KashmarSe i mattlexikonet ligger i provinsen Razavi Khorasan, som fyller Irans nordöstra hörn, omkring 150 kilometer sydväst om Mashhad fågelvägen och en god bit längre landvägen. Det är en liten stad och centralort i sitt eget distrikt, på en slätt som sluttar söderut mot saltöknen. Trakten runt staden kallades länge Turshiz, och orten fick sitt nuvarande namn först på 1900-talet. Den har ingenting med Kashmir i Himalaya att göra; den snarlika stavningen leder till förväxlingar så ofta att det är värt att säga rakt ut. En Kashmarmatta är en persisk matta, vävd i Khorasan.

Fårskötsel är en av distriktets viktigaste näringar, och i så stor omfattning att vävarna arbetar med ullSe i mattlexikonet från trakten i stället för ull som köpts in utifrån. Det märks i den färdiga mattan. Ullen används för att den finns nära till hands och för att de som hanterar den känner den väl, och luggen den ger beskrivs genomgående som förstklassig. Det är Kashmarmattans första fördel, långt innan mönster eller knuttäthetSe i mattlexikonet kommer på tal, och en stor del av förklaringen till att färgen ligger så vackert i ytan.

Färgningen sker med växtfärger ur traktens egen flora, och förhållandena är goda nog, vildväxande örter inräknade, för att färgarna ska ha ett brett register att välja ur. Färgerna blir dämpade snarare än mättade och ligger stilla intill varandra i stället för att konkurrera om uppmärksamheten. Det är den egenskap som troligen slår dig först, tvärs över ett rum och långt innan teckningen går att urskilja, och den skiljer en Kashmarmatta från den skarpare, mer uttalade färgskalan i de stora städernas verkstäder.

Paletten som helhet är dämpad och jordnära. Brunaktigt gräddvitt bär upp de flesta bottnar, ljusblått och mörkblått står för teckningen, och en viss mjuk rosa ton återkommer så ofta att den får räknas som en lokal vana. Orange är färgen att hålla utkik efter. En orange ton är lätt att hitta i en Kashmarmatta och verkligt svår att hitta i persisk vävning i övrigt, så när ett rum vill ha varmt orange, brunt och mörkblått i stället för rött är detta ett av få ursprung som ger den kombinationen helt av sig själv.

Färdiga mattor stannar sällan i staden. De körs till Mashhad och säljs in på marknaden där, den gamla ordningen med en liten ort som väver och en stor stad som handlar, och det är därför Kashmarmattor ofta har gått under etiketten Khorasan eller Mashhad. En följd av det är värd att känna till. De vinröda och bordeauxfärgade bottnar som många förknippar med Khorasan hör hemma i Mashhad, som hämtar sitt röda ur en färgväxt i sina egna trakter, och inte i Kashmar; en matta som domineras av djupt vinrött kommer med all sannolikhet inte härifrån.

Mönsterregistret utgår från en medaljong med hörnstyckenSe i mattlexikonet innanför en fast tecknad bård, fylld med blommor och slingrande rankor. En vanlig variant behåller samma uppbyggnad men byter ut blommorna mot vaser, och Kashmar är ett av huvudsätena för det vasmönstret, vid sidan av BakhtiariSe i mattlexikonet, Tabriz, SaroughSe i mattlexikonet och GhomSe i mattlexikonet. Vanligast är en stor vas i mitten med mindre vaser fördelade runt omkring, upprepat över hela bottnen. I persisk bildvärld läses en vas med blommor som växt och möjlighet, inte som ett stilleben.

Starkast förknippas staden med trädgårdsrutan, på persiska kheshtiSe i mattlexikonet: en botten som delas av ett rutnät i fält, vart och ett inramat och vart och ett med sin egen scen. Antalet rutor följer mattans storlek, så ett stort exemplar kan ha en egen scen i varje fält. Rutorna får oftast en enda enhetlig bakgrundsfärg, vilket håller rutnätet läsbart från ståhöjd och hindrar kompositionen från att bli visuellt brus i den skala mattorna vävs.

Bland scenerna finns änder på en sjö mellan blommor och träd, ett livsträdSe i mattlexikonet, sjungande fåglar och hjortar i en skog. Vissa mattor låter de fyra årstiderna löpa över bottnen: en ruta i höstfärg, en annan i sommar, en tredje i vinter. Bakhtiari är det namn som oftast knyts till rutmönstret som sådant, och Tabriz väver det också, men Kashmarversionen är den som berättar: varje fält är så tydligt tecknat att den som ser mattan kan återge historien på egen hand, utan att först få höra vad den föreställer.

Under formen ligger en gammal tanke. En trädgård står för paradiset i persisk vävtradition, och rutnätet gör bottnen till en rad inramade fönster ut mot det, vart och ett med blommor som står för fruktbarhet, med cypresser och med fåglar. Trädgårdarna är påhittade, inte avbildade efter någon verklig plats; de visar vad vävaren hoppas på snarare än något som finns. Den som vill ta reda på vilken trädgård en rutmatta föreställer letar efter något som aldrig har funnits.

Vid sidan av rutmattorna väver staden bildmattor: medvetet ålderdomliga kompositioner av vaser och blommor, landskaps- och jaktmotiv och mattor med den gamla världens kungar. De hänger lika gärna på en vägg som de ligger på ett golv. De är mindre vanliga än rut- och medaljongmattorna och tål att synas på nära håll, eftersom en bildmattaSe i mattlexikonet står och faller med hur väl ansikten, djur och växtverk är tecknade, inte med finheten i sig.

När det gäller konstruktionen tunnar uppgifterna ut. Kashmarvävning beskrivs genomgående som fint knuten, men det finns ingen tillförlitlig siffra för ursprunget, så ingen anges här; fråga i stället efter knuttätheten på just den matta du har framför dig. LuggSe i mattlexikonet av ull på en stomme av bomull är det normala för stadsvävning i den här delen av Iran, men också det är värt att stämma av exemplar för exemplar. Luggens höjd är det enda mått väven anger rakt ut: den är klippt tunn till medel, närmare Sarough än den medelhöga till tjockare luggen hos Tabriz, Kashan, Mashhad eller Bakhtiari.

Mattorna går i stora format. Det rör sig nästan alltid om mattor i rumsstorlek, vilket är precis vad rutmönstren kräver om varje fält ska få plats att läsas, och det stora formatet är regel här snarare än undantag. En lägre lugg håller dessutom fin teckning skarp och ligger bekvämare under ett matbord eller under en dörr som svänger över den. Namnet väger lättare än Tabriz, Kashan eller Mashhad; den som dömer efter väven i stället för efter ryktet brukar finna att en bra Kashmarmatta står sig mot mer kända orter i fråga om ull, färg och teckning.

En persisk matta är en handknutenSe i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinSe i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratSe i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongSe i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinSe i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizSe i mattlexikonet, BakhtiariSe i mattlexikonet och KarajaSe i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorSe i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiSe i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashSe i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullSe i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnSe i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggSe i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaSe i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundSe i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaSe i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteSe i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.