Kathmandu är Nepals huvudstad och den största staden i Kathmandudalen, i provinsen Bagmati. Namnet går tillbaka på Kasthamandap, träpaviljongen vid Maru Tole intill gamla Durbar Square. Mallakungarna styrde staden under namnet Kantipur, och stadens newarer kallar den fortfarande Yen. Vävningen hör hemma i dalen snarare än innanför huvudstadens gatunät. Vävstolar och efterbehandlingsverkstäder finns i Kathmandu självt, i det tibetanska kvarteret kring Boudhanath i nordost, på andra sidan floden i Lalitpur – gamla Patan – kring Jawalakhel, och österut mot Bhaktapur. En matta som säljs under namnet Kathmandu kommer från hela det området, inte från ett enskilt kvarter i staden.

Före mitten av 1900-talet fanns det ingen tillverkning av knutna luggmattor av kommersiell betydelse i Nepal. Allt som finns i dag byggdes upp nästan från ingenting efter 1959, när tibetanska familjer som tagit sig över Himalaya fick bosätta sig i dalen och ett hantverkscenter öppnade i Jawalakhel med schweizisk teknisk hjälp, för att ge dem ett arbete de redan behärskade. Hantverket var tibetanskt och inte inhemskt, och marknaden låg utomlands redan från början: först besökare i Kathmandu, sedan importörer i andra länder. Inom loppet av en generation hade mattor blivit en av landets största industriella exportvaror och dalen dess främsta produktionsort. Det är en ung tradition, och att den är ung förklarar mycket av hur mattorna ser ut.

Själva vävtekniken är det som tydligast skiljer de här mattorna från de persiska. I stället för att knyta en enskild knut kring varje varppar för vävaren en sammanhängande tråd tvärs över raden och lägger den i öglor runt varpparen och runt en metallpinne som ligger framför dem. När raden är färdig skärs öglorna upp längs pinnen, pinnen dras ut och en färdig luggrad står kvar. Det här är den tibetanska knuten, eller ögleknuten, och den ger en luggMattans yta av upprättstående fibrer i klippta tuftar eller öglor. I en handknuten matta bildas luggen av de avklippta ändarna på tusentals ull- eller silkesknutar som knyts på varpen rad för rad, trimmas lätt under vävningen och får sin slutliga höjd genom klippning vid efterbehandlingen. Luggtjockleken, mätt från mattans baksida till luggens topp, går vanligen från låg, omkring 3–6 mm (1/8–1/4 tum), till hög, omkring 13–16 mm (1/2–5/8 tum). Fina, täta mönster klipps korta för att mönstret ska förbli skarpt; högre lugg passar där det är mycket trafik och tunga möbler, lägre lugg passar där dörrar ska gå fritt och i fuktiga rum.Se i mattlexikonet som känns tät, fjädrande och något raggig under foten, med en mjukare och mindre exakt tecknad linje än den persiska knuten ger.

Även tätheten anges på ett annat sätt här. Himalayamattor graderas traditionellt efter antalet knutar per tum på bredden, som 60-, 80- eller 100-knutskvalitet, medan persiska och de flesta andra handknutna mattor mäts i knutar per kvadrattumAntalet knutar per kvadrattum i en handknuten matta (KPSI; 1 KPSI motsvarar ungefär 15,5 knutar per 10 × 10 cm). Knutarna räknas på baksidan med linjal genom att antalet knutar längs en tum i höjd multipliceras med antalet längs en tum i bredd, med medelvärde över två eller tre ytor. Fler knutar ger skarpare detaljer, ungefär som en skärm med högre upplösning, och, allt annat lika, något bättre hållbarhet och ett högre pris, men enbart tätheten avgör inte kvaliteten: herizmattor och bijarmattor är slitstarka med låg till medelhög knuttäthet, medan kurviga blommönster blir suddiga utan tillräckligt många knutar. Värdena sträcker sig från under cirka 80 för grova stammattor som gabbeh- och qashqaimattor via ungefär 120–225 för många bymattor och 300–700 för fina stadsmattor som nain- och isfahanmattor till 600–1 000 eller mer för rena silkesmattor från Qom.Se i mattlexikonet, KPSI, räknat på baksidan en tum åt vardera hållet och som ett medelvärde från två eller tre ställen i mönstret. De båda talen går inte att räkna om till varandra, och att ställa dem mot varandra säger mycket lite. Viktigare är om knuttätheten passar teckningen: fina detaljer och böjda linjer kräver täthetMått på hur tätt en matta är packad. I maskintillverkad matta beskriver det fibrerna i luggen och räknas fram genom att luggvikten multipliceras med 36 och divideras med lugghöjden; högre täthet betyder i regel bättre hållbarhet och funktion. I handknutna mattor avser det knuttätheten (KPSI, knutar per kvadrattum), som räknas på baksidan och medelvärdesbildas över flera områden (150 KPSI motsvarar ungefär 23 knutar per cm²). Liksom med bildupplösning ger högre täthet finare kurvor och skarpare mönster, vanligen med lägre klippt lugg och mer arbete, men den är inte det enda måttet på kvalitet: djärva geometriska bymattor vävs med låg till medelhög täthet.Se i mattlexikonet för att inte flyta ihop, öppna bottnar och geometri gör det inte, och många grova mattor håller längre än fina.

