BijarSe i mattlexikonet ligger i bergstrakterna i provinsen Kurdistan, i dess nordöstra hörn, i nordvästra Iran. Sanandaj ligger sydväst om staden, Zanjan nordost och Hamadan sydost. Staden är huvudort i delprovinsen Bijar och var historiskt den viktigaste orten i distriktet Garrus, och det är därför äldre mattor ibland kallas Bijar-e Garrus. Som mattnamn rymmer Bijar långt mer än själva staden: de kurdiska byarna runt omkring väver under samma namn, och i handeln används namnet om både fina och grova mattor med dubbla inslag från hela Kurdistanområdet. Tillverkningen sker by för by och inte i en enda stadsverkstad, och det som håller ihop namnet är ingen gemensam stil utan ett sätt att bygga upp väven.

Vävningen hör hemma hos de kurdiska stammar som lever i distriktet, och handeln använder fortfarande stamnamnen som undergrupper: Gerus, som också stavas Garrus, vid sidan av Halvai. Afsharerna, en turkspråkig folkgrupp som sedan länge är bofast i trakten och alltså inte kurdisk, stod för många av de verkstadsmässiga mattorna och har gett namn åt ännu en undergrupp. Att så många olika händer är inblandade förklarar det som brukar förbrylla den som köper sin första Bijarmatta, för få persiska regionnamn rymmer en så vid spännvidd av mönster, färgskalor och finhetsgrader. Två mattor som ser ut att komma från var sin ände av landet kan båda vara alldeles riktiga Bijarmattor.

Tätheten är hela poängen med väven. Mattorna vävs med dubbla inslag, och varje knutrad slås ner hårt innan nästa knyts, så väven packas ihop allteftersom den växer. Vävarna höll traditionellt ullen fuktig under arbetet, och det gjorde att de kunde banka ner inslag och knutar med långt större kraft än torrt garn tål. Resultatet är styvt, tungt och nästan brädhårt så länge mattan är ny, och det är därifrån smeknamnet "Irans järnmattor" kommer. I förhållande till sin storlek är de förmodligen de tyngsta mattor som vävs någonstans i landet.

Det är väven och inte mönstret som avgör vad man har framför sig, eftersom mönstren från Bijar sammanfaller med dem från stadsverkstäderna i centrala Iran, Kashan och Isfahan bland dem, och med närmare grannar som Zanjan. Knuten är den symmetriska, oftast kallad turkisk knutSe i mattlexikonet, till skillnad från den asymmetriska persiska knut som används i centrala Iran; förklaringen brukar vara turkspråkig inflyttning i nordväst, även om den inte går att datera. Vänd på en sådan matta och baksidan är sluten: de dubbla inslagen täcker varpen, så du ser inget sicksackmönster av vita prickar av det slag som byvävda mattor med enkelt inslagSe i mattlexikonet från hela Hamadantrakten, många kurdiska mattor bland dem, visar på baksidan.

Ett andra kännetecken sitter i ändarna. Där luggen slutar avslutas de flesta mattor med ett slätvävt kelimbandSe i mattlexikonet före fransarna; här är det bandet överflätat, och ofta är själva fransarna flätade också. Det är en liten sak i efterbehandlingen, lätt att förbise, men en av få detaljer som verkligen är regionala i stället för gemensam med halva Iran. Tillsammans med den slutna baksidan och den symmetriska knuten räcker den för att placera en matta utan att man alls behöver se på mönstret.

Knuttätheten är däremot inget märkvärdigt. Knutantalet ligger i det låga till medelhöga intervallet, vilket gärna oroar köpare som fått höra att knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet, KPSI, är måttet på kvalitet. Just den här regionen motbevisar den tanken: mattorna hör till de mest slitstarka som vävs i Iran, och tåligheten kommer av packningen och av själva ullmängden i luggen, inte av finheten. Små mattor och de finare byvävarna ligger visserligen högre, men en fint knuten silkesmatta från en stadsverkstad tål ändå inte slitaget i en hall på samma sätt som en grov Bijarmatta gör.

Standardkonstruktionen är en botten av bomull och en luggSe i mattlexikonet av ullSe i mattlexikonet, med ull från traktens egna höglandsfår. Silke förekommer emellanåt, men är klart en undantagsvara: bottnen är fortfarande bomull, silket används bara som accenter i en lugg av ull, alltid i ett blommönster och oftast mot bottenfärger i gräddvitt, rostrött eller svart med stänk av grönt, persikofärgat, brunt och blått. De mattorna är finare knutna än den vanliga byväven och är i regel små, och det är i den formen de flesta köpare stöter på dem, och en invävd signatur i mittfältet är vanlig på just dem.

