersiska stadsmattor från Isfahan i centrala Iran, bland de finast knutna i världen: vanligen 500–700 KPSI (knutar per kvadrattum, ungefär 7 750–10 850 knutar per 10 × 10 cm), näst efter Qom. De flesta vävs av fin korkull från unga får; vissa har en lugg av silke och ull på en grundvävnad av silke eller bomull, och några få är enligt uppgift av rent silke. Mönstren hämtar inspiration från naturen och stadens arkitektur, från medaljong med hörnstycken och blommiga allovermönster till jaktscener, livsträd, bönenischer och bildmässiga trädgårdsmotiv, oftast i mjuka pasteller med indigo och klarrött mot elfenbensvit bottenfärg. De flesta är signerade, och stora format är sällsynta och dyra.Se i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteDen roterande, borstförsedda valsen i huvudet på många stående dammsugare och dammsugare med eldrivet munstycke, som slår på och bearbetar luggen för att lösgöra smuts. På en handknuten matta är den för hård: den slår ned luggen och kan gripa tag i fransarna och slita sönder dem, och fransarna ska över huvud taget inte dammsugas. Det rekommenderade alternativet är enbart sugkraft från en lätt kanisterdammsugare vars munstycke saknar borstvals, som förs i sidled över mattans bredd i stället för på längden mot luggen; om det bara finns en maskin med borstvals ska valsen stängas av.Se i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.