Ullen kommer från två håll, och oftast från båda samtidigt. Höglandsull från den tibetanska platån är grov, har lång stapel och hög lanolinhalt, vilket gör den slitstark och låter den ta färg med verkligt djup. Nyzeeländsk ullUll från Nya Zeeland som, tillsammans med Manchesterull och Ghazniull, räknas till de tre mest kända högkvalitativa ullsorterna för persiska och orientaliska mattor; god mattull av det här slaget känns tjock och oljig. Eftersom den importeras och inte kommer från lokala fårbesättningar påverkar den mattans pris. Den nämns som luggmaterial i pakistanvävda oushak-, ziegler- och peshawarmattor, ibland i kombination med Ghazniull, och för den tjocka luggen hos Kazak Azari-mattor.Se i mattlexikonet är vitare, jämnare och går jämnare att spinna, och att blanda de två är standard snarare än en kompromiss. KardningSteg i ullberedningen där den rengjorda ullen förs genom en kardmaskin som lägger fibrerna åt samma håll och tar bort orenheter som ännu finns kvar. Det följer på ulltvätt och karbonisering och kommer före spinningen, så att ullen är redo att spinnas till garn för mattan.Se i mattlexikonet och spinning sker ofta fortfarande för hand, vilket gör garnet en aning ojämnt, och just den ojämnheten är en del av förklaringen till hur den färdiga ytan fångar ljuset. Silke eller bambuviskos tillsätts ibland i små mängder för att ge glans åt enskilda partier. Stommen är nästan alltid av bomull, som håller måtten där en ullstomme krymper och drar ihop sig.

Det är i färgerna som dalen tydligast skiljer sig från den äldre orientaliska repertoaren. Växtfärger ur plantor, frön och blommor används och ger djupa, harmoniska bottnar, men en stor del av produktionen bygger på moderna färgämnen, eftersom de gråtoner, sandfärger, koltoner och urtvättade pasteller som marknaden efterfrågar aldrig har ingått i en traditionell färgares register. AbrashDiskreta färgskiftningar i en handgjord matta, ofta synliga som vågräta band över fältet. De uppstår därför att på varandra följande färgsatser aldrig blir exakt likadana, därför att skillnader i ullens fett- och oljehalt gör att färgerna förändras ojämnt med tiden och, i krämfärgade partier som vävts av ofärgad ull, därför att fibern ändrar ton när den åldras. Abrash blir ofta tydligare med åren och räknas därför i en äldre matta som ett tecken på naturfärger och handarbete snarare än som ett fel, medan färgjämnheten hos en nyare matta fortfarande granskas. Maskintillverkade mattor och vissa nya handknutna mattor imiterar effekten med avsikt.Se i mattlexikonet, den gradvisa randning som uppstår där ett färgbad övergår i nästa eller där ullen tagit färg ojämnt, förekommer här lika gärna som någon annanstans och ses oftast som något att glädjas åt snarare än som ett fel att rätta till. Eftersom en hel beställning brukar färgas i samma sats blir färgen ändå jämnare än i byarnas vävning, där garnet köps in och färgas i småposter.

