Kathmandu är Nepals huvudstad och den största staden i Kathmandudalen, i provinsen Bagmati. Namnet går tillbaka på Kasthamandap, träpaviljongen vid Maru Tole intill gamla Durbar Square. Mallakungarna styrde staden under namnet Kantipur, och stadens newarer kallar den fortfarande Yen. Vävningen hör hemma i dalen snarare än innanför huvudstadens gatunät. Vävstolar och efterbehandlingsverkstäder finns i Kathmandu självt, i det tibetanska kvarteret kring Boudhanath i nordost, på andra sidan floden i Lalitpur – gamla Patan – kring Jawalakhel, och österut mot Bhaktapur. En matta som säljs under namnet Kathmandu kommer från hela det området, inte från ett enskilt kvarter i staden.

Före mitten av 1900-talet fanns det ingen tillverkning av knutna luggmattor av kommersiell betydelse i Nepal. Allt som finns i dag byggdes upp nästan från ingenting efter 1959, när tibetanska familjer som tagit sig över Himalaya fick bosätta sig i dalen och ett hantverkscenter öppnade i Jawalakhel med schweizisk teknisk hjälp, för att ge dem ett arbete de redan behärskade. Hantverket var tibetanskt och inte inhemskt, och marknaden låg utomlands redan från början: först besökare i Kathmandu, sedan importörer i andra länder. Inom loppet av en generation hade mattor blivit en av landets största industriella exportvaror och dalen dess främsta produktionsort. Det är en ung tradition, och att den är ung förklarar mycket av hur mattorna ser ut.

Själva vävtekniken är det som tydligast skiljer de här mattorna från de persiska. I stället för att knyta en enskild knut kring varje varppar för vävaren en sammanhängande tråd tvärs över raden och lägger den i öglor runt varpparen och runt en metallpinne som ligger framför dem. När raden är färdig skärs öglorna upp längs pinnen, pinnen dras ut och en färdig luggrad står kvar. Det här är den tibetanska knuten, eller ögleknuten, och den ger en luggSe i mattlexikonet som känns tät, fjädrande och något raggig under foten, med en mjukare och mindre exakt tecknad linje än den persiska knuten ger.

Även tätheten anges på ett annat sätt här. Himalayamattor graderas traditionellt efter antalet knutar per tum på bredden, som 60-, 80- eller 100-knutskvalitet, medan persiska och de flesta andra handknutna mattor mäts i knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet, KPSI, räknat på baksidan en tum åt vardera hållet och som ett medelvärde från två eller tre ställen i mönstret. De båda talen går inte att räkna om till varandra, och att ställa dem mot varandra säger mycket lite. Viktigare är om knuttätheten passar teckningen: fina detaljer och böjda linjer kräver täthetSe i mattlexikonet för att inte flyta ihop, öppna bottnar och geometri gör det inte, och många grova mattor håller längre än fina.

Ullen kommer från två håll, och oftast från båda samtidigt. Höglandsull från den tibetanska platån är grov, har lång stapel och hög lanolinhalt, vilket gör den slitstark och låter den ta färg med verkligt djup. Nyzeeländsk ullSe i mattlexikonet är vitare, jämnare och går jämnare att spinna, och att blanda de två är standard snarare än en kompromiss. KardningSe i mattlexikonet och spinning sker ofta fortfarande för hand, vilket gör garnet en aning ojämnt, och just den ojämnheten är en del av förklaringen till hur den färdiga ytan fångar ljuset. Silke eller bambuviskos tillsätts ibland i små mängder för att ge glans åt enskilda partier. Stommen är nästan alltid av bomull, som håller måtten där en ullstomme krymper och drar ihop sig.

Det är i färgerna som dalen tydligast skiljer sig från den äldre orientaliska repertoaren. Växtfärger ur plantor, frön och blommor används och ger djupa, harmoniska bottnar, men en stor del av produktionen bygger på moderna färgämnen, eftersom de gråtoner, sandfärger, koltoner och urtvättade pasteller som marknaden efterfrågar aldrig har ingått i en traditionell färgares register. AbrashSe i mattlexikonet, den gradvisa randning som uppstår där ett färgbad övergår i nästa eller där ullen tagit färg ojämnt, förekommer här lika gärna som någon annanstans och ses oftast som något att glädjas åt snarare än som ett fel att rätta till. Eftersom en hel beställning brukar färgas i samma sats blir färgen ändå jämnare än i byarnas vävning, där garnet köps in och färgas i småposter.