Det är i färgen den kurdiska handen syns. Fälten hålls i rostrött, rött, beige och mörkt marinblått, med accenter i ljusgrönt, rosa, ljusblått, gult och svart. Intrycket blir juvellikt snarare än dämpat, och de starka färgerna samsas utan att mattan blir rörig, en balans som är svårare att få till än man kan tro och något dessa vävare länge har fått beröm för. En sådan matta bestämmer oftast färgskalan i det rum där den hamnar, i stället för att anpassa sig till en som redan finns där.

Mönsterregistret är brett: täta heltäckande blommönster, klassisk geometri, en enda stor mittmedaljongSe i mattlexikonet och heratimönstret, även kallat fiskmönstret, där Bijar räknas till de erkända ursprungsorterna vid sidan av Tabriz, SaroughSe i mattlexikonet, Zanjan och Hamadan. Till de återkommande lokala särdragen hör en bred, bandlik kontur runt medaljongen och en smal heratibård. Regionen hanterar dessutom öppna bottnar ovanligt väl, så stora enfärgade ytor som skulle se tomma ut i en annan väv verkar här medvetna och lugna.

Förlagorna till mönstren hämtas långt utanför Iran. Vid sidan av lån från stadsverkstäderna i Isfahan och Kashan har vävarna här tagit efter kaukasiska och ryska mönster, liksom europeiska. Tydligast är en rosenbukett lånad från franska mattor, som kom in i registret under 1800-talets renässans för den persiska mattkonsten, när produktionen allt oftare riktades mot europeiska köpare. En matta från en kurdisk by med en fransk blomsterarrangemang knuten med turkisk knut är ingen motsägelse, utan något fullkomligt vanligt för den här regionen.

Formaten är oftast små. Distriktet väver mest små mattor och gångmattor, och en stor Bijarmatta är förhållandevis sällsynt, vilket är värt att veta innan du bestämmer dig för en till matsalen. Tyngden talar för de mindre formaten: väven ligger platt, veckar sig inte och stannar där den läggs, och det är precis vad man vill ha av en gångmatta eller av en matta innanför en dörr.

Lugghöjden ligger i den högre änden, i klass med HerizSe i mattlexikonet och Mashad, så det här är mattor för ytor som får ta stryk: entréer, hallar, trappavsatser och alla stråk där hela hushållet går. Ett förbehåll gäller hemmakontoret, för en tjock lugg gör en skrivbordsstol trög att rulla, så ett stolsunderlägg är värt besväret, liksom att vända mattan en gång om året. Hittar du ingenting i den storlek du behöver är Zanjan närmaste ersättare: geometriskt mönster, djupa röda och bruna toner, nästan lika tjock lugg, och skillnaden ligger främst i färgämnena.

En persisk matta är en handknutenSe i mattlexikonet matta från Iran, och traditionen bakom den är den äldsta som finns belagd någonstans i världen. Den äldsta bevarade mattan, Pazyrykmattan, hittades i en gravhög där isen hade skyddat den. Den är från 400-talet f.Kr. – för omkring 2 500 år sedan – och redan den är ett fulländat arbete, inte en nybörjares verk. Det som började som varma, slitstarka mattor i nomadfamiljernas hem växte under de följande århundradena till den konstform som alla andra länder som väver orientaliska mattor har lånat från.

Två senare kapitel formade hur en persisk matta ser ut i dag. Under safaviddynastinSe i mattlexikonet, från 1501 till 1732, främjade hovet vävkonsten vid sidan av måleri och kalligrafi, och verkstäderna i Tabriz, HeratSe i mattlexikonet, Kashan och Kerman skapade de mästerverk som i dag finns på museer. Det var då den stora mittmedaljongen kom till, och då kompositionerna blev så invecklade att en särskild formgivare – ofta en miniatyrmålare – ritade upp mönstret på en vävkartongSe i mattlexikonet som vävaren sedan följde. Det andra kapitlet kom på 1800-talet, under QajardynastinSe i mattlexikonet, när produktionen nådde sin historiska topp, exporten till Europa och Amerika blomstrade och den verkstadsindustri vars efterföljare fortfarande väver i dag fick sin moderna form.