Mönstren spänner från alldeles enkla till nästan arkitektoniska. Äldre tibetanska motiv lever kvar – lotusblommor, molnbandStiliserat, bandliknande molnmotiv som ringlar sig i mjuka, virvlande flikar och är kinesiskt till sitt ursprung. Det hör till de motiv som tillskrivs den persiska vävnadens mongoltid (ilkhanidtiden), då mönster från Kina blandades med islamisk konst, tillsammans med lotus, drake och fenix. Få mattor från den perioden har bevarats.Se i mattlexikonet, drakar och de små medaljongformaten från khaden, sovmattan – men det mesta som vävs i dalen är modernt: abstrakta fält, ränder och rutnät, strukturer i ton i ton, bottnar helt utan bård där det intressanta ligger i ytan i stället för i en ritad teckning. Klippt och oklippt lugg i samma matta, där vissa partier lämnas som öglor, är ett av de vanliga sätten att få fram den strukturen. Eftersom industrin byggdes för export är man ovanligt villig att väva på beställning, och specialmått, specialformer och egna färgställningar är vardagsmat snarare än undantag.

I bruk är det här tåliga mattor. Ögleknuten packar in mycket ullNaturlig djurfiber som används till luggen i mattor av hög kvalitet och i vissa mattor även till grunden. Den är slitstark, spänstig, fläckresistent och flamhämmande, känns mjuk och dämpande under foten, isolerar mot kyla och tar lätt upp färg och håller den i många år. Den fångar också upp dammpartiklar, vilket bidrar till att minska allergiska reaktioner. Kvaliteten beror framför allt på var fåren betar: betesmarker på hög höjd och bra foder ger tjockare, oljigare ull, och ullsorterna Manchester, Nya Zeeland och Ghazni är de mest kända, högt skattade exemplen. Klippning tidigt på våren och handspinning (finare, mjukare tråd än maskinspinning) förbättrar ullen ytterligare, medan tunn, torr ull från döda får (dödull) hamnar i billigare mattor.Se i mattlexikonet i luggen, så mattan känns tjock och spänstig under foten och klarar en hall eller ett vardagsrum bra, och den mjukare teckningen gör att slitaget syns mindre än på ett fint knutet blomsterfält. Måtten är ofta stora, eftersom vävstolarna sattes upp för export- och kontraktsarbete, så riktigt stora rumsmattor är lättare att hitta här än i de flesta andra vävregioner. Branschen har dessutom haft oberoende certifiering mot barnarbete sedan 1990-talet, då de första märkningssystemen för sydasiatiska mattor kom till, och märkta mattor är en normal del av utbudet.

Nepalesiska mattor speglar den rika mångfalden i landets vävtraditioner och förenar stilar och tekniker från olika regioner. Hantverket har formats av århundraden av kulturellt utbyte längs historiska handelsvägar.

Grunden är den särpräglade tibetanska knyttekniken, bevarad och anpassad över hela landet. Från byverkstäder till stadsateljéer ger metoden mattor med anmärkningsvärd hållbarhet och karaktär.

Man använder en rad ullsorter – höglands tibetansk och förstklassig nyzeeländsk – i kombination med varierande mängder kinesisk och indisk siden, vilket ger regionala uttryck i textur och stil.

Färgtraditionerna varierar regionalt: bergverkstäder excellerar ofta i naturfärger, medan större centra använder både traditionella och moderna tekniker och skapar ett brett färgspektrum.

Samtida nepalesisk design speglar landets kulturella influenser, från buddhistiska och hinduiska motiv till moderna abstraktioner. Regionala verkstäder bevarar sitt särskilda formspråk och bidrar till den bredare estetiska utvecklingen.

Knuträkningen ligger typiskt mellan 60 och 100 per kvadrattum; specialiserade verkstäder uppnår högre tätheter. Variationen möjliggör bred marknadstäckning med hög kvalitet.

Branschen upprätthåller stark etik och stödjer ofta lokalsamhällen genom rättvisa arbetsvillkor och sociala initiativ. Miljöansvar betonas i allt högre grad i alla regioner.

Produktionen spänner från små byverkstäder till större tillverkningscentra – var och en med sitt unika bidrag till Nepals matttradition.

Nepalesiska mattor erbjuder ett spektrum av kvalitet och design, från vardagsbruk till högklassiga samlarobjekt, och stärker Nepals kvalitetsrykte.