Mönstren spänner från alldeles enkla till nästan arkitektoniska. Äldre tibetanska motiv lever kvar – lotusblommor, molnbandSe i mattlexikonet, drakar och de små medaljongformaten från khaden, sovmattan – men det mesta som vävs i dalen är modernt: abstrakta fält, ränder och rutnät, strukturer i ton i ton, bottnar helt utan bård där det intressanta ligger i ytan i stället för i en ritad teckning. Klippt och oklippt lugg i samma matta, där vissa partier lämnas som öglor, är ett av de vanliga sätten att få fram den strukturen. Eftersom industrin byggdes för export är man ovanligt villig att väva på beställning, och specialmått, specialformer och egna färgställningar är vardagsmat snarare än undantag.

I bruk är det här tåliga mattor. Ögleknuten packar in mycket ullSe i mattlexikonet i luggen, så mattan känns tjock och spänstig under foten och klarar en hall eller ett vardagsrum bra, och den mjukare teckningen gör att slitaget syns mindre än på ett fint knutet blomsterfält. Måtten är ofta stora, eftersom vävstolarna sattes upp för export- och kontraktsarbete, så riktigt stora rumsmattor är lättare att hitta här än i de flesta andra vävregioner. Branschen har dessutom haft oberoende certifiering mot barnarbete sedan 1990-talet, då de första märkningssystemen för sydasiatiska mattor kom till, och märkta mattor är en normal del av utbudet.

Nepalesiska mattor bär på Himalayas vävtraditioner och samlar stilar och tekniker från regioner i hela landet. Hantverket växte fram ur århundraden av utbyte längs gamla handelsvägar mellan Tibet, Nepal och Indien, och därför kallar handeln oftast de här mattorna helt enkelt för tibetanska mattor.

Grunden för Nepals mattindustri är den särpräglade tibetanska knuten, en teknik som har bevarats och anpassats i landets alla vävcentra. Liksom varje handknutenSe i mattlexikonet matta byggs en tibetansk matta från Nepal upp knut för knut, under flera månader i vävstolen; med den tibetanska metoden lindas garnet runt en stav, vilket ger en jämn, tät luggSe i mattlexikonet med en helt egen karaktär.

Nepals vävare arbetar med många olika ullsorter, bland annat tibetansk höglandsull och nyzeeländsk ullSe i mattlexikonet. Tillsammans med varierande andelar kinesiskt och indiskt silke gör det breda materialurvalet att verkstäderna kan ge sina ullmattor egna texturer och ytor.

Färgtraditionerna skiljer sig mellan regionerna. Verkstäderna i bergen föredrar ofta naturfärger, medan de större produktionscentren använder både traditionella och moderna färgningstekniker, så paletten sträcker sig från dämpade växtfärgade toner till starka, moderna färger.

Samtida nepalesisk design speglar landets blandade kulturarv, från traditionella buddhistiska och hinduiska motiv till moderna abstrakta kompositioner. Varje verkstad behåller sitt eget formspråk men tar samtidigt del i hantverkets bredare utveckling.

Knuttätheten ligger oftast mellan 60 och 100 knutar per kvadrattumSe i mattlexikonet, och specialiserade verkstäder når en högre täthetSe i mattlexikonet än så. Det är ett rimligt spann för de här mönstren: en djärv, texturrik mönsterteckning behöver ingen extrem knuttäthet för att synas tydligt eller för att hålla länge.

Många nepalesiska verkstäder har en stark etik och stöder sina lokalsamhällen genom initiativ för rättvisa arbetsvillkor och sociala program, och miljöansvaret får allt större vikt, även om arbetssätten skiljer sig från producent till producent.

Produktionen spänner från små byverkstäder till stora tillverkningscentra, och var och en ger traditionen sin egen karaktär. Den spännvidden i skala och stil är en del av förklaringen till att nepalesisk vävning täcker så mycket, från det traditionella till det utpräglat moderna.

Nepals mattor rymmer ett verkligt brett spektrum av kvalitet och design, från mattor för vardagsbruk till arbeten av samlarklass. Mångfalden av regionala tekniker gör att det finns en nepalesisk matta för de flesta smaker och budgetar, utan att landets rykte för gedigen vävning urholkas.