Handeln delar in persiska mattor i tre familjer. Stadsmattor – Tabriz-, Keshan-, Kerman-, Nain- och Isfahanmattor – vävs i verkstäder efter en ritad förlaga, har den högsta knuttätheten och finns i det bredaste urvalet av färger, storlekar och mönster. Bymattor som HerizSe i mattlexikonet, BakhtiariSe i mattlexikonet och KarajaSe i mattlexikonet hamnar däremellan: de är oftast geometriska och till stor del vävda ur minnet. NomadmattorSe i mattlexikonet – Baluchmattor, turkmenska mattor och Qashqaimattor, var och en uppkallad efter det folk som väver den – görs på små bärbara vävstolar och blir därför mindre, och deras kraftfulla geometriska teckning kommer ur vävarens eget huvud snarare än från papper.

Formspråket hämtar ur ett rikt förråd av motiv: Shah AbbasiSe i mattlexikonet-palmetter, flytande arabesker, det lilla, återkommande Heratimönstret, medaljonger samt trädgårds- och livsträdsmönster. Tillsammans med regionala särdrag bildar de stilar som ett vant öga kan placera med en blick, från de kraftfulla geometriska medaljongerna i Heriz till de fina, kurvlinjära blommönstren i Isfahan.

Den klassiska paletten bygger på naturfärger: krapprött, indigoblått, saffransgult och mjuka elfenbensvita toner, förenade i kombinationer som förfinats under århundraden. Naturfärger åldras vackert och mildras till den patina som äldre mattor är så uppskattade för, och små tonskiftningar mellan färgsatserna – så kallad abrashSe i mattlexikonet – är ett tecken på att garnet färgats med naturfärger i små satser, inte ett fel.

Luggen är nästan alltid av ullSe i mattlexikonet, och ullen avgör mycket av mattans kvalitet. Den bästa ullen kommer från får på höga betesmarker, där den blir tätare och rikare på naturligt ullfett; vårklippt ull är bättre än höstklippt, och handspunnet garnSe i mattlexikonet ger en finare och mjukare tråd än maskinspunnet. Fina mattor har silkesdetaljer i en luggSe i mattlexikonet av ull, och de allra finaste är av rent silke. Grundvävnaden är oftast av bomull i stadsmattor, av ull i nomadmattor och äldre mattor och av silke i de allra exklusivaste mattorna.

Varje knut knyts för hand, en i taget, och är av ett av två slag: den asymmetriska persiska knuten, som är vanlig i centrala och östra Iran, eller den symmetriska turkiska knuten, som är utbredd i nordväst ända sedan seldjukiska vävare införde den på 1000- och 1100-talen. En stor matta rymmer omkring två miljoner knutar och kan hålla en vävare sysselsatt i ungefär ett år.

Den som köper en orientalisk mattaSe i mattlexikonet för första gången stirrar sig ofta blind på knuttätheten, och de finaste mattorna med silkesgrundSe i mattlexikonet når mycket riktigt upp till 1 000 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet. Men tätheten spelar bara roll i den mån teckningen kräver det: en kurvlinjär IsfahanmattaSe i mattlexikonet behöver en fin väv för att teckningen ska hållas skarp, medan en geometrisk Herizmatta är känd för sin slitstyrka trots en måttlig knuttäthet. Material, symmetri, färgharmoni och skick säger mer om kvaliteten än någon enskild siffra.

Persiska mattor passar lika naturligt i moderna rum som i klassiska – som blickfång i vardagsrummet, som en stabil bas under matbordet eller som en lugnare accent i sovrummet. Skötseln är okomplicerad: dammsug varsamt utan roterande borsteSe i mattlexikonet, vänd mattan då och då så att den slits jämnt och låt tvätta den professionellt ungefär vart femte år – oftare i en hall eller entré, mer sällan i ett lugnt rum.

En handknuten persisk matta brukar överleva sina ägare. Det är vanligt att hundraåriga mattor finns kvar i fint skick, med färger som har mognat och en lugg som fortfarande är smidig, och de ser ofta bättre ut än när de lämnade vävstolen. En väl vald och väl omhändertagen matta behåller sitt värde och går i arv som en släktklenod i stället för att bytas ut – och det är precis vad knutarna, ullen och färgerna alltid har varit till för.